Miljöbelastning:
Falu gruva
av Per Eliasson
historiker verksam vid Malmö högskola
Ty utanför går en förgiftig, stickande swafelrök upp, som långt ikring förgiftar luften, att man ej utan möda må komma dit. Denna fräter jorden, att inga örter kunna växa omkring. Det är Carl von Linné som 17 augusti 1734 besöker Falun. Det är rostningen av kopparmalmen vid Falu gruva som förgiftar luften.
Naturvetaren Lennart Lindeström behandlar i sin bok om Falu gruvas miljöhistoria (2002) en mer än 600-årig miljöbelastning. Gruvbrytningen, som lades ner 1992, har gjort Falun till en av de platser i Sverige som har mest gamla miljösynder i form av historiska markföroreningar. Sedan 2001 finns gruvområdet med på UNESCO:s världsarvslista.
 |
|
|
Historisk miljöbelastning
Den svavelrök som stack Linné i näsan innehöll svaveldioxid i koncentrationer som vore otänkbara i dag. Vid cirka 2 600 mikrogram per kubikmeter luft börjar svavellukten kännas stickande och vid 10 000 hostar man. När den är över 21 000 får man halsbränna och vid 26 000 kommer näsblodet. Vid hyttorna nära gruvan kunde halten stiga till 30 000 mikrogram per kubikmeter luft.
När stormaktstidens krig betalades av kopparn från Falun och produktionen låg på topp vid mitten av 1600-talet var utsläppen av svaveldioxid lokalt i Falun omkring 40 000 ton årligen. Utsläppen av svaveldioxid över hela Sverige låg under 1990-talets slut omkring 66 000 ton om året. Men det kritiska med de historiska utsläppen i Falun är att de deponerades synnerligen lokalt, som torr substans, inom en radie av ett par kilometer från gruvan. Omvandlat till koncentrerad svavelsyra innebär det att marken i Falun och närområdet under 600 år mottagit en deposition motsvarande sammanlagt 30 kg syra per kvadratmeter.
Av den historiska miljöbelastningen är dock metallutsläppen i dag ett större problem. De har utgjorts dels av utsläpp via roströken, precis som svaveldioxiden, dels av förorenat vatten som pumpats upp från gruvan och släppts ut i Faluån. Men framför allt har de pågått och pågår fortfarande genom de enorma massor av gruvavfall och slagg från metallframställningen som deponerats i området.
Centrala Falun är byggt på detta gruvavfall. Det är i Faluån och sjöarna nedströms, särskilt den lilla Tisken inom stadens gränser, och den större sjön Runn med utlopp i Dalälven, som har mycket höga halter av metaller i sedimenten. I sjön Tisken har halterna varit så höga att den järnockra som används för tillverkning av Falu rödfärg ända in på 1940-talet togs från dess sjöbotten.
Miljöbelastad historia
Vad har då resultatet av svavel- och metallföroreningarna blivit? Det sura nedfallet under gruvans hundraåriga glansperiod från början av 1600-talet till början av 1700-talet gjorde att skogen dog inom en radie av 3-4 km. Som Linné anmärkte 1734 hade vegetationen helt försvunnit runt gruvan.
I dag ligger det värde som uttrycker markens surhet, dvs. pH, på 3 eller lägre inom en mils radie från gruvan. Ett mer normalt värde skulle vara kring pH 4,5. Denna försurning märks genom att nedbrytningen av döda växtdelar, den s.k. förnan, till jord eller humus går långsamt eftersom bakterier, svampar och maskar påverkas av surheten. Bly, kvicksilver och arsenik finns också i höga koncentrationer. Sammantaget gör detta att lavar, mossa och lingon saknas eller växer dåligt i de mest förorenade områdena. Skogen, både tall och björk, växer emellertid bra. Detta kan synas paradoxalt och det är här som Lindeströms bok går ett steg längre än bara rapportera om ett enkelt samband förorening-miljöförstöring. Styrkan i hans resonemang är att han problematiserar den påverkan på naturen som den historiska miljöbelastningen utgör.
