Martin Lagerholm, NE-medarbetare och frilansjournalist
Ett av de centrala litterära begreppen i den omedelbara efterkrigstidens Tyskland är Trümmerliteratur (’ruinlitteratur’). Ett annat är dess tvillingbegrepp, Heimkehrliteratur (’hemkomstlitteratur’).
Tillsammans ger de en tydlig fingervisning om i vilket tillstånd det litterära, och över huvud taget det kulturella, sociala och politiska Tyskland befann sig 1945 och återstoden av 1940-talet.
 |
| AKG/IMS/SCANPIX |
| Hamburg 1945 |
Krigserfarenheter
I den aktuella återutgivningen av reportageboken Tysk höst (1947), som Stig Dagerman skrev under sin rundresa i det ruinerade och sönderbombade Tyskland 1946, står beskrivet bland annat hur han i Hamburg stöter på en kvinna som sammanfattar läget i det ödelagda landet: ”Det är Tyskland av idag — våga livet för en potatis”.
Det citatet skulle lika gärna kunna vara ett utdrag ur den centrala diktaren och 1972 års Nobelpristagare Heinrich Bölls många romaner eller noveller, eller ur den tidigt bortgångne Wolfgang Borcherts expressionistiskt ödsliga drama Utanför dörren (1947), två av de mer berömda företrädarna för den lågmälda och melankoliska ruinlitteraturen och Stunde Null-begreppet (’timmen noll’).
Över huvud taget bestod många av tidens unga diktare av hemvändande soldater och frisläppta krigsfångar, som befann sig i början av sina författarkarriärer och vilkas litterära stoff under de första åren uteslutande utgjordes av erfarenheterna från kriget och som inte sällan influerades av franska existentialister som Sartre, Camus och Anouilh.
Moralisk grund
Genast efter krigsslutet stod det klart att det tyska folket och den tyska intelligentian behövde helt nya moraliska normer och ideal – nya drivkrafter som snarare stödde sig på socialt engagemang än på tidigare generationers filosofiska subtiliteter och konstruerade tankefigurer, som ju inte hade lyckats rädda människan från den stora världsbranden.
För den samtida litteraturens vidkommande innebar detta under det första decenniet efter kriget en återgång till en rakare och klarare berättarstil, fjärran från den abstraherade idéromanens fordom så stolta tradition. En värld i spillror, tycks den unga desillusionerade krigsgenerationen ha resonerat, behöver inga storslagna tankesystem och begreppsmässiga utsmyckningar, utan eftertanke, barmhärtighet och en pålitlig moralisk grund.
Just Heinrich Böll – under sin ungdoms skrivande dagar en filantropisk berättare stadigt förankrad i den släpsamma efterkrigstyska vardagen, och senare en lika butter som kompromisslös samhällskritiker och nationellt samvete — utgjorde i förstone en av de viktigaste rösterna i den löst sammansatta men efter hand enormt inflytelserika författargrupp som skulle gå till historien som Gruppe 47.
Moraliskt korrektiv
Ur denna ideella sammanslutning, grundad 1947 av författarna Hans Werner Richter och Alfred Andersch, har förutom nämnde Böll det senaste halvseklets mest centrala och i många fall ännu verksamma diktarnamn (Hans Magnus Enzensberger, Günter Grass, Walter Jens, Siegfried Lenz, Martin Walser) sprungit fram.
Även om Gruppe 47 inte styrdes av några program eller manifest leddes man av intentionen att ur den omedelbara efterkrigstidens andliga och moraliska ruinhögar skapa en ny ung författargeneration som en naturlig reaktion på den militäriska och nationalsocialistiska terrorn. Det handlade om att, med diktaren Hans Carossas ord, röra sig ”från illusionen till verkligheten, från de vackra villfarelsernas värld till en värld av nyktra realiteter”. Detta i samklang med den sociala humanism som också utgjorde gruppens moraliska imperativ var precis vad det samtida Tyskland behövde och som starkt kom att prägla de sinsemellan förvisso olikartade författarskapen.
Visserligen utvecklade sig flera av de dominerande författarna från att skriva självbiografiska och sakliga rapporter om sina krigserfarenheter och objektiva diagnoser av samhälleliga maktförhållanden till att småningom bli företrädare för en litteratur som gärna förvandlade socialkritiken till satirer eller grotesker (som exempelvis Günter Grass Blecktrumman, 1959). Icke desto mindre har de här centrala diktarnamnen sammantaget utgjort, och utgör fortfarande, ett livgivande moraliskt korrektiv för yngre tyska författargenerationer.
(Reportaget publicerat 2010-05-04)
Moraliskt korrektiv
http://www.ne.se/rep/moraliskt-korrektiv
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
