Per Eliasson, universitetslektor i miljöhistoria vid Malmö högskola
Det var med stolthet som Anders Fogh Rasmussen i mars i år kunde stiga ut och meddela de väntande journalisterna att Köpenhamn i december 2009 ska stå som värd för nästa klimattoppmöte. Om två år samlas världens ledare i den danska huvudstaden för att underteckna det avtal som efter 2012 ska ersätta det då utgångna Kyotoavtalet. Resultatet ska bli ett nytt avtal om utsläppsbegränsningar av växthusgaser.
Det avtal om utsläppsbegränsningar som slöts i Kyoto 1997 satte press på världens regeringar i klimatfrågan. Bakom det avtalet låg den andra rapporten från FN:s klimatpanel IPCC, publicerad 1995. När IPCC:s fjärde rapport – syntesrapporten – i mitten av november presenterades i Valencia så blir det på samma sätt den som kommer att bilda underlag för ett möjligt kommande Köpenhamnsavtal 2009.
Tippad kolcykel
Att det brådskar med utsläppsbegränsningarna är klart efter det senaste årets medieuppmärksamhet: Nobels fredspris till IPCC och Al Gore, rekordnederbörd med åtföljande översvämningar i Västeuropa, vårens brittiska Sternrapport om de ekonomiska följderna av klimatförändringen och här hemma höstens betänkande från Klimat- och sårbarhetsutredningen. IPCC:s syntesrapport understryker ytterligare situationens allvar.
Nu kommer också böckerna om klimatförändringen och dess orsaker på rad. Efter sin tidigare storsäljare Oväder: Nyheter från en allt varmare värld (2005) har den brittiske vetenskapsjournalisten Mark Lynas satt sig ned i ett av Oxfords främsta bibliotek, Radcliffe Science Library, och gått igenom de senaste vetenskapliga rapporterna om den globala uppvärmningen och dess följder. Den apokalyps som Mark Lynas målar upp som ett resultat av den studien – Sex grader: Vår framtid på en varmare jord – är närmast plågsamt tydlig. Han gör en systematisk genomgång av vilka effekterna för människor och jordens ekosystem blir för varje grads höjning av jordens medeltemperatur.
Det allra mest skrämmande är att förändringen inte är linjär utan kaotisk. Det innebär att ett antal återkopplingsmekanismer vid olika temperatursteg gör processen självförstärkande på ett oförutsägbart sätt. Vid tre grader kan förmultningsprocessen i de alltmer uppvärmda jordarna accelerera och börja avge betydligt mer kol till atmosfären. Den så kallade kolcykeln tippar på det sättet över mot mer utsläpp som ytterligare höjer temperaturen. I nästa steg tinar den sibiriska permafrosten med ökande utsläpp av den ännu mer effektiva växthusgasen metan som följd. Vid fyra grader påverkas metanhydrat i världshaven och frigörs. Allt med en ytterligare ökad global uppvärmning som följd.
Lynas slutsats är att en ytterst kritisk gräns för att förhindra dessa återkopplingsmekanismer går någonstans vid två graders uppvärmning, och för att ha 75 procents chans att hålla denna punkt måste vändningen i utsläppsnivån komma allra senast omkring 2015 eller inom åtta år. Det är den ena sidan av saken. Vilka är då problemen med att uppnå dessa begränsningar?
Glokal klimatkris
Överbefolkning utpekas ofta som ett av de största framtida hoten. Men i själva verket är det inte befolkningstillväxten i sig, utan att en stor del av denna växande befolkning ställer krav på att få sin rättmätiga andel av jordens resurser, som gör problemen akuta. Inte minst gäller det energitillgången. Så har exempelvis Kinas oljeanvändning fördubblats de senaste tio åren. Om kineserna 2030 använder lika mycket olja som amerikaner gör i dag så skulle det innebära en användning av 100 miljoner fat olja om dagen. Det kan jämföras med hela den nuvarande världsproduktionen som är 80 miljoner fat om dagen.
Motsvarande skala på förändringarna gäller om kineserna skulle gå över till samma kostsammansättning som amerikanerna vad gäller kött- och mejeriprodukter. Då kommer 2030 två tredjedelar av den globala spannmålsskörden att användas av Kina. Miljöfrågorna är laddade med rättvise- och jämlikhetsfrågor och för att få den som är fattig att avstå så måste den som är rik föregå med gott exempel. Det är den andra sidan av saken och det som gör det så svårt att få världens rikaste länder som USA, med på utsläppsbegränsningar.
