Filippa Boijsen, frilans
Hon var Sveriges första kvinnliga yrkesjournalist och introducerade det sociala reportaget i svensk press. Hon skapade en deltagande reportagekultur och en engagerande journalistform som förtjänar att lyftas fram även i dagens medievärld. Vårt första "pennskafts" levnadsöde är lika intressant som bortglömt, men Wendela Hebbe, som detta ska handla om, lever faktiskt än i dag.
År 2008 var det 200 sedan Wendela Hebbe (1808–99) föddes. Till minne av henne har den läsvärda antologin Empati och engagemang: en kvinnolinje i svensk journalistik (2008) redigerad av Ami Lönnroth utkommit. Hebbe började jobba på Aftonbladet redan 1841 och var länge den enda kvinnan i svensk dagspress med fast anställningskontrakt. Hennes plats i kvinnohistorien är given, men hon bör ha en lika självklar plats i mediehistorien.
 |
| SCANPIX |
| Så såg hon ut Sveriges första yrkesverksamma kvinnliga journalist. |
Lämnad och självförsörjande
Wendela Hebbe var en prästdotter som inte fick den tillvaro hon hade föreställt sig. Hennes man lämnade henne och deras tre döttrar och gjorde henne på så sätt till änka och myndig, vilket var ovanligt bland 1800-talskvinnor. Stående i princip på bar backe startade Wendela Hebbe en skola och gav ut sin första bok. Så småningom kom hon till Stockholm där hon fick anställning på Aftonbladet.
Den svenska romantiken hade varit de manliga giganternas epok med namn som Carl Jonas Love Almqvist, Esaias Tegnér och Erik Johan Stagnelius. I det gänget slog sig Wendela Hebbe in och kom på så sätt att bli en av 1800-talets första märkeskvinnor. Hon umgicks i kulturella och intellektuella kretsar och hade beundrare som den nämnde Tegnér, som inte kunde motstå den 26 år yngre Wendela. Till vännerna hörde Love Almqvist, som vattnade Wendela Hebbes blommor när hon inte var hemma. I boken Wendela (1974) skriver Brita Hebbe att Wendela Hebbe aldrig ansågs uppnå samma litterära status som sin tids författarinnor Fredrika Bremer och Emilie Flygare-Carlén. Hon är däremot mer känd som Sveriges första kvinnliga yrkesjournalist och var i praktiken ansvarig för Aftonbladets kulturavdelning. Utöver det introducerade hon socialreportaget i svensk press.
Socialreportaget är reflekterande och det berör. Reportagen bygger på närvaro, empati och engagemang. Det är en journalistik som vill förändra. Under signaturen "W" gav Wendela Hebbe starka direktrapporter från Stockholms slum och bad tidningens läsare om hjälp till nödställda. I sin första "följetong" – Arbetskarlens hustru (1846) – skriver Hebbe: "Ja, ni glada givare! Ni kan icke föreställa er, hur stor glädje, hur många tacksamma tårar, hur mycket gagn även en liten, med förstånd given gåva kan åstadkomma!" – pengarna strömmade in.
Sentimentala kvinnor
Wendela Hebbe förblev ogift men inledde ett förhållande med Lars Johan Hierta. Han blev hennes älskare och beskyddare. Trots sin egen familj med sex döttrar drog Hierta försorg över Hebbes tre döttrar. Wendela Hebbe dog 91 år gammal. Andra kvinnor inom svensk journalistik efter henne var bland andra Gerda Marcus, Hilda Sachs, Elin Wägner, Ester Blenda Nordström – en tidig Wallraffare med signaturen Bansai – och Barbro Alving (Bang) som alla drevs av ett personligt engagemang och ett socialt patos.
En sådan journalistik är smått bannlyst i dagens medievärld. I utbildningsvärlden är strävan efter total objektivitet ett ideal trots att alla vet att någon sådan aldrig funnits. Sentimentalitet är föraktat och för mycket personligt engagemang skadar journalistens trovärdighet. Samtidigt finns idealisten inom de flesta journalister, en vilja att förändra.
Men trots allt finns det många exempel på reportage i Wendela Hebbes anda. Journalisten Kerstin Vinterhed försökte sig på annorlunda, inkännande reportage inifrån Kumlaanstalten i början på 1980-talet. Det gjorde att hon föraktfullt kallades för "sobsist" av Svenska Dagbladets dåvarande chefredaktör Gustaf von Platen och hon förbjöds av Dagens Nyheter, där hon var verksam, att syssla med socialreportage.
