Arne Järtelius, aktualitetsredaktör
Med inställningen om större städer gäller som för så mycket annat (litteratur, film, konst): en riktig och rättvisande uppfattning om dem får man först vid ett andra eller tredje besök. Första gången går man mest omkring och tittar lite undrande. Andra gången är det dags för att försöka hitta fram till både officiella och andra minnesmärken i staden. Tredje gången kan man börja titta på staden med egna ögon.
Under juli i år besökte jag Beijing för andra gången. Första gången var för 15 år sedan i samband med en FN-konferens. Den här gången var jag enbart turist med barn och blomma i sällskap. Första gången var jag mest förundrad, denna andra gång kunde jag lite smått få en känsla för vad Beijing är och står för.
 |
|
Kinesiska muren |
|
LI SHAOBAI/REX/IBL |
Kinesträngsel
Nu har jag insett att den som vill lära känna kineser på lite närmare håll rekommenderas att ställa sig i kö. Ta en matkö, kön på posten – på bankerna är det kölappar – eller, alla kinesiska köers kö, kön till Maos mausoleum – Chairman Mao Memorial Hall – vid Himmelska fridens torg i centrala Beijing. Maosoleet – ursäkta skämtet – håller öppet sex dagar i veckan mellan klockan 8 och12. Själva var vi djärva nog att välja en lördag i 35 graders värme för att köa, men det var det värt.
Till en början känns kön oändlig, men när man väl kommit in i den visar det sig att den rör sig ganska fort framåt. Längs kön går hela tiden högtalarförsedda herrar – endast en kvinna visade sig den här dagen vara kvalificerad för detta svåra värv – och driver på kön framåt. Folk som försöker ta genvägar in i kön stoppas omgående. Mannen bakom oss – en av ganska få européer – tvingas lämna kön eftersom han har med sig en väska. Sådana, liksom kameror och eventuella tillhyggen (spetsiga solparaplyer räknas av okänd anledning inte dit), är inte tillåtna i kön.
Väl inne i kön är det ingen som bryr sig om nationellt eller annat ursprung. I kön är vi alla kineser och det betyder att vi efter bästa förmåga försöker smita förbi de närmast framförvarande (den som inte gör det finner sig fort akterseglad). Det finns de som rör sig genom hela kön som vore det en slalombacke. Det finns andra som till synes obekymrat tar sig fram vid sidan av kön. Allas vilja att snabbast möjligt nå målet – det är som sagt varmt här i solen – gör att kön nästan rör sig i promenadtempo. Kön gör en kortare halt när vi går igenom en metalldetektor. Här verkar det också vara meningen att man ska visa en giltig legitimation – vi har våra svenska pass i högsta hugg – men därav blir intet.
Alldeles innan vi går upp de sista trapporna mot själva mausoleet finns det möjligheter att köpa en blomsterkvast och en liten broschyr om vad mausoleet rymmer (förutom kistan med Mao Zedongs balsamerade kvarlevor finns här minnesrum över bland andra Zhou Enlai, Liu Shaoqi och den nuvarande reformerans store lille man Deng Xiaoping). De flesta verkar köpa en broschyr à 1 yuan. Blomsterhyllningarna attraherar kanske var tjugonde förbipasserande. Väl inne i själva mausoleet ombeds vi av en funktionär att visa största möjliga tystnad – en skrikig treåring får en kraftig reprimand som han sent kommer att glömma – innan vi tämligen snabbt defilerar förbi Mao som legat där balsamerad i sin kista av kristall sedan maj 1977. Själva är vi där för att ha sett den en gång så allsmäktiga härskaren över världens största rike (därtill är det ju i dessa dagar ont om mausolerade härskare att bese). Kineserna runtomkring oss verkar vara aningen tagna av stundens allvar. Detta är något man kan berätta om när man kommer tillbaka hem igen!
Maos ställning i dagens Kina är det svårt att ha någon uppfattning om. Nattetid snurrar han säkert ett eller annat varv i sin grav över dagens Kina som befinner sig långt ifrån de ideal han försökte (återupp)väcka till liv i samband med kulturrevolutionen (1966–76). Den som i dagens Kina letar efter Mao-souvenirer har inte så mycket att välja på. Det finns gamla Maomärken och gulnade affischer och nya tröjor med bilder av Mao att köpa, men så mycket mer är det inte. Att det gått så långt som att man i staden Yangshou kan dricka kaffe på ett ställe som heter Minnie Maose låter så där lagom vanvördigt, och vad T-tröjor med texten Obamao och med en bild av Barack Obama som rödgardist är ett uttryck för kan man bara undra.
Murbestigning
I den informationsrika värld vi för dagen lever i finns risken att man sköljs över med så mycket information att man till slut inte vill höra mer. Får man sedan i levande livet se någon omtalade finns risken att man inte vill befatta sig med denna just genom att man redan tycker sig veta det mesta om den. Muren, kinesiska muren, hör dit. Inte nog med att man hört talas om den till leda. Varje år beräknas någon del av dess flera hundra mil besökas av flera miljoner människor. Det är inte lätt att vara ensam med en sådan upplevelse. Eller?
