Charlina Erliksson, NE-medarbetare
Evig jungfru och välsignad moder. Samtidigt. Maria, Jesu mor, har sedan tvåtusen år fungerat som förebild och ideal för kvinnor världen över. Men det kyska och ödmjuka madonnaidealet har också ifrågasatts. Ända in i våra dagar skapar bilden av jungfru Maria heta känslor.
Det är ju få förunnat att genom sin jungfrudom på samma gång vara symbol för kyskheten och världskänd just för sitt moderskap. En olöslig paradox, kan tyckas, men den har faktiskt en lösning: jungfrufödelse. I insekternas värld hör denna företeelse till vardagen och kallas med ett finare ord för partenogenes. Bland oss människor är den strikt begränsad till religionens värld med Maria som det överlägset mest kända exemplet. Detta till trots omtalas jungfrufödelsen i Nya Testamentet endast av Matteus och Lukas. I övrigt är det tyst. Över huvud taget kan materialet om Maria i Bibeln inte ens med den bästa vilja i världen kallas annat än klent – hon är inte annat än en biperson av flera i berättelsen om Jesu liv.
 |
|
Detalj av Rosenkransmadonnan. Detalj av målning på altarskåp från 1500-25 från Danviken, Södermanland. |
|
CHRISTER ÅHLIN/SHM |
Heliga Guds moder
Vid det som kallas bebådelsen, besöket av självaste ängeln Gabriel, får Maria veta att hon ska föda en son trots att hon är jungfru. Detta tolkar både Matteus och Lukas som en uppfyllelse av Jesajas gammaltestamentliga profetia: ”Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, ’Gud med oss’” (Jesaja 7:14). Vad som sedan följer är allom bekant: Maria besöker sin kusin Elisabet, Johannes Döparens blivande mor, Jesus föds, familjen flyr till Egypten. Förutom evangelisten Johannes notiser om Maria, där hon vandrar med Jesu lärjungar och finns på plats vid korset, är hennes roll i princip utspelad efter Jesu födelse. Hennes jobb var att föda Guds son. Punkt.
Det är således inte genom Bibelns berättelser utan genom traditioner som Mariamyten, marialogin, har växt och utvecklats. Maria började tidigt åkallas som Theotokos – ’Guds moder’, ’gudaföderska’. Kulten av henne var särskilt stark i Egypten, där den tog intryck av den gamla Isiskulten. Som gudaföderska är Maria dock inte unik: den grekiske guden Zeus, exempelvis, lägrade som bekant människokvinnor till höger och vänster, vilket bland annat resulterade i heroerna/halvgudarna Perseus och Herakles.
Marias ställning som Theotokos fastslogs som kyrkolära vid konciliet i Efesos 431. Det bidrog till den Mariakult som redan fanns och som under medeltiden spreds till väst via Bysans. Läran om Maria som gudaföderska förutsätter Kristi gudomlighet och stöder den alexandrinska teologins uppfattning att Kristus är oupplösligen både Gud och människa. Vid tidpunkten för Efesoskonciliet bestreds fastställandet av Maria som Theotokos av nestorianerna, som menade att hon bara födde Jesu mänskliga natur.
Den som vill läsa mer Mariamytens utveckling kan ta del av den i kristendomshistorikern Jaroslav Pelikans (1923–2006) Mary Through the Centuries: Her Place in the History of Culture (1996).
Evig jungfru och fri från synd
År 649 fastställdes Marias eviga jungfrudom (semper virgo) som kyrkolära vid en synod. I senare protestantisk teologi har denna jungfrulighet ifrågasatts. Inom feministteologin har den setts som ett uttryck för sexualfientlighet. I evangelierna nämns Jesu syskon vid flera tillfällen, något som inom exegetiken förklarats på olika sätt. Många forskare anser att dessa uppgifter bevisar att Josef och Maria fick flera barn tillsammans. Andra teorier talar om halvsyskon eller manliga släktingar till Jesus. För att betona sina släktband till honom och sina anspråk på att föra hans budskap vidare kallade de sig hans bröder. Den kyrkliga traditionen är dock mycket bestämd: Jesus var Josefs och Marias enda barn. Kristus hade inga syskon.