Men det som trots allt talar för en förändring är att den minoritet som hittills haft de största fördelarna av användningen av fossila bränslen, dagens ledande industriländer, inte heller går fria från följderna av klimatförändringen. Ett ekologiskt sammanbrott på så nära håll som i Medelhavsområdet, där sommartemperaturerna om några decennier kan ligga över 40 grader under långa perioder, kommer att påverka hela Europa. På ont och gott är det globala nu även lokalt. När Klimat- och sårbarhetsutredningen talar om våldsamma stormar, översvämningar, raskatastrofer och en Östersjö nästan helt utan saltvattentillförsel redan inom några decennier så reagerar vi.
Uppenbarligen är det våra energisystem som är den direkta orsaken till problemen. Men dessa sociotekniska system är ju inbäddade i hela vår samhälleliga infrastruktur för boende, produktion och transporter och mycket svåra att förändra. Ett test på den politiska viljan till förändring av ett sådant system blir t.ex. mottagandet av det nationella handlingsprogram för kollektivtrafikens långsiktiga utveckling, som Vägverket och Banverket lämnar till regeringen 31 december i år. Marknadsandelen för kollektivtrafiken i dag är bara 15 procent totalt i riket med 40 procent i Stockholm och 20 procent i Göteborg.
Historiska perspektiv
Ett sätt att förstå hur dagens energisystem och infrastruktur hänger ihop är att anlägga ett historiskt perspektiv. Då framträder nya mönster. En utmärkt introduktion är den till svenska ännu inte översatta boken Children of the Sun: A History of Humanity's Unappeasable Appetite for Energy av miljöhistoriens nestor Alfred C. Crosby. Som titeln säger är det solens strålning och växternas fotosyntes som är grunden för vår energitillgång. Fotosyntesen ger oss den kemiska energi i födan som vår kropp behöver. Det går att se människors historia som ett allt bättre tillgodogörande av denna energi från solen. Med elden kunde nya födoämnen värmas och göras tillgängliga för människans matsmältning. Jordbrukets införande innebar att vissa växter där näringsämnena var lättillgängliga fick bättre förutsättningar för fotosyntesen än andra. Kunskapen om de storskaliga globala vindmönstren gjorde vindenergin till européernas bundsförvant i kampen om världsherravälde när de seglade ut över oceanerna. Rik tillgång på vattenkraft och skog i Europa betydde att billigt järn kunde framställas till skepp, vapen och jordbruksredskap. Framför allt har frigörandet av de fossila bränslenas lagrade solenergi betytt att Europa och världen under tvåhundra år levt i ett unikt förhållande.
Endast muskelkraft, och i viss mån vindenergi och vattenenergi, kunde före 1700-talet omvandlas till mekanisk energi. Det var en resursgräns som mänskligheten inte kunde överskrida. Med ångmaskinen blev det för första gången möjligt att omvandla termisk energi till mekanisk energi och gränsen överskreds. Crosby återger en beräkning som säger att mänskligheten under 1900-talet använde en tredjedel mer energi än sammanlagt under alla de 10 000 år som gått sedan jordbruket började. Det är framför allt med de fossila bränslena, som i dag svarar för 80–90 procent av energianvändningen, som dagens tekniska system är uppbyggda, och med en hotande stagnation i oljeutvinningen kan till klimatförändringarna också läggas en hotande energikris. För att se det unika i dagens situation är Crosbys långa perspektiv nödvändigt.
Det ser ut som en tanke att några månader före det stora klimatmötet 2009 så hålls den första världskongressen kring miljöhistoria just i Köpenhamn. Den 4–8 augusti 2009 träffas upp till tusen historiker för att diskutera hur natur och samhälle förändrats i samspel i ett tidsperspektiv. Bland de hundratals föreläsningarna kommer säkert många att beröra de energihistoriska frågorna och de pågående klimatförändringarna. Det kommer att kunna bli historikernas bidrag till att hejda den globala uppvärmningen.
Extern länk: IPCC-rapporten (engelska)
(Artikeln publicerad 2007-11-21)
Miljöhistoria: Nedräkningen har börjat!
http://www.ne.se/rep/miljöhistoria-nedräkningen-har-börjat
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
