Arne Järtelius, nyhetsredaktör
Det var ingen tillfällighet att hela världens ögon hösten 2008 var riktade mot USA och vem som skulle väljas till landets nya president. I sin egenskap av världens ledande militärmakt är det sedan länge många som vänder blickarna mot USA för att få en uppfattning om vilka vindar som kan komma att blåsa. Att båda presidentkandidaterna i större eller mindre grad tog avstånd från den sedan 2001 sittande presidenten George W. Bush var en signal till världen att någon form av förändring – CHANGE – kunde vara att vänta.
Det budskapet blev inte mindre tydligt när konsekvenserna av den finanskris som blev akut i USA under september sände sina chockvågor ut över världen. FN:s generalsekreterare Ban Ki Moon talade under ett tidigt stadium av den krisen om "en ny verklighet" och om "nya maktcentrum och aktörer i Asien, Latinamerika och överallt i den nyligen utvecklade världen". I det här läget hade det kunnat vara på sin plats med en stark och samlande ledare som kunnat tala för hela världen, men i stället förföll George W. Bushs ställning i takt med att finanskrisen förvärrades. I tidskriften Time av 8 december skrev krönikören Joe Klein om Bush: "I slutet av en presidentperiod kännetecknad av en bedövande klumpighet har han blivit den lamaste av alla tänkbara ankor."
 |
| KEVIN LAMARQUE/REUTERS/SCANPIX |
| Ska Barack Obama (tvåa fr.v.) lyckas med vad hans företrädare på presidentposten inte gick i land med? |
Att det var i Grant Park i centrala Chicago som demokraten Barack Hussein Obama tog emot folkets jubel efter att ha blivit utropad till segrare i det amerikanska presidentvalet såg ut som en tanke. Det var i samma park som polisen 40 år tidigare hade gjort rent hus från demonstranter med hjälp av både nationalgarde, stridsfordon och tårgas. Det skedde i samband med att demokraternas presidentvalskonvent 1968 utsåg vicepresident Hubert Humphrey till sin kandidat och med det gav ett indirekt godkännande till det av flower power-generationen förhatliga kriget i Vietnam, Vid valet samma år valdes republikanen Richard M. Nixon till president. Under hans tid som president fram till dess han tvingades avgå 1974 förde USA ett oprovocerat krig i Vietnam, under George W. Bush har ett motsvarande krig förts i Irak. Det har varit 40 år av amerikanska expansion såväl militärt som ekonomiskt. Det senare gällde i synnerhet från det Ronald Reagan blev president 1981. "Reagan-revolutionen" kännetecknades av en ekonomisk liberalisering med sänkta skatter, mesta möjliga avreglering och marknader som fick styra sig själva. Denna nyliberalism fick ett abrupt slut under hösten 2008. George W. Bush och hans finansminister, ivrigt pådrivna av Barack Obama och hans ekonomiska team, såg sig då tvingade att göra det största ingreppet i finansmarknaderna sedan president Franklin D. Roosevelts New Deal för att häva depressionen under 1930-talet. Peter Beinart, verksam vid Council on Foreign Relations, skrev: "Den allmänna inställningen till ekonomin i dag är ganska mycket lik inställningen till kulturen för 40 år sedan: amerikanerna vill att regeringen ska införa lag och ordning (...) och de bryr sig inte om vilka huvuden Washington måste drämma till för att kunna göra det." (Time 2008-11-24) Efter Berlinmurens fall i november 1989 och Sovjetväldets sönderfall strax därefter har USA varit den enda militära supermakten i världen. Det fick statsvetaren Francis Fukuyama att ge ut sin berömda essä Slutet på historien och den sista människan (1992) där han hävdade att det inte längre fanns några rivaler till det demokratiska kapitalistiska samhället och att alla världens länder med tiden skulle konvergera mot detta system. Om tiden från murens fall 11/9 1989 till 9/11 2001, då de båda tornen i World Trade Center i New York attackerades, kännetecknades