Mångkamp:
En mot alla
av Anders Hanssonfrilansjournalist och friidrottare
Det är mycket friidrott i medierna. Framför allt nu inför EM på hemmaplan i Göteborg, men även annars. Men en kategori friidrottare får sällan uppmärksamhet utanför de stora mästerskapen. Trots att det är bland dem vi hittar de kanske största mästarna. Det handlar om mångkamparna.
Precis som stora stjärnor i små sporter verkar i skymundan större delen av tiden (med lysande undantag under OS) hör vi sällan talas om mångkamparna. Dels beror det på att man inte klarar av att göra särskilt många mångkamper under en säsong. Sällan hinns fler än tre med under sommarhalvåret. En annan orsak är att de oftast inte är tillräckligt bra i en enskild gren för att få tävla i de stora galorna. I mångkamp är det jämnhet som premieras.
 |
Jämnt medelmåttigElaka tungor hävdar ibland att en mångkampare är en friidrottare som inte är riktigt bra på något. Men mångkamp är faktiskt en gren som består av tio alternativt sju delgrenar och en mångkampare är bra i grenen mångkamp. Världens bästa sjukamperska heter som bekant Carolina Klüft och kommer från Sverige. Tyvärr har vi i nuläget ingen aktiv som riktigt hävdar sig internationellt i männens tiokamp, men låt oss ändå använda tiokampen som exempel på hur extremt krävande mångkampsdisciplinen är.
Den regerande världsmästaren i grenen heter Brian Clay och kommer från USA. Men världsrekordhållaren är från Europa, närmare bestämt från Tjeckien, och heter Roman Šebrle. Den 27 maj 2001 sprängde han en av friidrottens drömgränser när han i Götzis blev den förste mannen att nå över 9 000 poäng i en tiokamp. Som en jämförelse kan vi säga att Henrik Dagårds svenska rekord är 8 403. Men låt oss, för att riktigt förstå magnituden av Šebrles prestation, se hur han, med sin rekordserie, skulle ha klarat sig mot de svenska specialisterna i årets SM.
Lagom biffigtDen första grenen i en tiokamp är 100 meter. Snabbhet och explosivitet är nyckelegenskaper för en tiokampare. Det är egentligen bara den sista grenen, 1 500 meter, som skiljer sig radikalt ifrån de övriga vad gäller de grundläggande fysiska kraven, vilket vi återkommer till senare. Eftersom det ingår tre kastgrenar i tiokampen är Šebrle lite tyngre än han skulle varit om han enbart satsade på löpning, men många sprintrar är också rejält biffiga. Med sina 10,64 sekunder vinner faktiskt Šebrle årets SM, men i ärlighetens namn ska vi tala om att SM-finalen detta år avgjordes i styv motvind. I en svensk årsstatistik placerar sig Šebrle på en sjätteplats.
Nästa gren är längdhopp. Grenen är inte så enkel som den verkar, men tekniken är ändå förhållandevis okomplicerad. Man klarar sig långt på ren snabbhet. Šebrle behärskar mer än det. Faktum är att hans 8,11 meter skulle duga riktigt bra i en VM-final. På SM krossar han allt motstånd och vinner med en dryg halvmeter innan han strosar bort till kulringen för nästa gren. Där får han det svårare. Visserligen är han en stadig bit, men riktigt så stor och stark som kulstötarna är han och kan han inte vara. 15,33 meter får han iväg 7,26-kilosklumpen, vilket placerar honom på elfte plats i SM, cirka tre meter efter segraren.
Den första dagens fjärde gren är höjdhopp. Till skillnad från kula, där han vägde för lätt, är Šebrle här lite för tung. Stefan Holm har inte gått in i tävlingen när Šebrle river ut sig. 2,12 meter räcker till en fjärdeplats på SM, och det är ett mycket bra mångkampsresultat. Sista grenen den första dagen är en riktig rysare. Det handlar om 400 meter, ett varv på arenan, vilket är den gren i idrottsvärlden där man drar på sig mest mjölksyra i musklerna. Även specialisterna har respekt för sträckan, som är väldigt plågsam att springa, också om man inte har fyra grenar i benen. Šebrle tar sin tredje SM-medalj för dagen när han kämpar sig i mål på 47,92 sekunder, en sekund efter ettan.