Inte nog med att Maria med sin eviga jungfrudom blivit själva symbolen för kyskhet – katolska kyrkan har dessutom gjort henne syndfri. Immaculata conceptio, ”den obefläckade avlelsen” – Marias avlelse, inte Jesus – innebär att Maria tillkom utan synd. Denna lära om Marias syndfrihet var ur krass synvinkel nödvändig – hon behövde en fullkomlig natur för att kunna ge den i arv till Jesus. Immaculata conceptio fastslogs redan på ett kyrkomöte i Basel 1439 och var på 1600-talet allmänt accepterad, men den blev inte katolsk dogm förrän 1854.
Men var då inte Maria del av den mänsklighet som blev frälst genom Kristi död på korset? Skulle hon vara ett undantag? Luther med flera ansåg att Maria renades från synd när Kristus blev till i henne. Både den uppfattningen och läran om den obefläckade avlelsen vill lösa frågan hur Kristus kunde födas som människa men utan del i arvsynden.
Meningsskiljaktigheter i synen på Maria är ett avsevärt ekumeniskt problem. Med semper virgo, immaculata conceptio och assumptio Mariae, dogmatiseringen av Marie himmelsfärd – detta skedde så sent som 1950 – frodades och förstärktes den katolska marialogin, samtidigt som den protestantiska krympte. Luther förespråkade rättfärdiggörelse genom nåd, inte genom goda gärningar, och avvisade hela Mariakulten som ”gärningslära”. I dagens ekumeniska dialog försöker man finna en gyllene medelväg mellan överdriven Mariadyrkan och strikt begränsning till Bibelns utsagor om henne.
 |
|
Santissima Madonna! Brandmän är på väg att rädda marmormadonnan på den nyligen jordskalvsskadade kyrkan i Paganica i Italien. |
|
MAX ROSSI/REUTERS/SCANPIX |
Martyr och modersideal i vår egen tid
Det är inte bara inom ekumeniken som jungfru Maria orsakar debatt. Historiska museets utställning ”Maria – drömmen om kvinnan”, som pågår till och med november i år, har givit upphov till ett häftigt meningsutbyte i medierna mellan två av Sveriges ledande feministpersonligheter: Ebba Witt-Brattström och Maria Sveland.
Utställningen i fråga fick ganska ljumma recensioner: ett vackert inslaget paket, men utan egentligt innehåll. En av huvudpersonerna bakom utställningstexterna är Maria Sveland, journalist och författare (till bland annat Bitterfittan, 2007). Under rubriker som ”Martyren Jesusmamman” och ”Horan och madonnan” presenterar hon sin syn på sin namne: en kvinnlig martyr som underkastar sig Guds vilja och lider i tysthet, för vilket hon sedan (”på något underligt, konspiratoriskt sätt”) upphöjs till ett ideal – den självuppoffrande modern. Enligt Sveland är Maria ”den kvinnoroll som kristendomen projicerat sin sexualskräck på”, vilket visat sig förödande för miljontals kvinnor världen över. Alltför många har fått lära sig att kvinnors sexualitet är smutsig och farlig.
Ebba Witt-Brattström, professor i litteraturvetenskap, kritiserar i en artikel i DN (se länk nedan) utställningen och menar att den ”skriver om den kristna frälsningshistorien till en nutidssvensk, genuspolitiskt korrekt berättelse om kränkta kvinnor”. Enligt Witt-Brattström gör utställningen jungfru Maria ansvarig för hur kvinnor genom tiderna tvingats till passivitet, underkastelse och undertryckande av den egna sexualiteten. Hon kontrar med att feminister alltsedan 1800-talet prisat Maria just för hennes mod: att bli en Herrens, inte herrarnas (männens) tjänare. Hon avslutar med att kritisera den feminism som verkar vilja befria kvinnor från oket moderskap och efterlyser en värld med mer moderlighet.
Här ska inte redogöras för debattens alla inlägg. Det intressanta är att Mariagestalten – MMIX anno Domini – ger upphov till diskussion och debatt. Är, frågan går vidare, Maria att betrakta som en moderlig mönsteradept eller som en motvillig martyr?
Externa länkar
- Maria – drömmen om kvinnan (Historiska museet)
- Kvinnoföraktande självhat (DN)
Maria – mönsteradept eller martyr?
http://www.ne.se/rep/maria-mönsteradept-eller-martyr
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
