Med Svorge i tiden

Peder Gravlund, frilansskribent och NE-medarbetare

Norge och Sverige är egentligen lika som bär. Hur kommer det sig att vi så ofta fokuserar på det som skiljer oss åt? Till skillnad från i mer avlägsna länder är det inte omedelbart uppenbart vad som blir annorlunda när man reser mellan Norge och Sverige.

Det är lätt att känna sig hemma i grannlandet eftersom det mesta verkar likadant. Men ändå är det något som på ett nästan kusligt sätt ligger och skaver under ytan. Som en något skev spegelbild. Och det är på grund av denna likhet som skillnaderna blir så viktiga. Vi har trots allt olika nationaliteter, flaggor, kungar, regeringar och traditioner, och, för att ta ett aktuellt exempel, inom längdskidåkningen en lång tradition av rivalitet.

Sverige har varit den dominerande parten i ländernas relation. Norge var under lång tid mindre och fattigare och påverkades ständigt av sin stora granne i öst, som man alltid jämförde sig med. I Sverige finns en tradition av ointresse för vad som skedde i grannlandet, men i Norge vet man däremot vad som händer i Sverige. Här lyssnar folket på svensk musik, läser svenska böcker, ser på svensk TV, och många kan dessutom tala svenska. Sverige, med sitt internationella anseende och sin välutvecklade välfärd, har varit ett ideal i Norge. Svenskarna har samtidigt betraktat sin västra granne som en kusin från landet, med sin lusekofta, sin fisk och sina längdskidor. Men så hittade Norge olja utanför Stavangers kust, och allting vändes på huvudet.

Kan det vara läge att snart ta fram unionsflaggan på nytt?

Nationell identitet

Släkten är värst, heter det. Men den finns ofta där när man verkligen behöver den. Förra året gavs antologin I takt och otakt: Nya historier om Norge och Sverige ut i samband med att det var femtio år sedan Norge skänkte kulturcentrumet Voksenåsen till Sverige, som tack för hjälpen under andra världskrigets umbäranden. I antologin har redaktörerna – Arne Ruth och Björn Lindahl – samlat texter, skrivna av norska och svenska, av kultur- och samhällspersonligheter, som i stort och smått behandlar relationen mellan länderna.

Det är förstås skillnaderna som framträder tydligast. Våra nationella egenheter. I Norge är patriotismen mer framträdande än i Sverige. Nationaldagen – syttende mai – firas med en folkfest som fyller gatorna, och en majoritet av kvinnorna klär sig i folkdräkt, liksom många män. Det är årets viktigaste högtid. I Sverige är det svårt att föreställa sig något liknande. Det som ligger närmast är kanske sommaravslutningen i skolan och midsommarfirandet, vår informella nationaldag. De försök som gjorts för att liva upp firandet sedan 6 juni blev en helgdag klingar falskt på något sätt. I Norge är det folket som firar; i Sverige blir firandet ett påbud uppifrån (med en arbetsfri dag som morot).

Skådespelaren Tomas von Brömssen skriver att Norge känns lite gammaldags. Landet lägger vikt vid sina traditioner som är främmande för de flesta svenskar, inte minst lokalt. I Sverige finns det en tradition av centralstyre och likriktning, medan man i Norge varit mer mån om regionernas enskilda betydelse. Per-Egil Hegge, tidigare redaktör på Aftenposten, lyfter fram dialekternas betydelse som exempel. I Norge har man aldrig accepterat något riksspråk, som i Sverige, utan istället varit stolt över sitt ursprung. Och vanan vid skilda sätt att tala sägs också vara en anledning – vid sidan av svensk TV:s inflytande – till att norrmän förstår svenska mycket bättre än tvärtom.

Olikheterna speglar förstås historiska omständigheter. Norge har blivit prövat i krig och osjälvständighet. Sverige har haft fred i över 200 år och varit självständigt så länge vi kan minnas. Det är svårt att fira något som tas för givet. Därför skiljer sig våra nationella identiteter sig åt. Norge har vårdat de egna traditionerna, men samtidigt blickat nyfiket österut. Sverige har varit sig självt nok – en förebild också i sina egna ögon.

Vändpunkten

Men så plötsligt var det annorlunda. Sociologen Thomas Hylland Eriksen pekar ut tidigt 1990-tal som vändpunkten. Norge dominerade vinter-OS i Albertville 1992, samtidigt som oljan fick ordentligt genomslag i den norska samhällsekonomin. Samtidigt upplevde Sverige sin värsta kris på årtionden. Kusinen från landet kom ifatt och gick om, och Norge blev världens bästa land att leva i. Den norska kronan gick om den svenska. Norrmän började åka österut, till Sverige således, för att handla billigt. Svenskar åkte västerut för att arbeta.

Till en början handlade det om arbete på oljeriggarna. Nu är stora delar av tjänstesektorn i Norge helt beroende av svensk arbetskraft. Och den är uppskattad. De norska arbetsgivarna föredrar de flitiga och välutbildade svenskarna. Det egna folket uppfattas ofta som lata. Jag minns en norsk löpsedel som löd: ”Ingen vil jobbe!” Tusentals lediga jobb som ingen norrman ville ha. Men svenskar och polacker hade inget emot att ta dem.

Journalisten Simon Sætre har skrivit en bok där han jämför Norge med andra länder som blivit nyrika på olja. I I takt och otakt berättar han om ointresset som mötte boken i Norge – de svenska journalisterna var desto mer nyfikna. Han menar att exporten av en råvara som olja gör Norge ännu mer beroende av omvärlden, men att rikedomen i stället ger sken av ökad självständighet. Rikedomen som kommit med oljan har inneburit stora förändringar. Men pengarna används samtidigt delvis till att försöka bevara det gamla. De skattelättnader som erbjuds de norrmän som flyttar norröver är exempelvis ett försök att balansera en fiskepolitik som har utvecklats mot stordrift. De små samhällena töms på folk när fisket inte längre lönar sig.