av en amerikansk maktfullkomlig hybris, har tiden efter 9/11 markerats av en känsla av djup osäkerhet. President George W. Bush beskrev 11 september-attackerna så här: "Allt detta kom över oss under en enda dag, och när natten kom föll den över en förändrad värld." Det ledde till skapande av den så kallade Bush-doktrinen med dess "förebyggande" militärinterventioner utan hänsyn till fördrag eller internationella avtal och dess ändlösa "krig mot terrorismen". År 2008 uppgick USA:s militärbudget till 711 miljarder dollar, vilket motsvarar 48 procent av världens militärutgifter eller dubbelt så mycket som tvåans och treans, Europa och Kina, militärbudgetar tillsammans. Ovanpå det ska läggas kostnaderna för krigen i Irak och Afghanistan, som hittills kostat 6,6 biljoner kronor. 2008 hade USA 700 militärbaser och 200 000 soldater stationerade runtom i världen; Irak och Afghanistan oräknade. Det gör USA till den ledande militärmakten i världen och det finns för dagen ingen som kan ifrågasätta den rollen. Under sin tid som president inledde Bush ett krig i Irak och fortsatte ett annat i Afghanistan. Lägg till de länderna Iran och Pakistan på den karta som Bush försökt omgestalta. Till de stationerna i det utrikes- och säkerhetspolitiska arv som George W. Bush lämnar till sin efterträdare ska läggas tortyren i Abu Ghurayb-fängelset och människorättsstridiga bortföranden till och fängslanden av enemy combatants på Guantánamo-basen. Sammantaget har det skapat djupa sår på olika håll i världssamfundet som det kommer att krävas lång tid att hela. "För Barack Obama gäller det nu att dra konsekvenserna: Ska han fortsätta som tidigare? Eller ska han, med tanke på den globalt sett förändrade, multipolära verkligheten, definiera Amerikas roll på ett nytt, det vill säga ett mer beskedligt sätt?" Frågorna ställs av den förre tyske utrikesministern Joschka Fischer i en artikel i tidningen Die Zeit (2008-11-27) och för egen del tror han att Obama kommer att välja den andra vägen och där försöka förbinda realpolitk med moralpolitik. Detta inte minst med tanke på den, enligt Fischer, "fundamentalkris som de västliga ekonomiska och finansiella systemen för närvarande befinner sig i". I en av förra årets viktigaste politiska böcker, Jane Mayers The Dark Side: The Inside Story of How the War on Terror Turned into a War on American Ideals (2008), står sammanfattningsvis om president George W. Bushs år i Vita huset att läsa: "Sju år efter al-Qai'das attacker på Amerika, då regeringen Bush glider in i historien, står det klart att vad som den 11 september 2001 startade som en kamp för Amerikas säkerhet blivit till och fortsätter att vara en kamp för landets själ." Att så är fallet ger Jane Mayers rikligt med och skrämmande exempel på i sin väldokumenterade och mycket intressanta bok. Att det inte slutar med den visar två exempel från december 2008. I det ena fallet ska domstolar i några enskilda fall bedöma USA:s rätt att utan rättegång fängsla s.k. enemy combatants och att föra ut misstänkta ur landet ("extraordinary rendition") för att få dem förhörda utanför varje tänkbar lag. I det andra fallet är det den förre försvarsministern Donald Rumsfeld som hotas att ställas inför rätta för händelserna i Abu Ghurayb, i Guantánamo och i hemliga CIA-fängelser. I båda fallen, och det pekar framåt, ska det bli intressant att se hur den tillträdande presidenten kommer att agera eftersom det ganska snart hamnar i hans knä. International Herald Tribune skriver (19/12/2008): "Vi förväntar oss att Obama håller det löfte som han upprepade gånger gav under primärvalskampanjen. Han sade då att en av hans första åtgärder som president skulle vara att se över Bushs samtliga exekutiva order och upphäva dem som undergrävde medborgerliga friheter och stred mot lagens bokstav."
