Mozartjubelår: Ja, må han leva!

Arne Järtelius, NE-redaktör

Nu är det hög tid för den verklige Mozart att stiga fram! Att ett av de vanligast förekommande porträtten av Mozart är en kopia av en kopia målad 28 år efter mästarens död gör att man har all anledning att fundera över hur han verkligen såg ut. Den bild som ges av honom i Miloš Formans film Amadeus (1984) har inte heller den så mycket med originalet att göra.

Att det därtill på allra senaste tid visat sig att det kranium som i över hundra år tillskrivits Wolfgang Amadeus kanske inte tillhörde honom gör att man på allvar börjar oroa sig över mästarens fysiska befinnande.

Wolfgang Amadeus Mozart målad av Barbara Krafft 28 år efter dennes hädangång.

ERICH LESSING/IBL

I samband med att det i år i dagarna 365 – i alla fall i hans födelseland Österrike – ska firas att Joannes Chrysostomos Wolfgangus Theophilus Mozart föddes den 27 januari för 250 år sedan gör att man kanske kan hoppas att han ges bredast och djupast möjliga framtoning.

Mozarts båda städer

Wolfgang Amadeus Mozart föddes och växte upp i Salzburg, och i Wien blev hans musik vuxen. Utöver de båda legitimerade ”Mozartstäderna” räknar också Augsburg, Mannheim och Prag sig som, om än tillfälliga stationer i Mozarts korta liv, musikaliska Mozarttillhåll.

Det var i Salzburg Mozart såg dagens ljus. Här hade han sina föräldrar och sin likaledes mycket musikaliska syster. Pappa Leopold insåg snart sin sons värde räknat i guld och åkte land och rike runt med honom från det han var tre år gammal. Mamma Anna Maria dog när Mozart var 22 år gammal. Mozarts syster Maria Anna fick under en tid också åka med på olika musikturnéer, men blev sedan bortgift och den vägen försörjd för pappa Leopold. Men Salzburg kändes för litet för den store Mozart. Han såg det som sin ”tiggarort” och som den plats där ”mina unga år och min talang gömdes”.

I stället, och mot pappa Leopolds uttalade vilja, blev det från 1781 Wien för hela slanten för Mozart. Här gifte han sig 1782 med sin Constanze (syster till Aloysia Weber, som sade nej till Mozarts frieri tre år tidigare). För honom var Wien ”pianolandet”, ”den bästa platsen i världen” och den plats som visste att ta hand om honom. Dock inte efter förmåga. I det eftermäle som publicerades i Musikalisches Wochenblatt efter att Mozart den 5 december 1791 avlidit i, enligt den senaste historiska dödsattesten, en streptokockinfektion och ett antal åderlåtningar heter det: ”Nu när han är död ska det väl stå klart för alla wienare vad de förlorat med honom.”

Således: årets väldiga Mozartfirande i Salzburg och Wien kan ses som ett uttryck för de båda städernas postuma skuldkänslor. I Salzburg heter i dag medicinen Mozartkugeln, i Wien bjuds man på ”extra Schlag” (’mer vispgrädde’) till sin Sachertorte.

Mozartfirande

Ja, visst lever han! 250 år är ingen ålder för ett musikaliskt geni. I Wien spenderar man under året 30 miljoner euro (närmare 300 miljoner konor) på ett Mozartfirande som, med en särskilt anställd intendent, kommer att bjuda på sex operor och 25 orkesterverk. Med mottot ”Spirit of Mozart” bjuder Wien på musik i allt ifrån slott till koja, från Schönbrunns vackra festsalar till härbärgen. Theater an der Wien har under året fått operastatus, och det mesta av det bästa i staden ska under året impregneras med den berömda komponistens namn.

Salzburg saknar ett passande tempel för Mozarts musik, varför man under året gjort om Kleines Festspielhaus till ”Haus für Mozart”. Med det, skriver Die Zeit, har Mozarts födelsestad ”äntligen fått en passande plats för hans operor”. För att markera det kommer man i Salzburg under året att kunna se uppsättningar av Mozarts samtliga 22 operor. Lägg till det utställningen ”Viva! Mozart”. I den – inrymd i det för tillfället omfunktionerade Neue Residenz – ska Mozarts liv och verk skildras. Här kan man exempelvis få se Mozarts egenhändiga autograf på hans första verk någonsin med Köchelnummer 1. På plats i Salzburg kan sedan självklart ingen kunna undvika att ta sig en titt på hans födelsehus på Getreidegasse. Det hör liksom till kulturen, så att säga.

Och visst kommer han att leva i ytterligare 100 år. Minst. Ett uttryck för det är den Mozartfestival betitlad ”New Crowned Hope” som i höst ska hållas i Wien. Den är arrangerad av amerikanen Peter Sellars och ska inte bjuda på ett enda Mozartverk. I stället är konstnärer från hela världen inbjudna med uppgift att föra Mozarts idéer in i framtiden. Det är en politiserad Mozart som kommer att framträda på den festivalen. Till Die Zeit säger Sellars: ”Jag vill presentera konstnärer på vår festival som har samma frågor på sin agenda som Mozart hade på sin tid.” Dit räknar Sellars Mozarts förebådande av franska revolutionen med Figaros bröllop, Trollflöjten och Titus och hans ställningstagande mot slaveriet i Zaide.

