Louise Ridell , frilansskribent
Det finns en viss kategori kända människor vilkas liv aldrig upphör att fascinera. Till den hör Marie-Antoinette (1755–93), österrikisk prinsessa som under sitt femtonde år blev bortgift med den pojke som skulle bli den franske kungen Ludvig XVI. Deras omåttliga lyxliv gav näring åt den politiska omvälvning som kallas franska revolutionen. Bådas huvuden skulle komma att falla för giljotinens bila under revolutionens blodbad.
Denna höst är Marie-Antoinette åter aktuell. Modevärlden frossar i extravaganta kreationer inspirerade av mytbildningen kring en tidig fashionista och shopaholic, vars klädbudget gång på gång gick i sin. Hypen kring Marie-Antoinette är utlöst av filmen om henne, Marie Antoinette, regisserad av en av filmvärldens älsklingar, Sofia Coppola.
 |
|
Kirsten Dunst i rollen som Marie-Antoinette. |
|
SONY PICTURES |
Vuxenblivande
Med Marie Antoinette avslutar Sofia Coppola sin trilogi om övergången från att vara tonåring till att vara en vuxen kvinna. Filmerna utspelar sig i extremt olika miljöer men har ändå samma tematik. Hennes huvudpersoner är ensamma tjejer som arbetar med tonårens utanförskap, förvirring och identitetssökande. Den första filmen, Virgin Suicides (1999), slutar som titeln anger med fyra tonårssystrars självmord. Lost in Translation (2003) handlar om en ung amerikansk kvinna i Japan, långt från sitt hemland. Marie Antoinette är inte bara den tredje filmen i trilogin utan också avslutande på så sätt att där slutar historien med att huvudpersonen blivit vuxen.
Sofia Coppola har sagt att hennes film inte är en biografi eller en korrekt historielektion utan ett psykologiskt porträtt. Hennes Marie-Antoinette spelas finkänsligt och övertygande av den skört söta Kirsten Dunst, som också var huvudrollsinnehavare i Virgin Suicides. Coppola har berättat att hon brottades med historien länge då hon trodde att det var obligatoriskt att berätta allt. Manus till filmen bygger på Antonia Frasers bok Marie Antoinette: The Journey (2001).
Allt i ett
Marie-Antoinette är en tacksam historisk figur. Ytterligheterna i hennes liv har fascinerat många. Från att ha varit en oförståndig slösare som endast tänker på att tillfredsställa sin egen nöjeslystnad mognar hon till en förnuftig och härdad kvinna som kämpar med all sin kraft för att rädda först och främst sina barns liv och därefter sitt eget. Så tolkas hon av österrikaren Stefan Zweig, som 1932 utkom med sin biografi Marie Antoinette. Den själsliga och intellektuella förändringen är det som intresserar Zweig. Han ser Marie-Antoinette som en genomsnittsmänniska, en ganska simpel varelse, som först genom att möta så många prövningar växer som människa och som till slut kan bli lika stor som sitt öde.
Ytterligare en anledning till att Marie-Antoinette är en sådan tacksam person att dikta om, antingen det gäller litteratur eller film, är att hon genom sitt liv är så många olika karaktärer. Hon kan vara allt man vill att hon ska vara: den glättiga, frivola och nöjeslystna unga kvinnan, den värdiga och imponerande drottningen, den kämpande lidande modern, den utmanande skönheten, ränksmiderskan i hovintrigerna eller tvärtom den aningslösa blåögda flickan som sålts till ett hårt och hierarkiskt hov långt hemifrån.
Sofia Coppolas filmporträtt berättar om den unga kvinna som inte förstår sig på det regelstyrda hovlivet i Versailles och gärna bryter mot uppförandekodexen. Hon är ungdomligt levnadsglad men samtidigt plågad av att från alla håll ansättas så hårt och få skulden för sin makes impotens.
Maken och charmören
Kungen, Ludvig XVI, beskriver Zweig som en enkel figur som trivs bäst vid städet i sin smedja. Han är en svag karl som försöker kompensera sina brister som make genom att verka maskulin och ägna sig åt manliga hobbyer som jakt och låstillverkning. Det gör att ingen räknar med honom. Hans drottning däremot är kanske inte så högt ansedd men ingen skulle öppet våga gå emot henne. Om hon är ett societetslejon är han ett socialt får. De är varandras motsatser. När Ludvig XVI går och lägger sig på kvällen har sällskapslivet med dans, operabesök och kortspel knappt börjat för hans drottning. Han låter Marie-Antoinette hållas med sina utsvävningar och betalar snällt hennes alltmer omfattande räkningar.
Coppola gör ändå sin Ludvig till en sympatisk figur. Lite tafatt och egen till trots blir han och hans hustru ändå goda vänner. Kanske ett kamratäktenskap i ordets rätta bemärkelse. När revolutionen knackar på dörren vägrar Marie-Antoinette att tillsammans med det övriga hovet åka till något säkrare ställe än Versailles. Där tänker kungen stanna och hon deklarerar att hennes plats är bredvid honom.
