Mora äng: Sveriges kungavagga

Arne Järtelius, NE-redaktör

Den 8 juli 1319 utspelar sig något mycket märkvärdigt i svensk historia. På Mora äng, omkring en mil sydost om Uppsala, väljs den blott tre år gamle Magnus Eriksson till Sveriges kung och i samband med det utfärdas det så kallade frihetsbrevet, ”Sveriges Magna Charta”, som kom att påverka författningsutvecklingen i landet flera hundra år framåt.

Lille Magnus, son till Erik Magnusson (namngivare till Erikskrönikan), vilade i drotsen Mathias Kettilmundssons armar. Inför en stor skara av prelater, riddare, svenner, köpstadsmän och allmoge som denna dag samlats på Mora ting utanför Uppsala inledde drotsen med att säga: ”wy maghom ey lenger konung umbära” (’vi kan ej längre vara utan konung’), och frågade de församlade om de önskade Magnus som kung. Alla, hovmän och bönder, ropade ja och amen enligt Erikskrönikans laddade text. Efter det upphöjdes Magnus på Mora sten, hyllningsstenen för de svenska kungarna under medeltiden, för att hyllas som Sveriges nye kung. Erikskrönikans berättelse om kungavalet 1319 avslutas med att var och en återvände hem till sig och redogjorde för utgången av valet.

Mora stenar finns att bese utanför Uppsala.

BENGT A. LUNDBERG/RIKSANTIKVARIEÄMBETET

Den första kung som blev vald vid Mora sten var Magnus Ladulås 1275 och den siste Karl Knutsson nästan två hundra år senare. Mellan dem valdes ytterligare sju kungar vid Mora sten.

Mora sten

Första gången som Mora ting omnämns i skrift är i Södermannalagen. Där står att det är på Mora ting (i originalet: a Morum) som konungen först ska väljas. I ett tillägg till lagen sägs att varje lagman med sina utvalda följeslagare från det egna landskapet ska fara til moro things för att välja konung. Erikskrönikan berättar att Magnus Ladulås togs till konung widh morasteen.

Den ceremoni som stadgades för valet av kung vid Mora sten finns beskriven i Magnus Erikssons allmänna landslag. När man enats om en kandidat skulle han enligt landslagen lyftas upp på Mora sten och svära en ed: ”På samma dag och plats skall konungen giva sin trohetsed åt alla i riket boende.” Därpå var det folkets tur att svära konungen sin ed. Efter det hyllades den valde konungen stående på Mora sten av alla närvarande.

Exakt var Mora sten var belägen vet man inte. Mycket talar för att den fanns vid skärningspunkten mellan de tre folklanden Tiundaland, Attundaland och Fjädrundaland/Fjärdhundraland (1296 slogs de samman till landskapet Uppland). Där kunde de samlas för att välja konung. Mora sten hade även en folklig och ideologisk betydelse. Att platsen för kungaval hade hög status som tingsplats var förmodligen också betydelsefullt. ”Både skärningspunkten mellan tre folkland och tingsplatsens tradition förknippad med viktiga domslut skulle kunna förklara varför kungavalet ägde rum på Mora sten och inte i det närbelägna Gamla Uppsala.” (Riksantikvarieämbetet, 1993)

Ute på åkern i Morby (under 1300-talet omtalad som Moruby, Moreby, Moroby och Moraby) finns i dag en stor plan sten – ”Manfred Ohlsons sten”, uppkallad efter folkskolläraren Manfred Ohlson som var den som på 1970-talet upptäckte den – som enligt en del forskare skulle kunna vara den riktiga, ”äkta” Mora sten. Enligt andra är Mora sten försvunnen, och vad som nu återstår är de nio dokumentstenar som sedan 1770 finns inhysta i en liten tegelbyggnad längs vad som i dag är Norrtäljevägen. Dessa s.k. dokumentstenar höggs efter varje kungaval och placerades på eller intill Mora sten som ett vittnesbörd om vem som valts till konung och när.

Dokumentstenar

Den lilla byggnaden vid Mora stenar har liknats vid alltifrån ett uthus, en kaffekvarn och en transformatorstation. Den finns utmärkt på kartan och från båda håll på Norrtäljevägen finns i dag skyltat att ett arkeologiskt intressant minnesmärke befinner sig här. Till mitten av 1970-talet kunde man mot en mindre avgift få tillträde in i museibyggnaden, men i dag kan man bara bese dess innehåll genom den gallerförsedda ingången eller genom ett fönster på byggnadens baksida. Det kan kännas lite snopet att man inte kommer närmare stenarna, men väl på plats kan man känna suset av historiens vingslag vid (eller i alla fall helt i närheten av) den plats där under en 200-årsperiod under svensk medeltid nio svenska kungar valdes.

De nio stenarna i museibyggnaden – man tror att det en gång i tiden kan ha funnits fler – är samtliga av sand- och kalksten och starkt eroderade efter att i århundraden ha legat utomhus. Endast två av dem har text och är möjliga att datera. Den ena av dem minner om Erik av Pommern. Han valdes till kung i Skara i juni 1396 och hyllades samma år 23 juli på Mora äng. Det framgår av stenens text på latin: ”Anno Domini 1396 elctus est in Regem in hoc loco Illustris (...) Ericus R.” Den andra stenen med text hugfäster minnet av Karl Knutssons hyllning på Mora äng i juni 1448.

På den oftast avbildade dokumentstenen av de nio bevarade framträder på den släthuggna ovansidan vapenskölden tre kronor i relief. Kronorna är avbildade snett underifrån, de är öppna upptill och försedda med vardera tre klöverbladformade utsmyckningar avbildade en face. Kronornas placering är den samma som i Sveriges riksvapen.

Magnus Eriksson hade som treåring två kronor i sitt vapen. En tredje tillkom 1332 i samband med att Skåne köptes av Danmark. Omkring 1340 började man tillverka svenska mynt som på ena sidan präglades med tre kronor i en ring.

Historisk kungaförsäkran

Tillbaka till 8 juli 1319. Där står så treåringen och nyblivne konungen Magnus Eriksson på Mora sten. Det är sommar och solen skiner i den lille pojkens ögon så att han knappt ser de skaror som samlats för att välja honom till Sveriges konung. Den kungaförsäkran som nu avges på den lille pojkens vägnar är ”en stolt klingande uppräkning av undersåtarnas konstitutionella rättigheter” (Hadenius). Den kom senare att skrivas in i den allmänna landslagen och även att ligga till grund för rättskipningen i Sverige fram till 1734 års lag.

Den då treårige Magnus Erikssons kungaed vid Mora sten 1319 blev sedan kärnan i den svenska författningen under 400 år (fram till 1719 års regeringsform).