Jonas Otterbeck, fil. dr i religionshistoria och verksam som lektor vid Malmö högskola
Två år har gått sedan den 26-åriga Fadime Sahindal mördades i Uppsala av sin egen far. Mordet gav ett ansikte åt och rörde upp en livlig debatt kring s.k. hedersrelaterade mord.
Nu har det kommit en populärt hållen bok i ämnet. Den är skriven av den norska professorn i socialantropologi Unni Wikan. Bokens svenska utgåva är försedd med ett längre efterord av Arne Ruth.
 |
|
Porträtt av Fadime vid hennes grav på Gamla kyrkogården i Uppsala. |
|
PETER HOELSTAD/PRESSENS BILD |
Kulturbegreppet
Unni Wikans bok En fråga om heder rörde upp många känslor i Norge när den kom 2003. Wikan är i sig ingen okontroversiell person. Som antropolog har hon arbetat i bl.a. Egypten och Oman, men hon har också varit en röst i norsk invandrarpolitisk debatt under snart tio år. 1995 publicerade hon den mycket diskuterade boken Mot en ny norsk underklasse: Innvandrere, kultur og integrasjon.
Wikans tillskyndare ser henne som en klartänkt debattör som inte bryr sig om det politiskt korrekta. För dem är hon en person som säger sin mening och som hellre säger för mycket och debatterar än tiger still. Hennes kritiker menar att hon är slarvig och inkonsekvent och att hon pendlar mellan omsorgsfullt teoretiskt förankrade synsätt och mer essentialistiska föreställningar, dvs. att kulturen skulle vara oföränderlig över tiden.
Detta får sitt tydligaste uttryck i hur Unni Wikans tillskyndare och kritiker uppfattar hennes diskussion om kultur, som är centralt för En fråga om heder. Är begreppet kultur ett redskap för att någorlunda kunna kommunicera om kollektivt uppburna föreställningar utan att för den skull låsa individer i tvingande beteenden? Eller blir nästan all användning av begreppet kultur förr eller senare förenklat och odynamiskt, och blint för klassmässiga, genusbaserade, utbildningsmässiga, politiska eller för den delen individuella skillnader?
Mördande logik
Hur man än läser den är En fråga om heder en spännande bok. Den drivande idén bakom den är att se om det går att finna en rationalitet eller kanske hellre en logik bakom mordet på Fadime Sahindal. Om det nu är frågan om ett hedersmord – vilket Wikan anser – vad är i så fall det?
Efter en introducerande del som diskuterar förekomsten av hedersmord i Sverige följer en del i vilken Wikan redogör för den grundläggande antropologiska diskussionen om heder, skam och disciplinering. Wikan avviker inte från annan generell diskussion om detta och ger en läsbar skildring med flera olika sidospår, exempel och nyanserande reservationer. Här kommer även det vetenskapliga motivet för boken fram: att studera hedersbegreppet i funktion med exemplet hedersmord. Det påstås att det finns väldigt få studier om detta. Anledningen är uppenbar. Hur studerar man ingående släkt/familjetragedier i praktiken? Hur får man tillgång till tankar, orsaker eller attityder som sällan verbaliseras?
Givetvis har hedersmordets förhållande till olika rättssystem studerats ingående, och det finns statistik framtaget av kvinnorätts- och människorättsorganisationer om kvinnovåld och hedersmord. Unni Wikan väljer en drastisk väg för att kunna studera mordet på Fadime. Hennes material är framför allt offentligt tillgängliga polisförhör och rättegångsprotokoll. Hon tar även del av medieskildringar av den sedan länge uppmärksammade situationen kring familjen Sahindal. Hon gör sedan vad hon kan för att utifrån detta återberätta familjetragedin från olika perspektiv. Faderns, moderns, Fadimes och hennes syskons historier återges.
Däremot intervjuas ingen av de inblandade. De har inte heller erbjudits möjligheten att läsa Wikans manus före tryck. Detta har skapat en diskussion om bokens etiska kvalitéer. Kan man verkligen skriva om samtidsmänniskors svagaste stunder oanonymiserat? Wikan menar att tragedin är så speciell och att materialet redan är offentligt och dessutom så välkänt att tilltaget rättfärdigas. Man kan undra om det finns någon annan väg att ta, vid sidan av att inte skriva om denna typ av händelser.
