Olle Nordquist, arkivarie och USA-kännare
Så har det blivit dags att summera Barack Obamas första år som president i USA. En viktig värdemätare över hur framgångsrik han varit är onekligen i vilken grad han lyckats vinna gehör för sin politik i kongressen.
Under året har uppmärksamheten främst gällt ett gigantiskt ekonomiskt stimulanspaket som röstades igenom i början av året samt en kontroversiell sjukvårdsreform som är på god väg att bli lag. Men också mer vardagsnära frågor som förändringar i kreditkortshanteringen har blivit föremål för ny lagstiftning.
Visserligen benämns ofta presidentämbetet i USA världens mäktigaste jobb. Men vid tanken på den yrkesmässigt komplicerade relation som president Obama har med ledamöterna i senaten och representanthuset – kongressens båda kamrar – är han kanske själv inte alltid helt benägen att hålla med om just det epitetet. Landets konstitution betonar och är tydlig i uppdelningen mellan unionens lagstiftande och verkställande makt. Kongressen ansvarar för lagstiftningen medan presidenten innehar de verkställande befogenheterna. Men i praktiken är presidentadministrationen och kongressen ingenting annat än två politiska organ som naturligtvis så långt det är möjligt önskar påverka både lagstiftning och verkställande beslut.
 |
| J. DAVID AKE/AP/SCANPIX |
| President Obama håller ett tal inför en samlad kongress. I bakgrunden vicepresident Joe Biden och ordföranden i representanthuset Nancy Pelosi. |
Brett spektrum
USA:s tidiga statsmän komponerade en konstitution där presidentens exakta roll är ganska vagt beskriven. Den goda motpol till Storbritanniens kung som skulle styra unionen visade sig vara svår att definiera. Det lagstiftande organets befogenheter framställs däremot både långtgående och klart. Kongressens dagordnig är också helt oberoende av presidenten. På samma sätt som sina företrädare kan Barack Obama endast rekommendera kongressledamöterna att stifta de lagar han önskar. Presidenten kan dock avstå från att underteckna en lag, lägga in ett veto, och med det förhindra att den träder i kraft.
Woodrow Wilson som var USA:s president 1913–21 konstaterade att "statsmannaskap, är konsten att föra samman flera olika delar av statsskicket till ett effektivt samarbete mot gemensamma mål". Det gäller för presidenten att vara en god förhandlare som behärskar både konsten att övertala och förmågan att kompromissa. I Vita huset finns under president Obama en hel stab av tjänstemän vars enda uppgift är att i detalj hålla koll på vad senatens 100, och representanthusets 435 ledamöter intar för ståndpunkter i olika frågor.
Även om demokraterna (Democratic Party) har majoritet i båda kamrarna är det ingen självklarhet att ledamöterna är lojala med presidenten i varje fråga. Partiet innehåller i dag ett brett ideologiskt spektrum – från en vänsterflygel med inslag av europeisk socialdemokrati till högerinspirerade medlemmar som i många frågor kan vara svåra att skilja från republikanerna (Republican Party). Det kan också finnas valtaktiska skäl för en demokratisk kongressledamot att rösta mot presidenten. Exempelvis i en angelägenhet där det är känt att majoriteten av väljarna hemma i valdistriktet intar en mer republikansk ståndpunkt. Tio demokrater i representanthuset röstade uppenbarligen av det skälet nej till det stora ekonomiska stimulanspaketet i februari 2009. De lokala opinionerna ansågs vara ekonomiskt konservativa och motståndare till utgifterna på mellan 700 och 800 miljarder dollar. Men med en, trots det, majoritet bestående av 79 ledamöter kunde det ske med Vita husets goda minne.
Underhandskontakterna är många mellan Vita huset och kongressen. Inför introduktionen av ett lagförslag är allt noga förberett samtidigt som presidenten utåt endast och taktiskt tänkt gör ganska vaga uttalanden om i vilken riktning han helst ser att en fråga går. Desto mer detaljerad är hans stab i de möten med olika kongressledamöter – enskilt och i grupp – som följer. Det är ett slags inventering av vilka möjligheter olika förslag har att genomföras. När ett lagförslag slutligen läggs fram för omröstning – efter en mödosam, lång och komplicerad väg – ska det helst inte bjudas på några obehagliga överraskningar.
Maktförskjutningar
Medan förhandlingarna mellan presidenten och kongressen numera sker jämlikt och självklart har balansen historiskt vägt åt olika håll. När USA stod som en alldeles ny, självständig nation i slutet på 1700-talet tycktes kongressen till en början söka vägledning hos den exekutiva makten. Det anses främst vara president Washingtons unge finansminister Alexander Hamilton som skickligt instruerade lagstiftarna om lämpliga mål och frågor. Inte minst på betydande ekonomiska områden. Hamilton var mannen bakom bland annat den inflytelserika amerikanska centralbanken, Federal Reserve.
När Thomas Jefferson tillträdde som landets trejde president 1801 överläts initiativet mer och mer till kongressen. Men sedan mitten av 1800-talet har det politiska livet i USA präglats av starka presidenter som drivit sina egna frågor och varit beredda att förhandla med kongressen. När angelägna lagförslag riskerat att röstas ned har presidenterna inte heller dragit sig för att använda okonventionella metoder i det angelägna syftet att vinna över motståndare.