Drottningens hjärta tillhör dock en annan. Den svenske adelsmannen Axel von Fersen var Marie-Antoinettes stora kärlek. Hon sägs ha blivit helt betagen i den unge greven och opassande tydligt visat att hon favoriserade honom. Sofia Coppolas Axel von Fersen kurtiserar flörtigt Marie-Antoinette tillbaka. Stefan Zweig ger en helt annan bild av den svenske adelsmannen. För Zweig är han ”mannen vars kärlek kan stå som ett mönster genom tiderna”, den absoluta motsatsen till framfusighet, en man som uppriktigt och uppoffrande var drottningen trogen.
Zweig är på samma gång saklig och överflödande i sin omåttligt synonymrika verbalitet. Hans ordrikedom avspeglar sig i Coppolas explosionsartade bild- och ljudfantasi men där den förre antagligen bara var sådan till naturen vill Coppola bland annat visualisera rokokons överdåd. Hennes val av modern musik att tonsätta en historisk miljö har kritiserats men Coppolas förmåga att välja rätt musik är osviklig. Precis som i hennes båda tidigare filmer är musiken en oerhört viktig komponent i filmen, minst lika viktig som bilden. Fingertoppskänslan är utsökt, och det finns ingen risk att i hennes verk drabbas av muzak eller förutsägbara stråkar. Elgitarrer fanns inte på Marie-Antoinettes tid men känslorna som beskrivs och behandlas i rockmusiken är desamma som då.
Parfymören
Ytterligare en bild av Marie-Antoinette ges av Elisabeth de Feydeau – som forskat på parfymens historia – i A Scented Palace: The Secret History of Marie Antoinette’s Perfumer (2006). Boken är egentligen en biografi över parfymören Jean-Louis Fargeon (1748–1806) men eftersom drottningen blir hans viktigaste kund handlar boken i mycket om henne.
Utan Marie-Antoinette och hennes hovs suktande efter väldoftande parfymer, extravaganta utstyrslar, fantastiska håruppsättningar och magnifika smycken skulle Fargeon och hans köpmans- och hantverkarkollegor haft väldigt mycket svårare att få avsättning för sina produkter. Fargeon arbetar sig genom sin exklusiva kundkrets och blir till slut drottningens leverantör. Och vad drottningen vill ha, det önskar också hela hennes entourage.
Fargeon får möta drottningen och tycker inte alls hon liknar sång- och bildkarikatyrerna av henne som sprids i riket. Han tycker hon verkar snäll och blid, hon är majestätisk utan att vara högdragen och förefaller faktiskt vara ganska anspråkslös. Elisabeth de Feydeau, precis som Zweig, beskriver henne som en öm och uppmärksam mor som inte längre bryr sig om att vara tongivande i modet.
Modehysterin emanerar kanske inte bara från Marie-Antoinette. Om man under hennes glansdagar kopierar drottningens extravaganta klänningar och makalösa håruppsättningar, parfymerar sig med poudre à la d’Artois, smörjer in sig med pâte Royale, och bestänker sig med eau de la Reine, så bär man efter 1789 négligés à la patrie, toilettes à la constitution och doftar av sådant som élexirs à la Guillotine.
Farliga förbindelser
Fargeon är republikan men skiljer på funktionen monarki, som han tycker är dålig, och människan Marie-Antoinette, som han ser som sympatisk. Men för varje dag som revolutionen fortskrider blir hans anknytningar till kungahuset alltmer komprometterande. När kungafamiljen 1791 till slut försöker fly är det kungens världsfrånvändhet och drottningens koketta natur som gör att hela uppdraget misslyckas.
Flyktvagnen som byggts speciellt för detta tillfälle är genom sin utformning iögonfallande och den innehåller bland alla övriga ”nödvändigheter” till och med en vinkällare till den törstige kungen berättar Zweig. När vagnen stoppas i Varennes är den full med drottningens toalettartiklar, levererade från Fargeon. Med tanke på vilka tider det är kan man förstå att Fargeon svettas och bara väntar på sin arrestering. Den kommer dock inte förrän några år senare, när Marie-Antoinette redan är död. Fargeon har bränt alla avslöjande papper men eftersom han som republikan faktiskt på många sätt har stöttat revolutionen frias han.
Så långt som till flykten kommer inte Sofia Coppola (den kan i stället ses i filmen Natten i Varennes från 1982, regisserad av Ettore Scola). Hennes historia, den om en ung kvinnas ensamhet och utveckling, avslutas med öppningar åt en annan historia, den om revolutionen. Det franska kungahusets öde är så väl känt att Coppola inte behöver göra mer än att antyda vad som komma skall. Det är tillräckligt gripande. Hennes sevärda porträtt är fullbordat.
(Artikeln publicerad 2006-11-22)
Marie-Antoinette: Upprockad fashionista och shopaholic
http://www.ne.se/rep/marie-antoinette-upprockad-fashionista-och-shopaholic
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