De enkla och linjära samband som vi tänker oss är i praktiken betydligt mer komplicerade. Så kallade synergieffekter där olika kemiska och fysiska faktorer samspelar kan påverka förhållandena både till det sämre och till det bättre. Så har t.ex. hälften av sjöarna kring Falun trots det massiva svavelnedfallet undgått försurning, medan den andra hälften är mindre försurade än väntat. Samtidigt sker ingen förändring till det bättre i dessa försurade sjöar. Lindeströms förklaring är att odlingen i bygderna runt Falun under lång tid tillfört basiska ämnen till vattendragen, något som upphört nu när barrskogen, i sig försurande, tar över markerna.
Anpassningshistoria
Hur är det då med metallhalten i vattendragen? Sjön Runn och Faluån är de vattendrag som har högst metallkoncentrationer av alla svenska vattendrag. I Runn är t.ex. halten zink och koppar i sedimenten tio gånger högre än i Stockholms ström.
Fram till slutet av 1900-talet förekom nästan inga växter och djur i sjön Tisken som till 1987 fick ta emot allt gruvvatten orenat. Paradoxalt nog blev problemen mer påtagliga när Faluåns vatten renades och pH-värdet i Tisken började stiga. Det ledde nämligen till att järnföreningar som tidigare passerat vidare ut i sjön Runn nu fälldes ut i Tisken. Bottnen grundades upp med fluffiga järnoxider som hindrade bottenväxter att få fäste. Det blev i stället en vanligen oansenlig växt, löktåg, som hittade en nisch i sjöns nya ekologiska system. Den förökade sig explosionsartat och fyller nu helt Tiskens vattenyta, förutom själva strömfåran. Till detta bidrar att Tisken tidigare under många år, förutom gruvvattnet, också tagit emot Faluns orenade kloakutsläpp, vilket gett dess botten tjocka sediment innehållande organiskt material och näringsämnen. Trots denna obalans har fisken börjat återvända till sjön och Faluån som rinner ut där har, efter att gruvvattenutsläppen upphört, också en återkolonisation av växter och djur.
I sjön Runn nedströms visar antalet bottenlevande djur, antalet fiskarter och planktonfloran inga stora avvikelser från det normala för en sjö i området. Däremot är halten av kadmium i fisken högre än normalt. Lindeströms förklaring till att påverkan på växter och djur trots allt är liten utgår från skillnaden mellan vad som händer i naturen och i laboratoriet. I verkligheten är många faktorer inblandade som både förstärker och motverkar varandra. Dessutom sker en anpassning av olika arter till områdets förutsättningar.
Snäv miljöhistoria
De ovan nämnda komplicerade sambanden med en lång rad samverkande faktorer gör det enligt Lindeström nödvändigt att behålla ett antal svårt förorenade områden som referensområden för att genom forskning kunna följa de framtida förändringarna. Han lanserar själv begreppet miljöreservat för dessa referensområden, till vilka han dock inte vill räkna Faluområdet.
Tanken kan förefalla absurd men är värd att ta under övervägande. Frågan är dock om risken verkligen är stor för att rejält förorenade områden, t.ex. gamla gruvmiljöer, återställs i så stor utsträckning att det blir brist på forskningsobjekt. En hädisk tanke är att det kanske snarare är tvärtom. Är det inte också så att mycket av den forskning det gäller genereras just i samband med de få försök till återställande som sker?
Lennart Lindeströms bok kallas en miljöhistoria. Det är att fatta begreppet i snäv naturvetenskaplig betydelse som historia om naturförändringar under mänsklig påverkan. Relationen blir ensidig och även om Lindeström verkligen försöker visa på de komplicerade processerna i naturen gör han inget motsvarande försök att spegla de komplicerade processer i samhället som skapat miljöproblemen. Det är kanske att begära för mycket men det gör att det fortfarande återstår mycket att skriva om Falu gruvas miljöhistoria.
(Artikeln publicerad 2004-07-02)
Extern länk:
Kopparberget
Miljöbelastning: Falu gruva
http://www.ne.se/rep/miljöbelastning-falu-gruva
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