Komplexa personer
Wikans studie känns originell. Jag har inte svårt att förstå varför den kan uppfattas provocerande även om jag personligen inte blir upprörd. I stället finner jag ett värde i förmänskligandet av de inblandade, en mänsklighet som delvis varit svår att skapa genom mediernas rapporter.
Inte minst är det välgörande att mammans version kommer fram. Hon är en nyckelperson som knappt bevärdigats en mening i medierna. Wikan visar hur mamman varit en förmedlande kraft mellan Fadime och den övriga familjen. Mamman verkar inte ha accepterat att Fadime isolerades och höll kontakt med henne med förhoppningen att successivt återupprätta relationen mellan far och dotter. Likaså känns porträttet av fadern och hans dilemma trovärdigt. Fadimes föräldrar träder båda fram som komplexa personer med motstridiga känslor.
Man kan ställa sig frågande till hur tvingande situationen var för fadern. Kunde han inte ha handlat annorlunda? Hur det än är med det så gjorde han det inte. I stället knöt han sitt handlande till den berättelse om heder och skam som uppenbarligen var välbekant för honom och hans familj när mordet skulle förklaras och legitimeras.
Men orsakade berättelsen beteendet eller kan beteendet vara helt knutet till faderns (och broderns) individuella situation och hedersmordsmönstret något som påförs den komplexa verkligheten som förklaring och rationalisering? Här tycks det mig att Wikan tar ställning: föreställningarna är inte tvingande, men väl drivande. Hennes kritiker menar att detta inte låter sig ledas i bevis. Diskussionerna knyter an till den principiellt viktiga diskussionen om struktur och aktör. Aktörer agerar, men styr strukturerna agerandet och i så fall när och i vilken grad? Och, hur klarar de som väljer att bryta med strukturer att göra det om strukturerna styr?
Religiösa skäl
Ibland blandar Wikan ihop korten. Exempelvis skriver hon: ”Hedersmord handlar inte om islam. Det är inte rättfärdigat av islam.” (s. 245) Ett par rader längre ned skriver hon ”Islam kan användas i ett sådant syfte, och det görs i vissa folkgrupper”. Och ytterligare lite senare i texten: ”Då kan religion göras till nästan vad man vill. Det gäller även islam.” En diskussion om kvinnovåld följer, där Wikan förklarar att islams källtexter och islams rättspraxis, sharia, kan användas för att legitimera kvinnovåld, men att liberala krafter inom islam motsätter sig dessa tolkningar.
Hur ska man förstå de först citerade meningarnas relation till det övriga? Finns det en identifierbar islam som existerar utanför människors tolkning (alltså en sanning i Platons mening)? Eller är islam i en antropologisk mening det vi kan observera att muslimer tycker islam är? Rör det sig om en politisk korrekt markering, något som jag vet att Unni Wikan hatar. Först säger man att islam som religion är god, sedan säger man att människors tolkningar ibland för fel. Men när är religion rätt? När det ligger i linje med västerländsk humanism? När den är jämlik? Det må vara att jag föredrar dessa tolkningar, men det gör dem inte mindre till tolkningar än de tolkningar som uppmanar till förtryck och våld. Möjligen ska den första meningen förstås som att eftersom hedersmord inte finns överallt eller ens i de flesta muslimska miljöer så är det inte islam. Men enligt den logiken är inte kvinnliga, och än mindre homosexuella, präster ett kristet skick.
Jag har inget emot att troende har åsikter om hur deras religion egentligen är. Tvärtom! Men jag ser ingen funktion i att vetenskap utan teologiska ambitioner definierar vad den sanna religionen är.
En fråga om heder, som för övrigt också är titeln på en i sammanhanget intressant bok av Tahire Koctürk-Runefors från 1991, är en bok som engagerar och väcker känslor, irritation och fundersamhet, känslan av att man lär sig och en viss förståelse för hur svårt det är att skriva, diskutera och uttala sig om hedersmord i generella termer. Även kritikerna måste i en förlängning fråga sig om det inte är bättre med böcker som vill debattera än att tystnad iakttas.
(Artikeln publicerad 2004-01-22)
Mordet på Fadime: En fråga om heder?
http://www.ne.se/rep/mordet-på-fadime-en-fråga-om-heder
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
