Arne Järtelius, NE-redaktör
Smutskastningen inför presidentvalet i november har bara börjat. Ju jämnare opinionssiffror och ju närmare valdagen i november vi kommer desto mer skit kommer det att flyga omkring i olika amerikanska medier.
Just nu handlar det i USA om Kerrys insatser i Vietnamkriget. En grupp Vietnamveteraner som kallar sig ”Swift Boat Veterans for Truth” har i ett antal TV-reklaminslag hävdat att Kerry på felaktiga grunder dekorerats för sina insatser i Vietnam. Kerry hävdar att de både far med osanning och att president Bushs kampanj stödjer veteranernas kampanj, något som Bushsidan avvisar.
I Europa – som förvisso inte kan påverka presidentvalet men som i allra högsta grad kommer att påverkas av den som väljs till USA:s president de kommande fyra åren – har i dagarna Michael Moores dokumentära Fahrenheit 9/11 premiär. Den vann i Cannes i våras och har sedan den gick upp USA i slutet av juni setts av en jättepublik.
 |
|
I sin film visar Michael Moore samtliga sju minuter det tog för informationen om attentatet mot World Trade Center att sjunka in i president Bush. |
|
SCANBOX ENTERTAINMENT A/S |
Presidentkonvent
Demokraterna höll sitt presidentkonvent (national convent) i slutet av juli i Boston, Massachusetts. John Kerry blev som väntat demokraternas presidentkandidat i valet 2 november, och till sin vicepresidentkandidat utsåg han John Edwards.
Nu är det republikanernas tur. Med början 30 augusti och några dagar in i september ska de hålla sitt presidentkonvent i Madison Square Garden i centrala New York. Att George W. Bush väljs att representera republikanerna lär inte komma som någon överraskning. Att den nuvarande vicepresidenten Dick Cheney får fortsatt förtroende är däremot lite grand av en surpris. Dels har hans hälsa (hjärtproblem) varit mycket vacklande, dels har han i olika sammanhang – inför, under och efter Irakkriget samt vad som uppdagats om hans agerande i rollen som president under några dramatiska timmar 11 september 2001 – inte riktigt visat den styrka och det omdöme många hoppats på om honom.
Dagens amerikanska presidentkonvent går som på räls, och deras främsta funktion är att få partiets kärna att brinna för sin kandidat och att tala om för så många som möjligt över hela USA att just deras kandidat är den man ska rösta på. Det är en utveckling av konventen som inleddes redan för 50 år sedan och som med tiden blivit alltmer markerad.
För 200 år sedan hade USA i praktiken bara ett parti, men landets utvidgning västerut och städernas tillväxt genom den starka immigrationen skapade ett behov av åtminstone två partier. I början av 1830-talet började dessa båda partier att var för sig samlas för att välja sin presidentkandidat. Först ut var demokraterna som 1832 nominerade Andrew Jackson för en andra fyraårsperiod.
De följande 120 åren utvecklades de amerikanska partikonventen med sina slutna omröstningar (ballot) till sinnebilden för de rökfyllda rummens slagfält med sina oheliga allianser och mer eller mindre smutsiga dealar. Satirikern H.L. Mencken skrev 1930: ”Jag erkänner att de presidentkonventen alltid lyckas roa mig enormt mycket. Jag vältrar mig i skandalerna, striderna, imbecilliteterna, obsceniteterna. De nationella konventen är en utmärkt träning för diafragman.”
I början av 1950-talet kom de mer demokratiska primärvalen in i bilden när det gällde att utse presidentkandidat. Förvisso försökte sig dåvarande vicepresident Hubert Humphrey på att kringgå dem i samband med valet 1968, men det resulterade i att Nixon vann valet. Sedan dess har, som Niall Palmer skriver i julinumret av BBC History Magazine, ”image become more important than substance” (’skenet blivit viktigare än innehållet’).
Moore mot Bush
Kommer en film att kunna påverka utgången av presidentvalet i USA? När Michel Moores Fahrenheit 9/11 hade USA-premiär 25 juni var dess framtid osäker. Två månader och över 100 miljoner dollar inspelade senare är filmens framgång säkrad; om den kan komma att påverka presidentvalet återstår att se. Opinionsundersökningar som gjorts med filmbesökare har inte oväntat visat att demokratröstande har stärkts i sin misstro mot Bush. Republikanröstande har varit svårare att övertyga för Moore, men av svaren att döma har hans film lyckats att även hos republikaner så små korn av misstro mot den sittande presidenten.