President Lincoln ansåg sig 1862, mitt under inbördeskriget, vara i behov av territoriet Nevada som ny delstat i unionen. Motivet var att försöka uppnå tre fjärdedels majoritet bland delstaterna för det 13:e tillägget till konstitutionen. Tillägget skulle upphäva slaveriet och Lincoln menade att det var en nödvändig åtgärd för att få slut på det förödande kriget. Tre tvivlande kongressmän skilde Lincoln från att uppnå sitt mål. Han skickade då iväg sitt speciella sändebud Charles A. Dana för att söka övertala de tre politikerna, och detta med ett löfte om fria händer: "Whatever promise you make to them I will perform." Kongressledamöterna belönades med eftertraktade poster inom regeringen, Nevada upptogs som delstat och det trettonde tillägget kunde ratificeras.
Samma år som slaveriet upphävdes erhöll sätet för kongressen sitt nuvarande utseende. Capitolium hade börjat byggas 1793. En utvidgning påbörjades på 1850-talet. Byggnaden nådde sin slutgiltiga höjd på 88 meter med färdigställandet av den väldiga kupolen 1863. Det skedde bokstavligt talat framför ögonen på Abraham Lincoln, som blivit en av de främsta symbolerna för en framgångsrik och stark presidentmakt.
Fiktiva sanningar
Bilden av ett handlingskraftigt Vita huset har på senare år framställts i idealiserad form både på film och i TV. En illustration till delar av spelet mellan presidenten och kongressen gavs i filmen Presidenten och Miss Wade (1995). Scenerna där presidentens stab i panik räknar röster i kongressen är något överdrivna men talande. Filmen exemplifierar det mödosamma arbetet bakom förverkligandet av lagförslag med frågor som vapenkontroll och miljöproblem. Det kan därmed sägas att handlingen nästan var före sin tid.
Manusförfattare till Presidenten och Miss Wade var Aaron Sorkin. Han låg några år senare bakom TV-serien Vita huset (The West Wing). De inledande avsnitten kan sägas vara en uppföljning av filmen, och även kulisserna som föreställde ovala rummet är desamma. Serien gick sju säsonger, 1999–2006. Liksom Presidenten och Miss Wade utspelar sig Vita huset i ett av demokraterna styrt Vita huset med liberala idéer. Presidentens medarbetare i TV-serien bearbetar kongressen i frågor som sjukvårdsreform och samkönade äktenskap. I ett avsnitt kommenterar den fiktive stabschefen i Vita huset Leo McGarry de hårda och komplicerade förhandlingarna mellan presidenten och kongressen: "There are two things in the world you never want to let people see how you make 'em: laws and sausages."
Enligt konstitutionen finns det en obligatorisk form av formell kontakt mellan presidenten och kongressen. I författningstexten föreskrivs nämligen att presidenten med jämna mellanrum ska informera kongressen om tillståndet i unionen. Presidenten förväntas då rekommendera nya åtgärder och förslag för kongressledamöterna att överväga. I dag sker den här rapporteringen genom att presidenten besöker kongressen i januari varje år och håller sitt State of the Union-tal (2010 håller han det 27 januari). Det blir presidentens stora möjlighet att presentera sina ambitioner och prioriteringar i direktsänd TV.
Talrikt
2009 installerades Barack Obama som president 20 januari, helt enligt traditionen. Därför hölls inget State of the Union-tal. I gengäld bjöd kongressen in Obama att hålla ett stort tal i februari. Det kom att domineras av de ekonomiska svårigheterna som USA och hela världen befann sig i. Kort därefter röstades det ekonomiska stimulanspaketet, American Recovery and Reinvestment Act of 2009, igenom. I representanthuset röstade samtliga 178 republikaner, utom en ledamot som avstod, mot förslaget. I senaten röstade tre republikaner för förslaget. Lagen medförde satsningar på infrastruktur och forskning med avsikt att skapa nya arbetstillfällen. Reformen innehöll också ökade resurser till arbetslöshetsunderstöd, och ansågs vara en första viktig del i Barack Obamas förvekligande av sina vallöften.
Den demokratiskt dominerade kongressen kallade senare, i september 2009, president Obama att på nytt tala inför en samlad senat och representanthus. Ämnet var naturligtvis den föreslagna sjukvårdsreformen med en allmän sjukförsäkring. Det var en ovanlig åtgärd som inte ägt rum sedan president Bush erhöll motsvarande inbjudan efter 11 september-attentaten 2001. Demokraternas hjärtefråga, som egentligen varit på tapeten ända sedan Harry S. Trumans dagar på 1950-talet, höll då åter på att gå om intet.
Talet kom att bli kulmen på sommarens intensiva debatt över hela USA för och emot en allmän sjukförsäkring. I sitt tal inför kongressen i februari hade Obama inte med ett ord nämnt den kontroversiella frågan. Under parollen "season for action" gick han den här kvällen i septembe under 45 minuter metodiskt igenom argumenten för sitt reformförslag. Det skedde till ovationer från demokraterna men till ovanligt höga protestyttringar från republikanska motståndare.
När president Obama nu snart åter ställer sig inför kongressen och talar om the State of the Union är det mycket möjligt att det kan ske extra triumfatoriskt genom att sjukförsäkringslagen då redan är verklighet.
(Reportaget publicerat 2010-01-18)
Mr. Obama besöker Capitolium
http://www.ne.se/rep/mr-obama-besöker-capitolium
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