Ett annorlunda Mozartfirande att ta del av är att göra en tågresa i ”Luxus-Salonwagen” från Salzburg till Prag via Wien med fem övernattningar, Mozartkonserter i samtliga tre städer och självklart med besök i de Mozarthus som alla tre städerna stoltserar med.

Mozarteffekter

Så nära i tiden som för några veckor sedan var det den israeliske premiärministern som fick sin hälsa vårdad med hjälp av musik av sin favoritkompositör Mozart. Att det skulle ha någon effekt är i så fall i linje med den artikel i den ansedda vetenskapliga tidskriften Nature 1993, där Frances Rauscher från University of Wisconsin, USA, menade sig ha funnit att musik av Mozart vidgar hjärnförmågan. Professor Rauschers resultat har sedan dess fått både stöd och avfärdanden, men oavsett vilket har de givit upphov till vad som inom populärpsykologin kallas för ”Mozarteffekten”. Den som framför allt står bakom och profiterar på den är en musiker vid namn Don Campbell som givit ut två böcker i ämnet och som även satt ihop ett dussintal CD-skivor med den nämnda förmågan. På senare tid har professor Rauscher i någon mån reviderat sina egna teser, men det har inte övertygat Campbell. I januarinumret av Time (2006-01-16) säger han: ”Jag tror inte att vi kan bevisa någonting, men vi kan inte heller motbevisa det. Mest sanningsenliga är vi om vi säger att vi inte förstår varför musiken har en sådant mäktigt inflytande på hjärnan.”

Den vetenskapliga litteraturen om Mozart är enorm. Två böcker som omfattar Mozarts liv och verk som bland kännare i ämnet särskilt brukar framhållas är dels tysken Wolfgang Hildesheimers 1980 på svenska utgivna Mozart, dels Maynard Solomons 1995 likaledes på svenska utgivna Mozart: ett liv. Det som gör den senare boken så spännande är den psykoanalytiska tolkning som där ges av relationen mellan far och son Mozart. Pappa Leopold var enligt Solomon: ”Från allra första början inställd på att ta ifrån sin son en egen existens eftersom han, det var han övertygad om, utan sin son inte besatt någon egen existens.” Det visade sig både när Wolfgang ville flytta till Wien och när han ville gifta sig. Pappa Leopold vägrade att acceptera det. Han hotade med att helt ta sin hand och sin kärlek från sin son och när Wolfgang ändå följde sin egen vilja svarade ”Papa” med att göra honom arvlös och inte med ett eget ord berömma sin son trots hans berömmelse. Hur detta narcissistiska kval hos pappan på olika sätt kan ha påverkat Wolfgang Amadeus är för övrigt synnerligen väl skildrat i filmen Amadeus.

Mozart mjölkas

Akta er framför allt för Stephansplatz och den från den utgående Kärntnerstrasse i centrala Wien. Den turist som där klarar sig undan att antastas av någon i 1700-talsdress utstyrd man eller kvinna med orderblocket i högsta hugg har tur. Vad de har att erbjuda är musikevenemang i alla dess former, och detta Mozartår är det mästaren fram alla andra i Österrike som håller i taktpinnen.

Mozartkugeln, Mozarttaler, Mozartkuchen och en massa andra godsaker uppkallade efter Wolfgang Amadé – Mozartåret till ära har ett mejeriföretag utvecklat en särskild Mozartyoghurt –finns det möjligen hälsoskäl att avråda ifrån om de intas i alltför stora doser, men de hör självklart till ett besök i Österrike. Den chokladöverdragna Mozartkulan med sitt marsipaniga innanmäte ”uppfanns” av en viss mästarkonditor vid namn Paul Fürst och verksam i Salzburg omkring 100 år efter det att Mozart lämnade staden. På den tiden intogs de doppade i varm choklad. Numera äts de ändå. Vad Mozart skulle tycka? Eftersom han med hänvisning till ingen mindre än Bacchus låter tjänsteflickan Despina bjuda på det i Così fan tutte så finns det all anledning att tro att han väl skulle låta sig smaka.

Som om det inte räckte med Mozart är Österrike första halvåret 2006 ordförandeland i EU. Det är därför en tanke att det den 27 januari i Salzburg hålls en till alla delar storslagen konferens med titeln ”The Sound of Europe”. Detta ljud hänför sig emellertid inte, om nu någon trodde det, till Mozart utan är en anspelning på filmen Sound of Music som för 40 år sedan förde en minst sagt förljugen bild över Österrikes Anschluss till Hitlertyskland 1938 över världen. Man kan bara hoppas att en sannsägare som Sigmund Freud – det är 67 år sedan han tvingades lämna sitt Wien och Österrike – kan ställa saker och ting lite grand till rätta i samband med firandet av även honom detta år (han föddes för 150 år sedan i det som i dag är Tjeckien).

”Money talks”, heter det på engelska. I Österrike detta Mozartår ”singt das Geld”. Undrar vad Freud skulle ha uppfattat det som ett uttryck för?