Guernica då och nu
av Arne JärteliusNE-redaktör
Den politik som styr vad som är minnesvärt och inte verkar vara lika selektiv som minnet självt tenderar att bete sig. Det gäller såväl enskilda händelser som händelseförlopp över tiden, och självklart är minnespolitiken en högst nationell och därtill mycket blockpolitiskt färgad angelägenhet.
Eftersom det här främst ska handla om Guernica, ett av många Hitlerregisserade brutala förspel till andra världskriget, kan det minnespolitiskt sett vara på sin plats att påminna om den väldiga uppställning som kom till stånd i samband med att det gått 60 år sedan D-dagen och därefter den ännu större trumvirvel med efterföljande salut som gavs i samband med att världskrigsslutet firades för två år sedan. Jämför gärna det med de bleksiktiga 60-årshågkomster som gavs de amerikanska atombomberna över Hiroshima och Nagasaki eller att det förra året var 70 år sedan spanska inbördeskriget bröt ut. Vad kan tänkas ligga bakom den selektionen?
Minnet av GuernicaI år är det 70 år sedan terrorbombningen av Guernica (Gernika på baskiska). Hade det inte varit för Pablo Picassos målning Guernica hade staden och vad som utspelade sig där måndagen den 26 april 1937 förmodligen fallit i glömska. Det visar om inte annat vilket stort inflytande konst och annan kultur har på våra känslor, sinnen och minnen. 
Tag skydd! De tyska bombplanen är på väg in över Bilbao i maj 1937.
Picasso, som påbörjade sin målning endast fem dagar efter bombningen av Guernica, hade läst om och sett bilder från den i den franska tidningen L'Humanité. Där hade angreppet rubricerats MILLE BOMBES INCENDIAIRES lancées par les avions de Hitler et de Mussolini ('Tusen brandbomber fällda av Hitlers och Mussolinis flygplan'). Picasso var helt klar med sin målning den 6 juni, och fem veckor senare fanns den utställd i den spanska republikens paviljong på världsutställningen i Paris. Intäkterna från de utställningarna där målningen genom åren visades – den fanns bland annat på Nationalmuseum i Stockholm 1956 – gick på Picassos uppmaning till kampen mot Franco och hans regim. Självklart ville Picasso att målningen en dag skulle återbördas till Spanien, men först sedan demokratin återinförts i landet. Guernica återbördades till Spanien på 100-årsdagen av Picassos födelse, och där finns den i dag att bese på Museo Nacional Centro de Arte Reina Sofía.
Vad var det då som hände i Guernica? Det fanns inga journalister på plats i Guernica den aktuella dagen, men redan dagen därpå var flera av dem där för att rapportera. Bland dem fanns G.L. Steers från Reuters, vars artikel i bl.a. The Times återges här. Det var måndag och torgdag i Guernica. Stadens befolkning på omkring 7 000 invånare hade utökats med några tusen flyktingar från bland annat staden Durango, som bombats i slutet av mars. Trängseln på marknadsplatsen var som störst när det första planet ingående i den sex flygskvadroner starka tyska och i Spanien stationerade Condorlegionen på mycket låg höjd flög in över staden. Klockan i stadens enda kyrka ringde ut en varning, och luftvärnssirenerna tjöt för att få folk att söka skydd. I över tre timmar pågick bombningen. Totalt fälldes uppemot 35 ton bomber och ovanpå dem tusentals med brandbomber. Det totala antalet dödade i anfallet har genom åren brukat anges till 1 654 och antalet skadade till 889, men senare tids forskning menar att de siffrorna är mycket överdrivna och anger antalet döda till mellan 300 och 1 000.