Den kvinnliga journalistiken gjorde att nya frågor kom upp. Bland de många exemplen i boken Empati och engagemang beskriver Isa Edholm och Katarina Mazetti hur de med Radio Ellen och programmet Freja! drev sin egen linje och öppnade ögonen för ny banbrytande genusjournalistik. Nu, menar de, är det upp till dagens nya journalister att göra sin egen journalistik.
Inlevelseperspektivet
Empati och engagemang utgår från historien om Wendela Hebbe och bygger till hälften på texter om hennes efterföljare. Den andra hälften av boken tar avstamp i den nutida medievärlden med artiklar skrivna av i dag verksamma journalister. Bokens redaktör sitter i styrelsen för föreningen Wendelas vänner och är djupt engagerad i Hebbes liv och verk. När NE:s utsände träffar henne för en intervju tycker hon att det är självklart med en bok om journalistikens förmödrar i vår tid:
– Jag tycker att man måste gräva fram dessa kvinnor ur historien. Det sägs att kvinnors historia är skriven i vatten. Jag tror inte att så många manliga forskare ger sig in på det här området, så vi kvinnor som har varit verksamma i yrket måste se till att tidigare generationer bevaras för eftervärlden.
Ami Lönnroth har jobbat på Svenska Dagbladets Idagsida. Hon tycker att socialreportaget ger det mänskliga perspektivet. I det använder man sitt engagemang och sin egen erfarenhet för att beskriva det som sker under ytan, inte bara det som sker strax under ytplanet. I dag råder ständigt ett snabbt tempo som pressar tidningsmakarna. Lättuggade gratistidningar trycks upp i handen på den stressade vardagsmänniskan på väg till jobbet. Ami Lönnroth tycker att det är en brist att socialreportaget inte har någon framträdande roll i dag, men har som mångårig journalist och lärare på journalistutbildningen lätt att förstå varför.
– Dagens journalistik har inte utrymme för inlevelseperspektivet. Det är fortfarande den nyhetsjournalistiska traditionen som råder. Inte minst nu i webbens tid, när man egentligen skulle kunna skriva långa artiklar. I stället är det korta, snabbt gjorda intervjuer som gäller i stor utsträckning. Det verkar som om man har vant av läsekretsen vid att läsa en lång berättelse. Gestaltande reportage ser man knappt i tryckt press. Var finns reportagen som man kan vila i lite och för en stund vandra in i ett annat landskap?
Rastlöshet i mediefabrikerna
Orostiderna i samhället förstärks av dålig ekonomi. Ami Lönnroth talar om en slags rastlöshet i mediefabrikerna, som också finns hos övriga människor. Den skapar en kort och snuttig journalistik. Ingen vågar bryta med den gängse mallen och fördjupa journalistiken på ett nyskapande sätt.
– När Idagsidan kom var det nytt att tala om människors insida. Den första artikelserien hette "Ont i själen" vilket orsakade enormt löje och garv bland kollegorna. I dag det är vardagsmat och det bedrivs en del schablonjournalistik på det området. Jag inte komma på någon som står för en annorlunda journalistik i dagspressen i dag.
Ami Lönnroth är inte den enda av författarna i boken som saknar socialreportaget i dagens medievärld. Ann Lagerström, en gång chef för Svenska Dagbladets Idagsida, skriver under rubriken "Det där kan vi inte skriva om för det brukar vi inte skriva om" om de outsagda reglerna för vilka journalister som får visa empati och engagemang och vilka som inte får det. Om människan som gruppdjur som anpassar sig och ställer sig i ledet efter sina föregångare som gjort precis likadant före dig. Utan diskussion om vad god journalistik är, och vart den är på väg. Som naiv förstagångsvikarie – av egen erfarenhet vet jag – på landsortstidningen om sommaren finns varken riktlinjer eller någon att samtala med och man inser ganska snart att mycket av det som hamnar i tidningen gör det av ren och skär slump.
"Kvinnojournalistik" må inte vara lika provocerande i dag som det en gång var, men det sätter ofta i gång en inflammerad genusdiskussion. Här hörs bittra och engagerade röster. Gamla nyhetsideal råder fortfarande i det hårda medieklimatet, men mediehistorien är rik på kvinnor som en gång ville förändra världen med sin skrivkraft och som kom en bra bit på väg. Låt oss fokusera på det offentliga samtalet. Att dagens journalistik diskuteras och ifrågasätts är ett sunt livstecken. Läs och reflektera, kära läsare!
(Reportaget publicerat 2009-06-08)
Modern journalistmoder
http://www.ne.se/rep/modern-journalistmoder
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
