Olof Palme och medierna
av Gunnela Björkfil. dr i historia, universitetslektor vid Örebro universitet
I dag diskuteras ofta förhållandet mellan medier och politik i termer av politikens medialisering. Med det åsyftas den utveckling som tvingat politiker och politiska partier att alltmer anpassa sig efter mediernas villkor.
I det perspektivet är den tidigare socialdemokratiske partiledaren och statsministern Olof Palme och hans förhållande till medier och journalister ett aktuellt ämne för historisk forskning.
Synliggörande
Det är nu tjugo år sedan mordet på Olof Palme och hög tid att börja ställa frågor om denna vår tids kanske mest omskrivna och omdebatterade svenska politiker som i mer än trettio år befann sig i mediestormens öga.
Sitt första radioframträdande gjorde Olof Palme år 1950. I radions då enda kanal gav han väl förberedda svar på reporterns artiga frågor. Några år senare startade Sveriges Television sina sändningar, vilket på kort tid skapade nya förutsättningar för politisk verksamhet. Snart fick radion flera kanaler, TV:s sändningstid ökade undan för undan, kvällspressens upplagor steg, antalet journalister mångdubblades och i samtliga medier blev politik och politiker föremål för en helt annan uppmärksamhet än tidigare.
Olof Palme var väl lämpad att utnyttja de möjligheter som den nya mediesituationen erbjöd. Han hade som frilansskribent i Svenska Dagbladet skaffat sig egna erfarenheter av journalistik, tyckte om att umgås med journalister och var beredd att ställa upp på deras villkor.
Det som den brittiske sociologen John P. Thompson kallar the management of visibility, det vill säga förmågan att hantera sin synlighet i medierna, blev vid den här tiden en nödvändighet för politisk framgång – men den innebar också risker om politikern inte framstod som trovärdig och sympatisk. Minnesbildning
Min undersökning – Olof Palme och medierna (2006) – ställer frågor om samspelet mellan en central politiker och medierna under den här turbulenta tiden. Den bygger i stor utsträckning på vad som publicerades om Palme i press, radio och TV.
Han lämnade också efter sig ett stort personligt arkiv, som nu finns på Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek i Stockholm. Detta källmaterial har kompletterats med intervjuer både med tidigare medarbetare och med journalister.
Att använda intervjuer om förhållanden som ligger tjugo, trettio, fyrtio år tillbaka i tiden är förstås inte problemfritt. Det är en lång tidsrymd, och de minnesbilder som finns kan knappast ha undgått att präglas av mordet på Olof Palme och av allt som därefter skrivits och sagts om honom. Men försiktigt hanterade, som komplement till det skriftliga materialet kan intervjuer ge upplysningar om det journalistiska och politiska vardagsarbetet som inte är åtkomliga på annat sätt.
Första medieministern
”Palme är ute efter P.R., ett ständigt förbättrat P.R. Och inflytande har den mannen verkligen fått genom sina många framträdanden i protesttåg, som torgtalare, i radio, TV och tidningspress.”
Citatet ovan, hämtat ur en ledare från 1969 i tidskriften Kyrka och Folk, får stå som exempel på den debatt som Olof Palmes förhållande till medierna gång på gång utlöste.
I tysk forskning har socialdemokraten och Västtysklands förbundskansler Willy Brandt kallats ”der erste Medienkanzler”. På motsvarande sätt samspelade Olof Palme med medier och journalister i en helt annan utsträckning än sina företrädare. När Tage Erlander blev statsminister var det som en för svenska folket relativt okänd politiker. När Olof Palme 1969 blev partiledare och statsminister var han redan en välkänd person både i Sverige och utomlands.
Det berodde inte enbart på det nya TV-mediet utan i lika hög grad på Palmes eget förhållningssätt: hans tillgänglighet, lyhördhet för tidens viktiga frågor, förmåga att formulera sig slagkraftigt och förståelse för mediernas logik och arbetssätt.Symbiotiskt
Att Olof Palme trivdes i umgänget med journalister har många vittnat om. Han behövde dem för att få ut sitt budskap och de behövde honom för att få bra nyheter. I den bemärkelsen var journalisterna hans verktyg, men tidvis också kolleger och kamrater i vad som kan kallas ett gemensamt politiskt projekt.
Tydligast var detta åren före partiledarskiftet 1969, då många medarbetare i press, radio och TV hade starka sympatier för Palme som representant för något nytt och radikalt i svensk politik. Till detta bidrog inte minst hans kritik av USA:s krigföring i Vietnam.
Olof Palme mötte journalisterna på en kamratlig och informell nivå. Han var spirituell och väl medveten om och beredd att tillmötesgå de krav som mediernas arbetssätt ställde. Förhållandet mellan Olof Palme och delar av journalistkåren var under denna tid i många avseenden symbiotiskt. Scenförändringar
När journalistiska ideal och praktiker förändrades under 1970-talet, förändrades också förhållandet mellan Olof Palme och reportrarna. Det var särskilt fallet sedan vänstervågen börjat klinga av och den kritiska distansen till makthavare blivit något av journalistikens adelsmärke. Då blev de snarare hans motspelare än hans medspelare – åtminstone på den offentliga scenen.
Den motsättning mellan granskare och granskad som spelades upp i intervjuer och utfrågningar, framför mikrofoner och kameror, var delvis en iscensatt konflikt ur vilken bägge parter hämtade sin legitimitet.