AkrobatikDen andra tiokampsdagen inleds med 110 meter häck, en gren som kräver snabbhet, men också god teknik. Häckarna är 107 centimeter höga, vilket sätter smidigheten och koordinationen på prov. Šebrle behärskar konsten och bakom överlägsne Robert Kronberg vinner Šebrle en hård strid om andraplatsen med sina 13,92 sekunder. Diskus är den andra kastgrenen och den sjunde grenen totalt. Även här är Šebrle lite för klen, även om diskusen ”bara” väger två kilo. Grenen är svår att bemästra, och 47,92 meter räcker till en niondeplats på SM, drygt 12 meter efter segraren.
Den gren i en tiokamp, ja i friidrotten över huvud taget, som är mest komplicerad är stavhopp. Förutom de vanliga kvaliteterna som snabbhet och explosivitet krävs här ett visst mått av akrobatik. Eftersom en tiokampare måste behärska så många olika grenar så finns helt enkelt inte tiden att på allvar gnugga tekniken i var och en av dem. Det finns mångkampare som hoppar riktigt högt i stavhopp, men de har ofta en bakgrund som specialister i grenen. Šebrles 4,80 meter är ett hyfsat resultat, men räcker inte längre än till en tiondeplats i SM-konkurrensen. Spjut är den näst sista grenen och den kastgren som oftast passar tiokamparna bäst. Det beror på att spjutet inte väger mer än 800 gram och därmed inte kräver samma råstyrka som de tyngre kastredskapen. 70,16 meter är gott nog för en tredjeplats på SM och ett riktigt bra resultat för en ickespecialist.
Sista grenen i en tiokamp är det moment som alla fasar för. Inte bara för att man är trött efter två långa och slitsamma dagars tävlande. 1 500 meter är den gren som passar tiokamparens muskulösa kropp sämst och är också den gren som de flesta är sämst tränade inför. Det är nämligen så att nio av de tio grenarna handlar om explosivitet. Korta, snabba insatser, kraft och styrka. 1 500 meter är den enda gren som bryter mönstret och därför prioriteras den ner i träningen. Men den som fnyser åt de till synes klumpiga och tröga tiokamparna när de stapplar runt banan ska veta att det faktiskt går ganska fort. Ett bra tempo för en motionslöpare är fyra minuter per kilometer, och Šebrle springer 1 500 meter på 4.21,98 minuter. Fast med den tiden blir han råsist redan i försöken på SM. Något annat hade varken han eller någon annan väntat sig. Det svenska årsbästat ligger på 3.39,11.
Stor mångsidighetDet har talats en del om att utöka kvinnornas sjukamp till en tiokamp, något som bland andra Carolina Klüft motsatt sig. Inte för att hon inte skulle klara av de grenar som skulle tillkomma, utan för att hon gillar sjukampen som den är. Som det ser ut nu gynnas framför allt kvinnor som är snabba och bra på att hoppa, vilket ju Klüft sannerligen är. Det vore fel att säga att sjukampen inte ställer hårda krav på deltagarna, men riktigt lika mångsidig som tiokampen är den såklart inte. Därför ser vi flera aktiva som i princip är att betrakta som specialister i någon av grenarna medan de är väldigt svaga i ett par av de andra och ändå hävdar sig hyfsat i sammandraget.
Carolina Klüft kommer inte att sakna uppmärksamhet under tävlingarna i Göteborg, och hon förtjänar all sådan hon kan få. Inte bara för att hon är det kanske största svenska guldhoppet utan även för att hon som världens bästa sjukamperska är en av de riktigt stora friidrottarna. Men glöm inte bort tiokamparna. För även om begrepp som ”Europas snabbaste” (segraren på 100 meter) och ”Friidrottens blå band” (1 500 meter) kittlar, så hittar vi mästerskapens kanske allra främsta idrottsman högst upp på pallen när tiokamparna får sina medaljer.
(Artikeln publicerad 2006-08-02)
Mångkamp: En krävande kamp
http://www.ne.se/rep/mångkamp-en-krävande-kamp
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
