Mozartår:
En fiktiv Mozart
av Martin Lagerholm
frilansjournalist
I år är det 250 år sedan Wolfgang Amadeus Mozart föddes, och världens konsertsalar, inspelningsstudior och radioapparater fylls oupphörligen med underbarnets odödliga musik.
Men hur ser Mozart ut som fiktiv gestalt? Vilka egenskaper hos honom blir synliga i skönlitteraturen? Det kan man se i sådant som en Mörikenovell, en roman av Hermann Hesse och i filmatiseringen av Peter Shaffers pjäs Amadeus.
 |
Biografi och liv
Hösten 1787 gjorde Mozart tillsammans med sin hustru en resa till
Prag för att där låta uppföra Don Juan. Denna med
verkligheten överensstämmande mening inleder den österrikiske
författaren och Mozartsvärmaren Eduard Mörikes novell Mozart
på resa till Prag (1856). Men i samma ögonblick tar den biografiska
vederhäftigheten också slut och ersätts av en fri och lyrisk
fantasi kretsande runt Mozart som ett slags konstnärligt och mänskligt
ideal. På väg mot Prag stiger den berömde tonsättaren i
novellen plötsligt ur vagnen, plockar några vackra blåklockor
som växer i skogsbrynet och blir naturlyriskt kontemplativ: Livet
bara hastar och jäktar och rusar ifrån oss, tänker 31-åringen
som bara har fyra år kvar att leva.
Här finner vi alltså en annan Mozart än den som i levnadsteckningarna hade en glupande aptit på sällskap, förströelser, maskerader, kaféer, värdshus och barer. I stället, alltså, mitt i detta sorglösa lättsinne, den beska kryddan av en annalkande död, förkroppsligad av den demoniske Don Juan-gestalt som med förmörkat sinne inväntar honom på en teater i Prag.
Mozarts längtan efter idyllen får sitt verkliga lystmäte i den paradisiskt belägna herrgård där paret vilar upp sig och övernattar inför den sista etappen. Efter middagen på kvällen sätter sig Mozart vid pianot och spelar utdrag ur Don Giovanni medan han för husets grevliga sällskap återberättar operans intrig. Mot vår vilja tar vi liksom parti för denna blinda storhet, sammanfattar han den dödsmärkte titelfigurens bittra öde, och uppskakade delar vi dess smärta under den våldsamma självförintelseprocessen. En egendomlig förstämning sprids bland åhörarna när Mozart berättat och spelat färdigt, och ingen vågar bryta den allmänna tystnaden. Särskilt gripen är godsets dotter, som mot slutet av novellen fastnar i tankar som kan beskrivas som berättelsens andliga kärna, dess närmast demoniska fixpunkt. Mozarts lilla privata föreställning blir för henne en bekräftelse på att det var hans egen förtärande låga han fantiserade kring, att han själv bara var en flyktig gäst på jorden, emedan han icke orkade med det överflöd, som han lät strömma ut ur sitt inre.
Förvirrat berättarjag
I Hermann Hesses krisroman Stäppvargen (1927) får läsaren
följa berättarjaget Harry Hallers genomgripande slitningar mellan
ande och driftliv, mellan det borgerliga livets trygghet och konstnärskapets
imaginära rymder och vilda extas. När Haller i romanens avslutande
del dyker upp på den magiska teater endast för förryckta
som enligt den mystiska inbjudan kostar besökarens förstånd
står han som i en freudiansk dröm inför otaliga dörrar
med förvirrande och lockande anslag: BEHAGLIGT SJÄLVMORD, VÄSTERLANDETS
UNDERGÅNG, KONSTENS KVINTESSENS, LEKAR FÖR ENSLINGAR. . .
Efter att slutligen gått in genom dörren med texten HUR MAN DÖDAR GENOM KÄRLEK tar det inte lång tid förrän han, liksom i Mörikes novell, hör tonerna från Mozarts Don Giovanni, närmare bestämt den sköna och förfärande musik som beledsagar stengästens uppträdande i operans sista akt. I samma stund klingar ett skratt bakom Haller, ett ljust och iskallt skratt, fött av gudars humor, och kommande från en värld bortom allt lidande; ett skratt som övervunnit döden. Och, se, där kommer Mozart spatserande, nonchalant skrattande, på väg till spökhusets teatersalong. Där spelas just sista akten ur Don Giovanni, och inför en häpen Haller gör den skälmske Mozart narr av människans fåfängliga strävan och alla hennes löjliga vedermödor.
Det förvirrade berättarjaget blir slutligen så provocerat av Mozarts raljanta frivolitet att han tar tag i dennes hårpiska. Men Mozart undslipper greppet, flyger iväg, förvandlad till ett slags demon. Haller är emellertid förgiftad eller möjligen räddad, ty han genomträngs med ens av en frän, stålblank, isig munterhet, en lust att skratta lika ljust, vilt och överjordiskt som Mozart nyss alltmedan den fräcke Wolfgang Amadeus eget skratt, allvetande och fullt av hån, klingar vidare i evigheten.
Medelmåttans hämd
Man får en liten föreställning om det Mozarts dödsföraktande
och liksom retfullt himmelska skratt som Hesse låter honom beväpnas
med i Stäppvargen genom att se och lyssna på skådespelaren
Tom Hulces tolkning av tonsättaren i Milo Formans filmatisering av
dramatikern Peter Shaffers hyllade pjäs Amadeus (1980). Dramat
är en närmast Ingmar Bergmansk studie i förnedring om
den stelbente hovkompositören Antonio Salieri, som ställd vid sidan
av det självklara unga geniet Mozart grymt förvandlas till en företrädare
för det mediokra och ordinära där den förgudligade
narren Amadeus mest framträdande särdrag är just skrattet (piercing
and infantile) och hans kvickhet och naturliga charm (Such gaiety
of spirit!). Men hur kan Gud välja att låta sin egen gudomlighet
framträda i musik skriven av ett obscent och infantilt odjur (beast)? frågar
sig en förtvivlad och indignerad Salieri genom hela dramat.
Huvudintrigen i pjäsen är annars att Salieri redan hos Mörike omnämnd som den fördömde och giftige med behärskad och metodisk målmedvetenhet lyckas ta död på Mozart (I had poisoned him. Not with arsenic. No. With everything youve seen me do!); en gruvlig och satanisk hämnd på den som lika omedvetet som obarmhärtigt uppenbarat Salieris egen medelmåttighet som konstnär och tomhet som människa. Allt leder så småningom till det vansinne, den upprivande ånger och lust till försoning med det musikaliska underbarnet och gyckelmakaren, som plågar Salieri i pjäsens nutid: Förlåt din mördare, Mozart! Men innan dess, vid Mozarts dödsbädd, fäller Salieri innan han slutgiltigt ansätts av demonerna följande sakliga replik, som någonstans kanske speglar alla genomsnittsmänniskors hemliga dröm och destruktiva fantasi: Om jag inte kan vara Mozart, vill jag inte vara någonting alls.
Mozartreportage på NE.se: Mozartjubelår:
Ja, må han leva!
Extern länk: Mozartåret i Wien
och Salzburg
(Artikeln publicerad 2006-12-06)
Mozartåret 2006: En fiktiv Mozart
http://www.ne.se/rep/mozartåret-2006-en-fiktiv-mozart
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
