Majestätiskt: Filmdrottningar

Arne Järtelius, NE-redaktör

Det formligen vimlar av drottningar på spelfilm! De flesta filmdrottningarna har hämtats från det brittiska kungahuset men det franska ligger inte långt efter, och en eller annan rysk, spansk och svensk drottning har också framträtt på den vita duken genom åren.

Nu har turen till och med kommit till en samtida drottning att bli spelfilm. Det är drottning Elizabeth II av Storbritannien och hon gestaltas mästerligt från minsta gest till yttersta hårtest av Helen Mirren. Att hon Oscarsnominerats för sin tolkning är inte att förvåna. Man kan undra vad drottningen själv har att säga om den.

Tony Blair på knä för sin drottning.

laurie sparham

Drottningmest

QEII, som drottning Elizabeth brukar förkortas, är inte den första drottning som Helen Mirren gestaltar på film. Så sent som för två år sedan gjorde hon för brittisk TV en 210 minuter lång (och mycket sevärd) Elizabeth I och i Den galne kung George (1994) gjorde hon (den Oscarsnominerade) rollen som drottning Charlotte. Andra aktriser som gestaltat Elisabet I på vita duken är Bette Davis, Glenda Jackson, Jean Simmons, Judi Dench (i Shakespeare in Love, 1998) och Cate Blanchett. Den sistnämnda gjorde det så sent som 1998 i regi av Shekar Kaphur, och hon är nu i färd med att göra ytterligare en tolkning av samma drottning med samme regissör.

Andra brittiska drottningar som gestaltats på film är samtliga Henry VIII:s gemåler, men av dem är det bara Anne Boleyn (Elisabet I:s mamma) som fått en hel långfilm till sitt förfogande gestaltad av sådana som Vanessa Redgrave, Geneviève Bujold och Charlotte Rampling. Den tragiska historien om Lady Jane Grey, drottning av England för endast nio dagar, har självklart också satt filmmakarnas fantasi i rörelse i dels ett antal filmer betitlade The Prince and the Pauper, dels i Lady Jane, den senare med Helena Bonham Carter i hennes huvudrollsdebut (Bonham Carter har senare för övrigt spelat Anne Boleyn i en brittisk TV-uppsättning).

Andra brittiska drottningar som gestaltats på film är drottning Maria av Skottland och, förstås och mest av dem alla, drottning Victoria. Anna Neagle och Beryl Mercer spelade Victoria i två filmer och ett annat namn att nämna i sammanhanget är Romy Schneider (Första valsen, 1954). Att samma skådespelare i flera filmer gjorde rollen som kejsarinnan Elisabeth av Österrike−Ungern − i bland annat Sissi (1955) − finns det väl månget immer noch minnesvått öga som kan vittna om.

Svenska drottningar på film är Karin Månsdotter (1954) med Ulla Jacobsson i huvudrollen och drottning Kristina med dels Greta Garbo (Christina, 1933), dels Liv Ullmann (En drottning abdikerar, 1974). Spanska drottningar som filmats är de medeltida Isabella I och Johanna den vansinniga (Juana la Loca), och av ryska är det Katarina den stora som filmats minst ett tiotal gånger (med huvudrollsnamn som Bette Davis, Marlene Dietrich, Viveca Lindfors, Jeanne Moreau och Catherine Zeta-Jones).

Marie Antoinette till sist. Senast spelades hon av Kirsten Dunst (Marie Antoinette, 2006) och innan dess har hennes liv filmatiserats mer än 20 gånger. Titeln på en av dessa filmatiseringar, med Ursula Andress i huvudrollen, är vad som på engelska heter Liberty, Equality, Sauerkraut (1985). Undrar hur den är?

Drottninglikt

Om Shakespeare levt i dag hade han gjort precis som regissören Stephen Frears och hans manusförfattare Peter Morgan med The Queen. Vad de båda har åstadkommit är nämligen inget mer eller mindre än en tvålopera i Shakespeareformat: ett tragikomiskt grandiost och modernt kungadrama samt en klok politikerfars allt i ett. Vi kommer in i handlingen då Lady Diana Spencer just omkommit i en bilolycka. Drottning Elizabeth väcks mitt i natten på Balmoral av ett telefonsamtal från den brittiske ambassadören i Paris med beskedet, och när hennes make prins Philip får höra om dödsolyckan säger han: ”Vad är det nu Diana har hittat på!” Snart blir han varse att det ”påhittet” riskerar att kosta det brittiska kungahuset mycket mer än samtliga Dianas snedsprång i livet. Några månader tidigare har Tony Blair blivit premiärminister med ett tydligt mandat från väljarna att med sitt New Labour skapa ett annat Storbritannien, och han använder det till att dubba den döda Diana till ”Folkets prinsessa”. The Queen utspelar sig i skärningen mellan det gamla och traditionsmedvetna Storbritannien och det nya med andra mål i sikte.

I filmen inser Blair snart att monarkin med sin halsstarriga inställning efter Dianas död är på väg att begå ett ödesdigert misstag – ”Finns det ingen som kan rädda den där familjen från sig själv!” – och han gör sitt yttersta för att få drottningen att ge avkall på traditionerna. Exempelvis är det inte möjligt för drottningen att flagga på halv stång med flaggan på Buckingham Palace (ensign på engelska) – något som för övrigt inte heller kommer att ske vid hennes eget frånfälle eftersom ”there will always be a monarch”. Det är en gest hennes sörjande folk saknar och som efter många om och men till slut får sin lösning när i alla fall Union Jack sänks ned på halv stång på det kungliga residenset i huvudstaden.

Om sin roll som drottning Elizabeth har Helen Mirren sagt (tidskriften The New Yorker, oktober 2006): ”Jag älskade att vara henne. Det fanns ett otroligt slags objektivitet, ett slags djup kunskap med att vara monark. Jag tyckte att jag hade mycket gemensamt med henne.” Och hon tillägger: ”Jag beundrar henne som skådespelerska.”

Om sin Oscarsnominerade film har Stephen Frears sagt att det var som att göra en film om sin egen mor. Det gör att han hela tiden går synnerligen taktfullt fram med sin drottning, och han ser till slut till, precis som vi alla skulle göra med våra mödrar och ställföreträdande dito, att ärerädda henne. Frears går till och med ett steg längre och ger sin drottning sista ordet när hon till Blair säger: ”Tänk om samma sak skulle hända er en dag att folket inte längre vill ha er?” Drottning Elizabeth sitter som bekant säkert kvar på den brittiska tronen, medan Blairs dagar nu är räknade.

Drottninghistoria

Mätt på drottningar? Om inte så rekommenderas Herman Lindqvists Historien om alla Sveriges drottningar (2006) till ett studium. På 550 sidor får man där stifta närmare bekantskap med Sveriges historia igenom de 54 drottningar det finns namn på och fakta om alltifrån 1000-talets Sigrid Storråda till dagens Silvia. Det hela är framställt på typisk Lindqvistprosa och med ett lika typiskt faktaurval. Det går snabbt och det är flyhänt, lättläst och lättsmält. Boken innehåller ett antal stamtavlor och förteckningar som gör den användbar som uppslagsbok i ämnet.

Till ovanstående kan läggas Göran Alms nyutgivna bok om Drottning Silvias festklänningar & de kungliga smyckena samt, för den som vill veta mer om QEII, så utkom förra året hovjournalisten Jeremy Paxman med den initierade boken On Royalty som handlar om det brittiska kungahuset.

(Artikeln publicerad 2007-01-31)