Guernica var den första ickemilitära, oförsvarade och rent civila stad i Europa att utsättas för denna form av allt förstörande och djupt demoraliserande terrorbombning från luften. Men det är fler faktorer som gjort att bombningen av staden är minnesvärd in i vår egen tid. Den senaste att skriva om det är Ian Patterson i Guernica and Total War (2007), som förutom att skildra själva händelsen sätter in Guernica i ett sammanhang med beröringspunkter in i vår egen tid med sådant som 11 september-attackerna och USA:s krig i Irak. Patterson nämner fyra faktorer som gör att terrorbombningen av Guernica fortfarande kan och bör fylla en plats i våra minnen:• Det totala förnekandet från Francosidan att de skulle ha något med anfallet att göra. Mentiras, mentiras, mentiras ('Lögner, lögner, lögner') var inledningen på nationalistsidans radioutsändning den 26 april från Salamanca. Något liknande ser vi ständigt prov på i dagens krig. • Guernica var baskernas "heliga stad". Här fanns deras ceremoniella regering, och detta var hemmet för deras gamla och med blod försvarade demokratiska friheter. I krig får ingenting vara heligt. • Bombandet av en helt försvarslös stad sände (och sänder) ut en signal till var och en av oss att det kan hända här och när som helst.• Picassos Guernica kommer för alltid att hålla minnet av det inträffade vid liv. Konsten kan lära oss att se och förstå det ofattbara.
Med Madrid i minnetRolf Yrlids bok Till Madrid (2006) borde kanske ha kommit i samband med att det förra sommaren –18 juli – hade gått 70 år sedan spanska inbördeskriget bröt ut i samband med att general Francisco Franco i Spanska Marocko inledde ett uppror mot den demokratiskt valda republikanska regeringen. Nu kom Yrlids bok inte ut förrän i juletid, och den hamnade då i det temporala vakuum som lätt uppstår då en historisk skildring hamnar post festum. Men nu, i samband med hågkomsten av bombningen av Guernica under spanska inbördeskriget, är den i allra högsta grad aktuell.
Till Madrid handlar till tre ungefär lika stora delar om författaren Peder Sjögren, journalisten Barbro Alving och UD-tjänstemannen Emil Beckman. Boken är skriven i andra person singularis. Således inleds den om Gösta Sjögren så här: "Militärkuppsnatten befann du dig ombord på ångfartyget Rio Sil på väg från Valencia till Spanska Marocko. Du hade kommit till Spanien på försommaren 1931..." Som läsare blir man först lite konfunderad. Vem är du? Men ganska snart vänjer man sig och inser att detta författargrepp gör att man kan se både den faktiske personens agerande och de ställen där författaren försiktigt går in och fyller i det som varit okänt. Det är ju annars ett problem när man, som Yrlid, arbetar med både fakta och fiktion. Som läsare vill man veta när fiktionen tar över från fakta. Som författare tycker man kanske inte att det är lika viktigt, men de flesta dokumentärförfattare brukar rätta sig efter det tänkta kontraktet med läsaren. Skildrad i andra person singularis – alternativen brukar vara att antingen skriva i första eller tredje person – står författaren friare i sina rekonstruktioner av vad som hänt, samtidigt som läsaren hela tiden kan betrakta skeendet utifrån eller från sidan.
Till Madrid utspelar sig för samtliga tre huvudpersoner under hösten 1936, den första krigshösten av det nästan tre år långa spanska inbördeskriget. Rolf Yrlid låter oss på nära håll följa en Spanienfrivilligs kamp, en journalists kamp med att samla in sitt material och därefter kampen med censuren för att få tillstånd att skicka materialet till tidningen och en konsuls kamp för att hålla den svenska legationen i Madrid funktionsduglig medan kriget pågick som mest inpå knutarna.
Hur det egentligen var i Madrid denna krigshöst får vi aldrig veta, men Rolf Yrlid – vars sjunde roman detta är sedan debuten 1972 – tar oss med sina tre huvudpersoner väldigt nära ett antal viktiga skeenden i ett på sin tid för Europas fortsatta historia avgörande inbördeskrig.
Reportage på NE.se: Minnespolitik och Historiens ständiga närvaro
(Artikeln publicerad 2007-04-27)
Minnespolitiskt: Guernica då och nu
http://www.ne.se/rep/minnespolitiskt-guernica-då-och-nu
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