Bakom scenen, på den mediala offentlighetens bakgård, var förhållandet mellan Palme och de politiska journalisterna fortfarande informellt och personligt, med tydliga inslag av kollegialitet. Samspel och samarbete tycks i längden ha gynnat bägge parter, även om det til syvende og sidst handlade om en kamp om makten över den politiska dagordningen.
Medielogiker
I dag är en partiledare för ett aldrig så litet riksdagsparti omgiven av en hel stab av pressekreterare och spin doctors, det vill säga mediehanteringsrådgivare. I det perspektivet är det slående hur Olof Palme under sin tid vid makten i så stor utsträckning var sin egen mediestrateg, för det mesta ett par steg före partiet.
Olof Palmes intresse för journalistik och förståelse för mediernas betydelse som arena för politisk kommunikation präglade de dagliga diskussionerna i hans kansli.Uppfattningen att politiken och politikerna måste ha ett offensivt förhållningssätt till medierna och deras logik blev under den här tiden en allt tydligare uttalad och integrerad del av det politiska arbetet. Det var inte bara mediernas bevakning av politiken som ökade, den politiska apparaten ökade också sin bevakning av medierna. När Olof Palme blev statsminister gjorde han det omedelbart till en daglig uppgift, inte bara för pressekreteraren utan för hela kretsen av nära medarbetare, att ta del av och diskutera medierapporteringen.
Vidare formaliserades presskontakterna undan för undan. Nya rutiner skapades för att bevaka vad som publicerades, och journalister delades upp i vänner och fiender.Professionalisering
Under den här tiden professionaliserades politiken. Antalet politiskt tillsatta tjänstemän ökade och därmed också möjligheterna att möta trycket från medier och journalister. Alltfler medarbetare fick i uppgift att fungera som filter och förmedlare mellan statsminister Olof Palme och medierna.
Pressekreteraren blev snart en given följeslagare till Olof Palme var denne än befann sig. Andra medarbetare drogs också in för att klara medietrycket och så långt som möjligt se till att behålla kontrollen över vad som publicerades.På motsvarande sätt expanderade och förändrades verksamheten i den socialdemokratiska partiledningen och partiorganisationen. En förutsättning för detta var att partierna genom det statliga partistödet fick utökade ekonomiska resurser som användes till större och mer specialiserade organisationer.
Om presskontakterna i mitten av 1960-talet sköttes av en eller ett par medarbetare på partiexpeditionen, som en uppgift bland många, hade det socialdemokratiska partiet tjugo år senare en väl fungerande informationsavdelning, en partiet närstående reklambyrå och en presstjänst rustad att möta tidens krav på kontakter, information och mediestrategier.
Medieberättelserna om Olof Palme
Tidens politiska frågor och ideologiska motsättningar avspeglade sig i vad medierna publicerade om Olof Palme. Att kontrollera sin synlighet i medierna var därför ingen lätt uppgift.
• Redan i slutet av 1950-talet formulerades en berättelse i borgerliga tidningar om en ung man från överklassen som på grund av maktlystnad och karriärhunger svikit sin klass och sökt sig till socialdemokratin.
• Under början av 1960-talet växte det fram en positiv motberättelse som bidrog till att Palme när tiden var inne framstod som den enda tänkbara kandidaten till posten som socialdemokraternas partiledare och statsminister.• Under 1970-talet kom de bägge konkurrerande versionerna att existera sida vid sida. De var varandras förutsättning; utan den ena skulle knappast den andra ha existerat.
Tiden präglades av starka politiska motsättningar. En omvandling av samhället i socialistisk riktning framstod för första gången på mycket länge som ett hot, alternativt en möjlighet, till stor del förkroppsligad i Olof Palme. Klämd mellan det borgerliga blockets farhågor och den nya vänsterns förhoppningar, i en ekonomisk situation som på kort tid förändrades från expansion och ökande reformutrymme till allvarlig kris och stigande arbetslöshet, blev Palme föremål för både demonisering och personkult.
Den ryktesspridning om Olof Palme som pågick under många år lyftes med jämna mellanrum fram i pressen, som därmed bidrog till att ge ytterligare spridning åt allehanda rykten om sjukdom, missbruk och kvinnoaffärer. Den offentliga bilden
Dessa mediernas berättelser om Olof Palme anammades knappast utan vidare av publiken. Människors uppfattningar om en central politiker påverkas trots allt inte bara av mediernas berättelser utan också av en rad andra faktorer.
Betraktarens politiska uppfattning, personliga möten – Palme var en oerhört flitig resetalare – och diskussioner på arbetsplatsen eller i umgängeskretsen bidrar till bilden av en offentlig person i betraktarens öga.
Det går därför inte att sätta likhetstecken mellan människors uppfattning om Olof Palme och den bild som medierna gav av honom, men utan tvekan ökade mediernas betydelse för den politiska meningsbildningen markant under andra delen av 1900-talet.
För att avslutningsvis återknyta till Thompsons begrepp the management of visibility, är det uppenbart att Olof Palme både lyckades och misslyckades med att handskas med sin synlighet i medierna. Han lyckades bra med att föra ut sina politiska budskap men mindre väl med att skaffa sig kontroll över vad som publicerades om hans person.
(Artikeln publicerad 2006-02-24)
Mediebilden: Palme och medierna
http://www.ne.se/rep/mediebilden-palme-och-medierna
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
