Miljöhistoria i öst

Ellen Albertsdóttir, NE-medarbetare och frilansjournalist

I samband med att det gått två decennier sedan Berlinmurens fall träffar NE:s utsända Kristian Gerner, professor i historia vid Lunds universitet, i Malmö vid den första världskongressen i miljöhistoria för en intervju om miljöfrågan och Sovjetunionens sammanbrott.

Kristian Gerner har ett stort intresse för Östeuropa och för miljöfrågor. Han har forskat om detta sedan 1970-talet och på så vis följt processen under en stor del av vägen. Kristian Gerner förklarar Sovjetunionens sammanbrott dels med etnisk nationalism, ”Estland åt ester” och ”Ungern åt ungrarna”, dels med att miljöfrågorna under 1980-talet kom upp på den politiska agendan. Men det tog tid innan Sovjetunionens miljöproblem kom upp till ytan.

Gräsrotsinitiativ

Redan på 1920-talet, under Sovjetunionens första tid, fanns det sovjetiska forskare som tänkte i dessa banor. Men de var i minoritet och kunde inte hejda Sovjetunionens utveckling mot tung industri, utsläpp och kraftiga vattenföroreningar. Miljöproblemen sågs inledningsvis inte heller som något politiskt eller socialt problem.

På 1940-talet började sovjetiska forskare att skriva i vetenskapliga tidskrifter om den nedsmutsade floden Volga, men det skulle dröja in på 1960-talet innan ”miljöproblem” blev ett begrepp i Sovjetunionen. Ungefär samtidigt blev det en viktig fråga i väst, mycket tack vare Rachel Carsons Tyst vår (1962) som sovjetiska forskare kom i kontakt med genom sina kollegor i väst. Under 1960-talet började även miljöskyddslagar att stiftas i Sovjetunionen. Miljö var dock inget som debatterades offentligt i den auktoritära regimen.

Amerikanskt samarbete

Okunskapen om vidden av Sovjetunionens miljöproblem var stor. Det fanns sovjetiska forskare som var för sig hade kommit att inse att Sovjetunionen hade vissa miljöproblem, men forskarna enbart hade kunskap om sina egna områden. Det var genom Environmental Protection Agency, som USA:s dåvarande president Jimmy Carter startade på 1970-talet, som de sovjetiska forskarna kom i kontakt med varandra. Först då insåg forskarna att Sovjetunionen hade stora problem med föroreningar, smutsigt vatten, brister i skogsvård och vid gruvbrytning.

– Problemen kunde växa sig så stora i Sovjetunionen då få hade överblick, säger Kristian Gerner.

Först på 1970-talet, när ryska intellektuella började skriva insändare till tidningar, lades grunden för en öppen politisk debatt utanför vetenskapssamhället om miljöfrågorna.

– De kunde skriva öppet om att Aralsjön håller på att försvinna. Andra problem som de skrev om var föroreningar av stora floder och, redan då, luftföroreningar i Moskva, berättar han.

Renhet viktigt

Ännu livligare blev debatten efter att Gorbatjov lanserat glasnost, ökad öppenhet, och perestrojka, ökat bruk av marknadsmekanismer, i slutet av 1980-talet. När då miljöfrågan, mycket tack vare det öppna klimat som då rådde, kom upp på den politiska dagordningen var det många som utnyttjade detta i sin kamp för självständighet. I Estland utvanns fosfat för konstgödsel, och då lydde argumentet att ”ryssarnas jordbruk” var så ”slösaktigt”, och i Ukraina var man kritisk mot att ryssarna ”placerade stora kärnkraftverk i Ukraina”, inte minst efter Tjernobylolyckan 1986.

Esterna krävde att både deras natur och deras nationella språk skulle skyddas från att bli ”nedsmutsat” av ryssarna. Åtminstone så länge de var en del av Sovjetunionen.

– I Estland var utbrytningen av oljeskiffer ett argument för självständigheten. Efter självständigheten sa man ”fint, vi får olja”. I och för sig reagerade de mot miljöförstöringarna, men framför allt mot att andra utnyttjande deras resurser, säger Kristian Gerner.

Han menar att miljöfrågan är sprängfylld med känslomässig laddning.

– Det var ett argument som gick hem. Den svaga punkten i Sovjetunionen var att de hade förstört miljön, säger Kristian Gerner.

Att miljöfrågan gick från att ha varit en politisk ickefråga till att föras upp på dagordningen berodde mycket på initiativ underifrån. Miljögrupperna var viktiga i detta. Men miljöfrågan var central även för den dåvarande presidenten Michail Gorbatjov. År 1990 pekade Gorbatjov ut miljöförstöringen som ett stort hot mot den mänskliga civilisationen, och i samband med detta föreslog han bildandet av miljöorganisationen Green Cross, ett grönt Röda Korset, som existerar än i dag.

Finanser framför miljö

Att miljöfrågorna var angelägna var många överens om i Sovjetunionen, även om de hade skilda infallsvinklar. Men efter murens fall, och särskilt efter Sovjetunionens upplösning 1991, försvann miljöfrågorna från dagordningen. Anledningen var de ekonomiska problem som mötte de enskilda, nu självständiga, länderna under 1990-talet. Kristian Gerner förklarar detta med vilka aktörer som var tongivande i det starkt hierarkiska Sovjet, men också med vilka som fick stöd från väst.

– Demokrati och mänskliga rättigheter i Sovjetunionen var i västs intresse. Därför ville väst stödja dem som arbetade mot miljöförstöring genom att ge dem kopieringsmaskiner, information och lite pengar. Efter kalla kriget tog andra aktörer över, med fokus på ekonomisk tillväxt.

I dag är miljön en global fråga, och i öst liksom i väst finns det organisationer som arbetar med miljöfrågor.

– Förr var det ett lokalt engagemang, även om man var medveten om det globala. Efter 1989 har det alltmer införlivats i ett globalt system, säger Kristian Gerner.

Utsläppsfrågan, som tidigare varit viktig för miljögrupperna i Sovjetunionen, blev således internationell. Dagens miljöutmaningar är dock alltmer globala till sin natur. Särskilt klimatfrågan kräver ett fungerande globalt samarbete, vilket kommer att prövas vid klimatkonferensen i Köpenhamn i december 2009.

Ett Europa

Det finns fortfarande gröna partier i varje östeuropeiskt land, men de är inte lika starka i dag som de var innan länderna fick sin självständighet. Trots detta finns det fortfarande stora miljöutmaningar kvar för Östeuropa.

– Det handlar framför allt om energipolitiken, som kolkraftverk, negligerad kollektivtrafik, brist på cykelvägar, satsningar på bilism och fler värmekraftverk, säger Kristian Gerner.

Men egentligen tycker inte Kristian Gerner att man ska exotisera de länder som i dag råkar ligga i Östeuropa. Skillnaderna har blivit mindre med tiden. Inte minst sedan EU:s utvidgning 2004 och 2007, då Estland, Lettland, Litauen, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien, Ungern, Bulgarien och Rumänien blev medlemmar i EU.

– Det är tjugo år sedan systemet föll. Problemen är som våra, men historien en annan, menar Kristian Gerner.

Extern länk