Med Psycho i duschen

Arne Järtelius, aktualitetsredaktör

I något skede vänder det alltid. För filmindustrin modell USA kom vändpunkten sommaren 1960. Då hade Alfred Hitchcock premiär på Psycho, och den kom att totalt vända upp och ner på en massa gamla sanningar. Dit hörde filmcensuren, synen på sex och uppfattningen om filmregissörens fristående ställning.

I Sverige hade Psycho premiär 31 oktober 1960. När det gällde sex och regiarbete betydde den föga här i landet. Däremot tog den svenska censuren emot Psycho med slipade saxar.

Psychosis

”Oavsett om Psycho hjälpte till att skapa paradigmskiftet (något jag tror att den gjorde) eller om den bara var ett återsken av den seismiska förändringen så är det ingen tvekan om att den spelade en avgörande roll i omskapandet av vår kultur.” Han skräder verkligen inte orden, professor Philip J. Skerry i sin bok Psycho in the Shower (2009). Det är en bok i en milslång rad om Psycho, filmen med den förmodligen mest omskrivna scenen i filmhistorien, duschscenen.

Professor Skerry anger fem områden där Psycho kom att ha en stor effekt. (1) Den amerikanska filmcensuren – Production Code – som ända sedan den introducerades 1930 agerat som en moralcensur, fick med Psycho sin nådastöt. (2) Psycho kom att på film introducera ett antal tidigare tabun: knivvåld, nakenhet, öppen sexualitet, incest, nekrofili och, håll i er nu, en fungerande toalettstol. Denna senare möbel hade nämligen tidigare inte fått visas enligt den rådande produktionskoden. I Psycho kom den att ha en framträdande roll till både funktion och innehåll. (3) Psycho kom att förändra distributionen av film i USA och göra enskilda filmer till event. (4) Psycho förde fram regissören i ett tidigare inte sett ljus och denna omgavs nu med epitet som superstar och kom att geniförklaras (inte minst gällde det Mr. Hitchcock himself). (5) Psycho kom att bli inledningen på ett nytt slags film: våldsam, ironisk, psykoanalytisk, ikonoklastisk och ungdomsorienterad.

Till ovanstående ska förmodligen också läggas ett stycke hemelektronik: TV:n. År 1958 hade biljettintäkterna på de amerikanska biograferna för första gången sedan början av 1940-talet fallit under 1 miljard dollar per år. Det var kvittot på att antalet biobesök per vecka samma år föll till 35 miljoner (1946 hade antalet varit 86 miljoner). Bakom alltsammans låg televisionen. Från 4 miljoner hushåll med TV-apparat efter kriget fanns det 1958 tolv gånger så många: 48 miljoner. En som tidigt insåg TV:s roll och inflytande var… Alfred Hitchcock. Hans TV-show med kriminalmysterier, Alfred Hitchcock Presents, startade 1955 och höll på i tio år. Vem ville väl inte se vad han åstadkommit också på bio? Det gällde inte minst de som tidigare sett hans filmer som De 39 stegen (1935), Rebecca (1940), Främlingar på tåg (1951), Jag bekänner (1953), Fönstret åt gården (1954) och Studie i brott (1958).

Janet Leigh i duschen.

BETTMANN/CORBIS/SCANPIX

Psychology

Donald Spoto, en av de främsta av de många Hitchcocktolkarna, skriver om duschscenen i Psycho: ”it changed the course of Hollywood history” (The Dark Side of Genius, 1983). Skerry förklarar i sin bok varför: filmiskt bryter scenen ny grund genom att förena sex och våld, socialt utmanar och våldför den sig på tabun om kvinnlig nakenhet, kulturellt symboliserar den en växande acceptans när det gäller öppenhet inom populärkulturen och intellektuellt introducerar scenen publiken i Freuds och Krafft-Ebings teorier.

Själva mordet i duschen i Psycho omfattar inte mer än 40 sekunder och baseras på 34 tagningar, alltsammans till Bernard Herrmanns musik. I Skerrys bok finns var och en av dessa tagningar protokollförd i inte mindre än sju underavdelningar, och för den som vill ha ytterligare mer av samma vara rekommenderar Skerry inte mindre än fem böcker. Här kan vi väl av detaljer nöja oss med att konstatera – något som livligt diskuterats – att det i en av dessa tagningar tydligt framgår att kniven tränger in i sitt offer (något som för övrigt Hitchcock själv förnekade att man kunde se). Vidare kan nämnas att Janet Leigh, som spelade den kvinnliga huvudrollen, i en intervju Skerry gjorde med henne ihärdigt förnekade att det skulle ha funnits någon stand-in till henne i duschscenen. Den som var hennes stand-in, Marli Renfro, visste in på sin bara våta kropp bättre.

Sätter man i stället in duschscenen i ett lite större perspektiv kan den utan tvekan ses som kulmen på Hitchcocks strävan efter att skapa ”pure cinema”, dvs. film där bilderna talar för sig själva. Det var något han hade fått med sig från Tyskland där han gjorde sina första lärospån inom filmen. Det gjorde han vid Ufa i Berlin 1924, och som sin främsta läromästare såg han F.W. Murnau och närmare bestämt dennes Sista skrattet (1924). Den lärdom Hitchcock där tog med sig och som fick sitt fulländade uttryck med just duschscenen i Psycho var ”att det bästa sättet att dra in betraktaren i filmens värld är genom spänning” (Skerry).

För att i någon mån motivera sin (och andras) i det närmaste besatta upptagenhet av duschscenen i Psycho säger Skerry avslutningsvis att så länge det kvarstår tabun om sex och våld på film så kommer den scenen att vara av intresse. ”Om vi betraktar 1960 som en vändpunkt kan vi också se duschscenen som stödet för att kunna åstadkomma en kulturell förändring.”

Psychoanalysis

Duschscenen i Psycho i all ära och vad den betytt inom olika områden, men risken finns att vi stirrar oss blinda på den. En som inte gör det är David Thomson i boken The Moment of Psycho (2009). Det är inte så att han på något sätt förnekar duschscenens effektivitet, men han går ett steg längre. ”När allt kommer omkring är ensamheten intressantare i Psycho och en större pionjärinsats än våldet, sexscenerna eller talet om ’pure cinema’.”

Ensamheten är något som Hitchcock hade med i flera av sina filmer. Dit hör hustrun i Fel man (1956), Lars Thorwald och Miss Lonelyhearts i Fönstret åt gården (1954), Annie i Fåglarna (1963), Barbara Bel Geddes i Studie i brott (1958) och Lila i Psycho (1960). Samt, förstås, allas vår egen psycho, Norman Bates. Lyssna här till vad han har att säga Marion: ”Vet du vad jag tycker? Jag tycker att – vi alla sitter i våra egna fällor – ihopklämda i dem. Och ingen av oss kan någonsin komma ut. Vi river och klöser, men – bara i luften – bara mot varandra. Och det enda det resulterar i är att vi inte rör oss en millimeter ur fläcken.”

Det är vad Psycho framför allt handlar om för David Thomson: ”inte bara att galningar står på lur i husen längs vägarna på landet utan att ensamhet kan göra dig galen”. Det är ju en intet ont anande Marion som kliver in duschen. Hon har ju blivit berörd av Bates tal och smått intresserad av honom. Att hon läst honom helt fel är en annan sak och för övrigt inte helt ovanligt i Hitchcocks filmer.