Arne Järtelius , NE-redaktör
Visst var det bättre förr! I synnerhet förr. Nu kan förr understundom kanske kännas aningen passé, men ibland tar tiden ett skutt och biter sig själv i svansen. Och då...
Ett aktualiserat exempel på ett tidsskutt är journalisten. Han (kvinnoinslaget var obetydligt i begynnelsen) började sitt liv – vi befinner oss nu i slutet av förrförra seklet – med lindrigt talat nedsättande tillmälen som murvel och bladneger. Det senare uttrycket är som bekant i dag långt ifrån politiskt korrekt, medan murveln eleverats till en hederstitel och transformerats till något av ett nobiliserat uttryck inom dagens journalistik.
 |
|
Var journalisterna bättre förr? |
|
h.armstrong roberts/corbis/scanpix |
Murvelns klassresa
NE:s ordbok ger reporter, redaktör och tidningsman som synonymer till journalist. Historiskt har det ordet, enligt samma källa, funnits här i landet som ett lån från franskan sedan 1759, men ordet journalist fick inget genomslag vid den tiden eftersom det ansågs vara för utländskt. Det skulle dröja till omkring sekelskiftet 1900 innan det vann insteg både bland de i professionen verksamma och hos allmänheten.
I tidningen Pressen, ett kortlivat (1897–1901) organ för journalisternas fackliga organisation, rapporterades 1898 såväl om amerikansk ”svindeljournalism” som om en journaliststrejk i Danmark och om journalistisk yrkesutbildning i Schweiz. I Göteborg fanns 1899 en journalistklubb, och namnet på den fackliga organisationen blev 1901 Svenska Journalistförbundet.
Som alternativ benämning på journalist fanns publicist, tidningsman och litteratör liksom medarbetare. Ytterligare ett alternativ hade kunnat vara murvel, som var tidens öknamn på tidningsmannen, men, som Birgit Petersson skriver i sin studie Från journalist till murvel: Journalistyrkets professionalisering från 1900 till 1960-talet (2006), den beteckningen ”nämndes naturligtvis inte i debatten”.
I sin bok nämner Petersson beträffande murvel att det från 1850-talet finns flera belägg att ordet kommit att beteckna en tidningsman. Den personifierade murveln vid den här tiden var Lars Johan Hierta, som vid sin sida hade Carl Jonas Love Almqvist och Wendela Hebbe, som brukar benämnas som Sveriges första kvinnliga journalist.
Ända in på 1950-talet rörde beteckningen murvel upp starka negativa känslor när det dök upp i tidningen Journalisten, men nu har det – som visas av titeln på Peterssons bok – blivit comme il faut igen.
Arbete kallat
Var Birger Sjöberg en murvel under sin tid som journalist? För att ta reda på det kan man läsa den senaste (och den kommande) utgåvan av Birger Sjöberg-sällskapets årsbok. I många av de tidigare årsböckerna har ett rikt urval av Sjöbergs kåserier och artiklar publicerats, men nu har de blivit huvudnumret. I årsboken 2006 är det Sjöbergs skriverier i Stockholms Dagblad, där han var volontär 1906–07, och från hans första tid – 1907–08 – på Helsingborgs-Posten (där han blev redaktionssekreterare 1909) som kan läsas. Under sin korta tid på Stockholms Dagblad hann Sjöberg med att publicera hela 180 bidrag. Det var under sin tid i Stockholm med uppgift att som flanör och observatör inte göra annat än att rapportera det han sett som Sjöberg glatt ska ha utropat: ”Och detta kallas arbete!”
Förutom Sjöbergs artiklar innehåller årsboken för 2006 ett mycket intressant bidrag signerat Lars Helge Tunving betitlat ”Kåsören Päta” (Päta var vännernas namn på Birger Sjöberg). Vad vi där får oss till livs är inget mindre än Birger Sjöbergs väg från journalistiken – som han var trogen i närmare 15 år och det var där ”han utvecklade och finslipade sin personliga stil” – till att bli en av sin tids främsta svenska författare.
Birgers bror Gösta menade förvisso i ett brev till brodern 1904: ”Du skadar din versbegåfning och dess utveckling genom att bli journalist.” Möjligen hade han rätt i den meningen att det skulle dröja ända till 1922 innan Birgers skönlitterära debut, men det var samtidigt en för diktandet och prosaskrivandet mycket lärorik väg längs vilken han även lyckades med att i någon mening nyskapa tidningsstilen.
Vad Tunving framför allt återfinner i Sjöbergs kåserier är, som han säger, ”förstudier” och olika stilgrepp till det som skulle bli hans signum både i de många visorna om Frida och, inte minst, i Kvartetten som sprängdes (1924) med journalisten Cello som författarens alter ego.
Förbannade journalister
Det finns få yrkesgrupper som ägnar så mycket tid och kraft åt att undersöka och kritisera sina kolleger som journalisterna. Det behöver inte betyda att de är bättre på att göra det eller att det skulle finnas större anledning att göra det än med många andra yrkesgrupper. Det handlar i stället förmodligen bara om en enda sak: tillgången till medier att publicera sina resultat, tankar och tyckanden i. Finns det något roligare än att läsa när en journalist tar en annan i tukt och förmaning?
Anders R. Olsson är en journalist som de senaste tio åren ägnat mycket tid och spaltutrymme åt att kritisera sina kolleger och de medier de arbetar i. Hans senaste bidrag i den genren är boken Lögn, förbannad lögn och journalistik (2006). Det är en i långa stycken läsvärd genomgång av dagens svenska journalistik med syfte att undersöka och diskutera om den kan fylla sin uppgift som demokratisk fostrare. Det gör författaren i sex kapitel av vad han kallar konsumentupplysning om journalistik i form av att dels visa vilka drivkrafterna är bakom nyhetsrapporteringen, dels visa vilka berättartekniska och stilistiska grepp som används.
Det finns emellertid ett kardinalfel och en för läsaren svårsmält brist med Anders R. Olssons bok: dess svåruthärdligt långt drivna besserwisserattityd parad med inställningen att det är just han och bara han och ingen ann (hans medieidoler Göran Rosenberg och Jan Guillou får ställvis broderliga klappar i ryggen) som sett varifrån insiktens ljus kommer. I längden blir det tyvärr svårt att se en sådan skribent som trovärdig oavsett vilka sanningar han kan ha att bjuda på. Det är synd på en sådan, selektivt läst, kvalificerad genomgång vars främsta budskap är att det som en gång var och i allt större utsträckning borde vara nyheter har ersatts av allehanda tyckanden; att news ersatts av views. Den i det senare ämnet intresserade rekommenderas att som ett komplement till Olsson ta del av DN-debattredaktören Mats Bergstrands lilla skrift Politik och nyhetsjournalistik (2006).
Den inledningsvis nämnda återuppståndna murveln då? Vad finns att tycka om honom eller henne? I Örebro län utser man sedan en tid ”årets murvel”, Ulrika Knutsson ledde 2005 som gästprofessor i journalistik i Göteborg ett seminarium om journalistrollen i förändring betitlat ”En murvel korsar sitt spår” och i något som kallas Umeåbloggen skriver Alexandra Malmqvist-Olsson om ”livet som blivande murvel”. Det låter med andra ord som om murveln så smått är på väg tillbaka. Undrar vad den kan komma att bidra med inom journalistiken?
Extern länk
(Artikeln publicerad 2007-05-29)
Medier: Lögn och förbannad journalistik
http://www.ne.se/rep/medier-lögn-och-förbannad-journalistik
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