Storstadsfokus

I SVT:s utrikesmagasin Korrespondenterna – som lagom till skid-VM i Norge skärskådade den norska framgångssagan – jämförde författaren och tidigare vänsterpolitikern Aslak Sira Myhre de norska längdskidåkarnas forna ideal med samtidens storstjärna, Petter Northug. Förr handlade inställningen om jämlikhet, ödmjukhet och den enskildes prestation ute i spåret. I dag låter Northug andra åkare dra ända fram till de sista kilometrarna, då han använder sina sparade krafter till att spurta i mål och vinna. Det gör honom i Myhres ögon till en snyltare som lever på andras arbete. Och det, menar Myhre, är precis vad som är på väg att hända med Norge.

Hans uttalande väckte debatt i Norge. Men expertpanelen i norska Aktuelt förmådde inte komma längre än till ett försvar av Petter Northug. Kanske var det för nära inpå skid-VM? Eller så är längdskidåkningen synonym med den nationella identiteten så till den grad att försvaret för den ena också gäller den andra.

Det ekonomiska uppsvinget i Norge har vidare inneburit ett ökat fokus på storstäderna. I Korrespondenterna fick vi veta att Stavanger, oljans huvudstad, skiftat från en fattig och religiös ort med endast två barer, till Norges rikaste stad, med minst antal troende och flest antal barer. Det är kanske inte så märkligt om yngre människor i Norge verkar söka sig till städerna i allt högre grad. I Telemark har de en strategi för att möta lockelsen från Oslo. Kommunen ordnar regelbundet studieresor för att skolungdomarna ska lära känna sin bygd, vilket förstås inte är något anmärkningsvärt. Men den kommunala tjänsteman som guidade när jag åkte med förmedlade en berättelse som doftade starkt av hembygdsnostalgi. ”Åk ut i världen och skaffa er erfarenheter, men kom sedan tillbaka hit där ni hör hemma!” var budskapet.

Under nyrikedomens och rivalitetens yta

Man kan få känslan av att Norge vill ha kakan och samtidigt äta den. Landet vill vara traditionellt och progressivt på samma gång genom att förankra framgången och utvecklingen i den nationella identiteten. Kulturskribenten Ulrika Knutson hänvisar till hur Ellen Key, i samband med striden kring unionsupplösningen, skilde mellan sund hembygdskänsla i Norge och osund nationell chauvinism i Sverige. Men har den sunda hembygdskänslan i Norge kommit att handla alltmer om en identitetspolitik som döljer just nationell chauvinism?

Göteborgs-Postens kulturchef Gabriel Byström menar i I takt och otakt att välståndet åtminstone genererar en viss inskränkthet som tar för givet att arbetskraftsinvandrare ska sköta skitjobben. Men Thomas Hylland Eriksen påpekar att attityden mest handlar om revanschlusta. När han skrapar på den nyrika norska ytan ser han – liksom Simon Sætre – nämligen en primitiv råvaruexportör som ”ser med lengsel mot industri-stormakten i øst ... som drømmer om å være del av ett stort og viktig land med stilig flagg, glamorøse popsangere, egen bilindustri og en stolt militær historie”.

Det är kanske sant. Men svenskarna tycks trots det ha lika svårt att förändra sin bild av Norge och uppbåda något genuint intresse bortom oljepengarna. Har det med avundsjuka att göra? Vi vill kanske inte erkänna att något har förändrats. Och möjligen är det därför vi gärna tror på Simon Sætres och Aslak Sira Myhres kritiska beskrivningar av sitt land.

Brödrafolk, väl?

Men all rivalitet åsido. Det är ändå de många likheterna som förenar länderna. Snarare än fiender är Sverige och Norge att likna vid ett par bråkiga syskon. Helge Rønning, professor i media och kommunikation, visar i sitt bidrag till antologin att den bild som finns av att ländernas samarbeten kantas av idel misslyckanden är felaktig. Bakom en orealiserad nordisk försvarsunion, Volvos havererade affär med norska staten, Telias och Telenors ofullgångna fusion, och nu senast den störtade JAS-affären, döljer sig ett otal lyckade affärer. Wallenbergarna investerade tidigt i grannlandet, ländernas mediemarknad är djupt integrerad, Oslo och Göteborg har – som S-politikern Göran Johansson lyfter fram – med framgång odlat ett samarbete, och länderna är varandras kanske viktigaste exportmarknader. Bara för att nämna några exempel.

Flera av skribenterna i I takt och otakt har visioner om ett framtida närmande mellan Sverige och Norge. Författaren Henning Mankell ser de minskade motsättningarna som en väg mot ett sammansmältande. Hans kollega Beate Grimsrud drömmer om ett gemensamt språk (där första steget är att harmonisera våra låneord). Kulturhistorikern Nina Witoszek menar att länderna borde grundlägga en skandinavisk allians. Länderna har en kulturell släktskap, den tidigare unionen genererade oöverträffad kulturell guldålder, och Norge behöver dämpa sin oljehybris och komplettera den med svensk och dansk miljöteknik och hållbarhetstänk. Thomas Hylland Eriksen går än längre och proklamerar att unionsupplösningen var ett feilgrep. Sverige och Norge kompletterar varandra perfekt, kulturellt och ekonomiskt, och borde bilda ett Svorge.

Kanske är den ”svorska” TV-produktionen Skavlan ett första steg? Det är inte omöjligt. Men den goda sämjan lär hur som helst vara som bortblåst så fort skid-VM sätter i gång.