Det är i synnerhet i de större städerna runtom i USA som Fahrenheit 9/11 slagit an en Bushnegativ ton, medan landsbygdens folk – i synnerhet i det s.k. bibelbältet med stater som Utah, Colorado och Kansas – när de gått på bio i stället valt att se en bokstavstrogen film som Mel Gibsons The Passion of the Christ. Detta har lett till att man åter talar om hur splittrat USA är och att man ser det som ett uttryck för ett ”kulturkrig”. Det senaste bidraget till den diskussionen är Stanfordforskaren Morris Fiorinas bok Culture War? med den i en bestämd riktning tydligt pekande undertiteln ”The Myth of Polarized America” (’Myten om det polariserade Amerika’). Time-journalisten Joe Klein instämmer (Time 2004-08-16) med att säga att han ser talet om ett kulturkrig som något som, med Kleins ord, ”blabokraterna” i Washington försöker få oss att tro på.
Vad har Michael Moore själv att säga om detta? Massor! Ett citat ur en intervju med Moore i det senaste numret av tidskriften Filmcomment (juli/augusti 2004) får räcka här: ”Sedan Cannes finns det sådana som sagt att jag bara sjunger med den övriga kören. Till dem vill jag säga: det är inget fel med det eftersom kören, kören av ickeväljare, har sovit. Vilka är då ickeväljarna? De rika? Eliten? Nähej, de röstar. Det är de fattiga arbetarna, ensamstående mammor, unga människor. Det är de som påverkas mest av de beslut som fattas på ett dåligt sätt. Så, vad sägs om att göra en film som får dem att gå och rösta?”
Dirty tricks
Med smutsiga trick kan man komma långt, men det kan ibland gå så långt att man faller på eget grepp. Richard ”Tricky Dick” Nixon blev för i augusti i år 30 år sedan den första amerikanska presidenten någonsin att avsättas. Han hade fått sitt inte så helt smeksamma namn av demokraten Helen Gahagan Douglas i samband med valet till den kaliforniska senaten 1950. Ett decennium senare, i samband med presidentvalet 1960, kompletterades det namnet med frågan om honom: ”Skulle du köpa en begagnad bil av den här mannen?”
Det var med bakgrund i de epiteten inte oväntat att Nixon var djupt inblandad i inbrottet på demokraternas högkvarter på Hotel Watergate i Washington D.C. i juni 1972. Ganska exakt ett år tidigare hade, förmedlade av Daniel Ellsberg, de s.k. Pentagonpapperen publicerats. De avslöjade in i minsta detalj alla de lögner med vilka Vietnamkriget hade inletts, fortsatts och, det var Nixons fasta avsikt, med alla tänkbara medel – inklusive kärnvapen – skulle avslutas med amerikansk seger.
Men till slut föll Nixon på eget grepp. 1971 hade han börjat spela in de samtal han förde med sina medarbetare. När det till slut lyckades att få dessa band utlämnade visade det sig att Nixon inte bara kände till Watergateinbrottet – det s.k. smoking gun-samtalet med stabschefen H.R. Haldeman en vecka efter Watergateinbrottet – han var i full färd med att försöka dölja spåren efter det.
Nixons agerande skildrades i spelfilmen Alla presidentens män (1976), som byggde på boken And All the President´s Men (1974) av Washington Post-journalisterna Bob Woodward och Carl Bernstein. Hur Bill Clinton kom till makten skildrades i filmen Spelets regler (1998), som bygger på boken Primary Colors: a novel of politics (1996) av den ovan nämnde Joe Klein, och nu kan vi även på våra breddgrader se Michael Moores Fahrenheit 9/11, som är en dokumentär skildring av president George W. Bush i samband med terrorattentaten 11 september 2001 och därefter. Inga direkta uttryck för ett ”kulturkrig” kanske, men väl några intressanta bidrag för att mäta kulturens roll och betydelse i dagens värld.
Externa länkar: Michael Moores hemsidaUnfairenheit 9/11: Påstådda lögner i Michael Moores film Fahrenheit 9/11
(Artikeln publicerad 2004-08-24)
Moore vs. Bush
http://www.ne.se/rep/moore-vs-bush
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