Inför varje presidentskifte sammanställer underrättelseorganet CIA:s tankesmedja National Intelligence Council (NIC) en rapport som ska spegla USA:s roll i världen. NIC:s senaste rapport utkom i slutet av november och heter Global Trends 2025: A Transformed World. NIC-rapporten förutspår att framför allt Kina, Indien, Ryssland och Brasilien kommer att utmana den amerikanska globala dominansen på en mängd områden, även om USA kommer att fortsätta att vara den enskilt mäktigaste aktören. Även Iran, Turkiet och Indonesien kommer enligt rapporten att öka sin makt. EU kallas i rapporten för en "haltande jätte" som inte förmår att omsätta sin ekonomiska styrka i ökat militärt och diplomatiskt inflytande. Till liknande slutsatser kommer en nästan samtidigt framlagd rapport från forskningsinstitutet Brookings betitlad Managing Global Insecurity: A Plan for Action. Rapporten målar upp en ny världsordning, en ordning baserad på samarbete, på partnerskap och på institutioner. Enligt rapporten måste USA visa att man vill ha ett regelstyrt internationellt system som tar avstånd från unilateralism och som ser bortom militär styrka. En annan bärande tanke i rapporten är att dagens internationella organisationer inte återspeglar dagens maktförhållanden. De växande ekonomierna måste inkluderas bättre. Samma signaler från de växande ekonomierna kunde höras vid G20-mötet, där världens 20 största ekonomier ingår, i mitten av november. Brasiliens president Lula da Silva menade där att G20-gruppen borde ha en starkare roll på bekostnad av G7-gruppen, som innehåller enbart västliga industriländer. Enligt Internationella valutafondens beräkningar kommer utvecklingsländerna att svara för nästan hela tillväxten i världsekonomin 2009, medan USA:s, EU:s och Japans ekonomier krymper. I boken The Post-American World (2008) skriver Fareed Zakaria, till vardags utgivare av tidskriften Newsweek International: "På den politisk-militära nivån kommer vi att bli kvar i en värld med en enda supermakt. Men i varje annan dimension – industriellt, finansiellt, utbildningsmässigt, socialt, kulturellt – är fördelningen av makt på väg bort från en amerikansk dominans." Det sammanfattar Zakaria med orden "the rise of the rest".
Barack Obama tillträder inte som USA:s president förrän i januari 2009. Men redan innan 2008 var tilländalupet kunde man ana sig vad som komma kunde. Barack Obama har under sin tid som rikspolitiker framhållit multilateralismen som framgångsväg och han har sagt sig vilja tillämpa soft power för att hävda amerikanska intressen. Obamas val av centralt placerade medarbetare visade åt vilket håll det lutade. Vilken roll vicepresident Joseph Biden Jr. ska få inom utrikespolitiken återstår att se. Den lär inte på långa vägar bli så inflytelserik som hans företrädare Dick Cheney, som Biden själv betecknat som "förmodligen den farligaste vicepresidenten i USA:s historia". Obamas blivande utrikesminister Hillary Rodham Clinton röstade som senator för kriget i Irak och står till höger om sin president. Som försvarsminister behåller Obama president Bushs försvarsminister Robert Gates och till sin säkerhetspolitiska rådgivare har han utsett den förra NATO-chefen James Jones. De säger samtliga vara beredda att följa Obamas råd att det är viktigt för USA att inte bara tala med sina vänner utan även prata med sina ovänner. Om sitt val av medarbetare sa Obama: "De delar min pragmatism beträffande användandet av makt och min syn på inriktningen på Amerikas roll som ledare i världen. Vi har nu mer än någonsin ett intresse av vad som händer runtom i världen." I vad mån den utrikespolitiska laguppställningen och dess målsättningar står för CHANGE – förändring – återstår att se.
(Artikeln publicerad 2009-01-04)
Mot en ny världsordning
http://www.ne.se/rep/mot-en-ny-världsordning
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