Tvärtom! Ståendes och gåendes en eller annan kilometer på detta åttonde underverk är en enorm känsla. Det är inte var dag man fritt får skutta omkring på ett flera tusen år gammalt byggnadsminne. ”Det var alltså så här som kineserna höll stånd mot fiender från norr”, tänker man. Att man bestiger och begår muren tillsammans med tusentals andra människor – de flesta av dem kineser – förhöjer bara nöjet. Ser någon trött ut kommer genast en hjälpande hand. Behöver någon vila så får man omgående ett tröstens ord. Lägg till det den milsvida utsikten åt båda håll och den sköna vind som sveper igenom de många vakttornens fönster. Ovanpå alltihop ska självklart läggas att Kinesiska muren i hela sin längd – muren är inte en utan en mängd större murar – och i sina många byggfaser ända sedan 200 f.v.t. är synonym med dagens Kina och landets långa historia.
Mao Zedong ska ha sagt att var och en som bestiger kinesiska muren är en hjälte. Det var för övrigt Mao – som hade den första kejsaren Qin som sin förebild när han omskapade Kina efter revolutionen 1949 – som nyöppnade muren för turister. Det skedde 1958. Men det var först 14 år senare, 1972, med president Nixons besök i landet och muren (!) som den blev den attraktion den för varje år i allt ökande utsträckning blivit. År 1999 öppnades en motorväg från Beijing till Badaling en så där 50 kilometer norrut. Genom just den porten till muren tar sig i runda slängar fyra miljoner murbesökare om året (mer än 420 statsmän från olika delar av världen har varit uppe på muren med Nixon som vägbanare).
Kineserier
Om man som västerlänning är nyfiken på vilka kineserna är, så verkar kineserna vara minst lika nyfikna på oss västerlänningar. Det är inte så att vi storögt står och stirrar på varandra, men de verkar betrakta oss ur ögonvrån lika mycket som vi dem. Vi vill kanske gärna tro att vi, dvs. väst, tjänar som en förebild för dem. Det intrycket får man inte minst av de människor som avbildas på reklamen på affischer och på TV: förvisso idel kineser men ständigt kineser med västerländska drag. Ett västerländskt yttre säljer uppenbarligen och unga kineser verkar älska att säga ”Hallo” – mycket mer blir det inte – till alla som vill lyssna, men några djupare västerländska influenser verkar de inte omge sig med.
Man skulle kunna tro att Kina har vårt västerländska politiska system, den någorlunda demokratiska kapitalismen, som förebild, men så verkar inte vara fallet. Det är inte minst tydligt efter finanskrisen i världen. Medan väst fortfarande slickar såren efter finansmarknadens härdsmälta gäller i Kina ”business as usual”. Förvisso med massor av stimulanspengar från den kinesiska staten inpumpade i ekonomin, men det är väl precis vad kineserna vill (be)visa att de har råd med (den kinesiska valutareserven uppgår för närvarande till enorma 2,4 biljoner dollar).
Om den ekonomiska stabiliteten i Kina i förlängningen betyder att kineserna vill ta på sig en ledande roll inom världsekonomin är däremot tveksamt. Kineserna verkar vara fullt nöjda med att ha och se sig själva som förebild. Den dynasti som inleddes med Mao 1949 är i dag minst lika självmedveten som någon av kejsardynastierna sedan Qin (200 år f.v.t.) varit. Den långa historia kineserna kan blicka tillbaka på verkar ge dem tillförsikt inför framtiden.
I dagens Kina är det pengarna som styr och detta på både längden och bredden. Med en ekonomisk tillväxt på 10 procent under årets andra kvartal (ned från 12 procent första kvartalet) händer det stora saker i den kinesiska ekonomin. Löneökningarna uppgick till 7–9 procent 2002–08. År 2009 var de 5 procent men under innevarande år väntas ökningen åter bli 7 procent. För Kinas stadsbefolkning – om fem år beräknas en majoritet av kineserna bo i storstadsområden – har de disponibla inkomsterna (rensat från inflation) stigit med över 7 procent för vart och ett av de senaste nio åren. Det syns, inte minst med sådant som biltätheten, byggboomen, mobiltillgången, antalet Internetuppkopplingar och det rika utbudet i affärerna.
Men fortfarande har Kina en lång väg att gå. Inkomsten per invånare i USA uppgick 2009 till 32 000 euro. I Tyskland var den 29 000, medan den i Kina endast uppgick till 2 600. Den för framtiden intressanta frågan är hur Kina på bredden ska ta det språnget. Klarar ekonomin av de påfrestningarna? Klarar det för dagen i Kina allenarådande kommunistpartiet av dem? Vad säger de snart – 2015 – 1, 4 miljarderna kineserna?
Maos hjälte
http://www.ne.se/rep/maos-hjälte
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
