Frankrikes sista drottning i helfigur
av Arne Järteliusnyhetsredaktör vid Nationalencyklopedin
Äntligen får den verkliga Marie-Antoinette stiga fram! Mycket har sagts, skrivits och i bild gestaltats om och av Marie-Antoinette, men den bild av henne som avtecknar sig på näthinnan känns ofullständig. Därför är det en sann glädje att i Grand Palais i Paris få ta del av, känna och, inte minst, direkt uppleva Marie-Antoinettes liv (1755–93) i sin helhet. Utställningen finns att bese till och med sista juni och ett besök rekommenderas å det varmaste (boka gärna biljett i förväg på Internet för att slippa stå i kö).
Vilket hade Marie-Antoinettes eftermäle blivit om inte revolutionen 1789 kommit emellan? En snabbhistorik över hennes liv innehåller på uppvägen sådant som ärkehertiginna, kronprinsessa och drottning, för att på vägen ned bli sådant som madame Underskott, österrikiskan och till slut änkan Capet. Det är ingen dålig samling titlar och epitet på 38 korta år! Vad månde ha blivit vid ett längre liv?
Grand PalaisGrand Palais är det där stora glashuset ganska långt ner på Champs-Elysées och till vänster sett från l'Étoile. Den massiva glasbyggnaden, som i dag gör sig bäst i kvällningen när glastaket lyser upp himlen, passerar man kanske lite förstrött på håll, men till och från hyser den i sina Galeries Nationales sevärda utställningar. 
arne järtelius/nationalencyklopedin Marie-Antoinette lockar besökarna till en överdådig utställning om hennes liv.
Huvudnumret bland dem just nu är utställningen "Marie-Antoinette". Någon fransk utställningen om den forna drottningen har inte gjorts sedan 1955, och när man nu tar ny sats gör man det med besked. Inte mindre än 300 objekt finns att beskåda, och av porträtten av Marie-Antoinette själv är hon sex år på det yngsta och 38 år på det äldsta. Redan att jämföra bilderna av henne på utställningen – Marie-Antoinette var tidigt ute med att försöka forma den offentliga bilden av sig själv – är en spännande läsning. Den tar oss från den bild från 1769 med vilken Marie-Antoinettes kejserliga mor ville sälja in sin dotter hos Louis XV, via den bild från 1778 med Marie-Antoinette i hovklädsel (habit de cour) och som hon skickade till sin mor från Frankrike, vidare till Marie-Antoinette tillsammans med sina barn 1787, tillkommen för att lindra den häftiga kritiken efter halsbandsprocessen året innan, och till slut Alexander Kucharskis lätt informella porträtt av Marie-Antoinette från 1791 med en av madame de Tourzel handskriven etikett på baksidan: "Den här bilden fick två stick av en pik den 10 augusti."
Men bilderna i all ära, det är några marmorbyster av Marie-Antoinette som gör både hennes yttre större rättvisa och som för betraktaren närmare hennes person. Annat i utställningen som leder till den är hennes val av möbler, konstföremål och porslin, men även mer personliga ting som hennes egen harpa, hennes och sonens hoptvinnade hårlockar och den lagade och lappade skjorta hon hade på sig då hon giljotinerades.
Men 300 objekt gör som bekant ingen utställning. In på scenen kommer då den kanadensiske operachefen Robert Carsen med uppgift att "regissera" utställningen, att ge föremålen liv och få bilderna att dansa. "Avsikten var", säger Carsen till International Herald Tribune (2008-03-18), "att få besökaren att glömma att hon eller han är på ett galleri och inträda i en känsla." Det har han lyckats över hövan (och till mycket musik) med.
Marie-Antoinettes ParisDet finns olika sätt att närma sig och att lära sig om historiska personer. Utställningar är ett sätt. Att besöka deras födelseplatser och gravar ett annat. Att försöka gå i deras fotspår ett tredje. Den som väljer alternativ tre kan när det gäller Marie-Antoinette införskaffa boken Walks Through Marie-Antoinettes Paris (2006) av Diana Reid Haig. Den tar oss från slottet Compiègne – den plats där Marie-Antoinette 1770 för första gången träffade sin blivande make, kronprins Louis Auguste – till Versailles, vidare till den väg Marie-Antoinette färdades under sin första dag i Paris 8 juni 1773, och avslutas med hennes sista resa, den från Conciergerie till giljotinen på den dåvarande Place de la Révolution (dagens Place de la Concorde) 20 år senare.
Två andra Marie-Antoinette-intima och bildrika böcker att rekommendera är The Private Realm of Marie Antoinette (2006) av Marie-France Boyer och François Halard och Marie Antoinette: The Triumph of Elegance and Luxury (2008) av Évelyne Lever m.fl. Medan den förstnämnda boken är vackrare illustrerad och med en intressantare layout, är den andra boken mer informativ genom att presentera ett större persongalleri. Till dem ska läggas en mycket omfattande utställningskatalog och ett mycket behändigt album, Marie-Antoinette: Album de l'Exposition, båda med fransk text endast.
Den som inte sett den av Sofia Coppola regisserade Marie Antoinette (2006) rekommenderas att göra det, men den är ganska snäv i sitt perspektiv på drottningens liv och leverne. Utöver Coppolas film finns det åtminstone drygt en handfull till varav den första, en stumfilm, kom redan 1904. Den bästa? Kanske den av W.S. van Dyke regisserade Marie Antoinette (1938) med Norma Shearer i huvudrollen och baserad på Stefan Zweigs psykoanalytiska tolkning av huvudrollspersonen.
Marie-Antoinette och hennes biograferSom framgått finns det mycket att säga om Marie-Antoinette och många är de som gjort det. Hon kom med tiden att bli en rikt sammansatt kvinna satt att leva i en tid och ett land som inte var hennes. Om man så vill var hon fel från allra första början – att som 14-åring med habsburgska rötter sättas att leva i ett franskt hov med fötterna i helt andra seder och traditioner var egentligen en omöjlighet – och den historia som utspelade sig i den stora världen, i världen utanför slott och lustslott, tog vid den här tiden ut svängarna med stor häftighet.
Den vetenskapliga forskningen om Marie-Antoinette inleddes 1858 då bröderna Goncourt, Edmond och Jules, gav ut sin Histoire de Marie-Antoinette. Det skulle sedan dröja 80 år innan nästa tungt vägande verk om Marie-Antoinette utkom. Det var med österrikaren Stefan Zweigs freudianska biografi Marie-Antoinette: En olycklig drottnings historia (1938). Lägg slutligen till dem fransyskan Evelyne Levers Marie-Antoinette (1991; eng. utgåva Marie-Antoinette: The Last Queen of France, 2000), som har ett feministiskt perspektiv på historien.
Vilken skildring som kommer närmast "sanningen" om Marie-Antoinette lämnas här till var och en att bedöma. Den aktuella utställningen på Grand Palais förtjänar definitivt att ha ett ord med i den bedömningen.
Reportage på NE.se: Upprockad fashionista och shopaholic
Extern länk: Marie-Antoinette på Grand Palais
Marie-Antoinette: Frankrikes sista drottning i helfigur
http://www.ne.se/rep/marie-antoinette-frankrikes-sista-drottning-i-helfigur
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
