Olle Nordquist, arkivarie och USA-kännare
Årsskiftet 2009 innebar att den amerikanska kongressen nått halvvägs i sin pågående tvååriga sammankomst, den 111:e i ordningen. Första etappen har kantats av såväl sedvanlig blandning debattretorik som dramatiska förhandlingar och ett antal mindre skandaler.
När Barack Obama bytte jobb för ett år sedan flyttade han sitt kontor drygt två kilometer i svagt nordvästlig riktning, från Capitolium på Capitol Hill till Vita huset. I det vardagspolitiska bildspråket i Washington framställs det väldigt ofta i stället som om det vore ljusår mellan de två adresserna på Pennsylvania Avenue. Obama valdes in i senaten 2004, till en sedvanlig sexårig mandatperiod.
Eftersom den nyvalde presidenten Barack Obama lämnade en plats i senaten öppen började kongressåret 2009 med att hans efterträdare installerades. President Obama, sedan över 25 år bosatt i Chicago, representerade delstaten Illinois. I likhet med de flesta andra delstater är det guvernören i Illinois som utser en ny senator då företrädaren avbrutit en pågående mandatperiod. Guvernör Rod Blagojevich anklagades emellertid inför sitt beslut att mer eller mindre förtäckt auktionera ut den lediga platsen i senaten till högstbjudande. Det slutade med att han arresterades av polis och avsattes i januari 2009. Kommande sommar väntar en rättegång. Den entledigade guvernören hann trots allt att utse en efterträddare till Barack Obama. Det blev Roland Burris, som har fått verka i senaten med anklagelser och misstankar om att ha köpt sin plats i församlingen.
 |
| TIM SLOAN/AFP/SCANPIX |
| Barack Obama svär presidenteden 20 januari 2009. |
Tvåkammarriksdag
Anledningen till att det finns två kammare i kongressen, senaten och representanthuset, är att de flesta av unionens ursprungliga 13 delstater lokalt hade en lagstiftande församling som var organiserad på det sättet. Representanthusets sammansättning är proportionerligt fördelad i förhållande till delstaternas befolkningen Av dagens 435 ledamöter i representanthuset kommer 53 från den folkrikaste delstaten Kalifornien, medan den minsta delstaten, Rhode Island, har endast två. I senaten är varje delstat garanterad två platser, vilket ger sammanlagt 100 senatorer. En paradox är att invånarna i huvudstaden Washington D.C. inte har någon fullvärdig representant i kongressen. Eftersom D.C. – District of Columbia – inte är någon delstat saknar dess observatör i representanthuset rösträtt, och i senaten finns inte ens en observatör därifrån.
Kongressens båda kammare arbetar på delvis olika sätt och har skilda roller. Enligt konstitutionen måste den person som väljs in i representanthuset vara minst 25 år, medan kandidaterna till senaten (av latinets senatus ’de äldres råd’) ska ha fyllt 30. En av 1800-talets mest framträdande politiker i USA, Henry Clay, började sin långa bana i kongressen med att väljas in i senaten som 29-åring. Hans 30-årsdag inföll dock så kort tid efter tillträdandet att regelbrottet tilläts passera. Sedan dess finns en outtalad regel som säger att en senator kan väljas som 29-åring om vederbörande fyller 30 före själva tillträdandet.
Samtliga ledamöter i kongressen har rätt att lägga fram lagförslag. Men förslag rörande federala inkomster och skattehöjningar får initieras endast i representanthuset. Ett lagförslag behandlas först i något av kamrarnas utskott, som tilldelats olika ansvarsområden. I representanthuset finns 20 utskott och i senaten 16. När ett utskott erhåller ett lagförslag granskas innehållet och ändringar och tillägg görs. Till utskotten finns underutskott knutna. Som ett led i beredandet av ett förslag kan underutskotten kalla till förhör eller utfrågningar av experter och berörda.
Utskottsförhör i betydande eller kontroversiella frågor får ibland stor uppmärksamhet. Bland de mer kända utskottsförhören är senator Joseph McCarthys hänsynslöst hårdföra utfrågningar i mitten av 1950-talet. McCarthy använde ett litet underutskott, the Senate Permanent Subcommittee on Investigations, som forum för egna undersökningar rörande äkta eller förmenta kommunister inom bland annat den federala förvaltningen. Utskottsförhören fick karaktären av häxprocesser, och termen “McCarthyism” används än i dag som benämning på grundlösa och aggressiva anklagelser.
Lagförslag
Utskottsarbetet innebär dock för det mesta ett vardagsarbete utan någon större uppmärksamhet. Men det ger också konkreta möjligheter att påverka ett lagförslag, förhandla fram uppgörelser och skapa breda lösningar över partigränserna.
Kongressmannen Henry Waxman är ett bra exempel på det. Han är ordförande i the House Energy and Commerce Committee, ett av representanthusets största, äldsta och mest inflytelserika utskott. Under året var utskottets arbete en viktig del i utformandet av lagförslaget om en ny allmän sjukförsäkring i USA. Ordförande Waxman har en lång bana i representanthuset som företrädare för ett valdistrikt i Los Angeles sedan 1975. Förra året gav Henry Waxman ut boken The Waxman Report: How Congress Really Works. Boken ger en del intressanta vittnesbörd om hur det kan gå till bakom kulisserna i utskotten. Waxman själv är en av det demokratiska partiets mer liberala och radikala frontfigurer. Det har dock inte hindrat att han lyckats skapa koalitioner med republikaner i frågor som handlar om hälsovård och arbetsrätt. Ett av Waxmans största politiska ögonblick ägde rum 14 april 1994 när han fick sju direktörer inom tobaksindustrin att under ed svära på att de var övertygade om att nikotin inte var beroendeframkallande.
När utskottsarbetet är klart och ett färdigt lagförslag författats följer omröstningar i olika omgångar, i både senaten och representanthuset. Om båda kamrarna röstar igenom ett lagförslag skickas det till presidenten för undertecknande. Presidenten har sedan tio dagar på sig att antingen underteckna och ge sitt medgivande till den nya lagen eller att sända tillbaka förslaget till kongressen. Det är det sistnämnda scenariot som kallas för att presidenten lägger in sitt veto. Det krävs sedan en ny omröstning med två tredjedels majoritet i båda kamrarna för att ett presidentveto ska upphävas. Frågan som ställs till de lagstiftande församlingarna lyder i det sammanhanget: “Shall the bill pass, the objections of the President to the contrary notwithstanding?”
Politiska läger
En av nyckelfigurerna i representanthuset är talmannen. Sedan 2007 innehas den befattningen av demokraten Nancy Pelosi. Som den 60:e i ordningen på den posten är hon den första kvinnan att inneha den. Talmannen är ordförande i representanthuset och har där en administrativ roll. Men talmannen är i högsta grad också en politisk förgrundsfigur och ledande företrädare för sitt parti. Under 2009 har Nancy Pelosi spelat en viktig roll i förhandlingarna om det viktiga ekonomiska stimulanspaketet och om den inte mindre viktiga sjukvårdsreformen. Hon har, sin partitillhörighet till trots, långt ifrån okritiskt och slaviskt följt president Obama och Vita huset.
Ordförande i senaten är vicepresidenten, som då formellt, men endast innanför kammarens väggar, kallas “Mr. President”. Till skillnad från talmannen i representanthuset, som väljs av övriga ledamöter, reglerar konstitutionen ordförandeskapet i senaten. Vicepresidenten har ingen partiledarroll i senaten. För den uppgiften väljs en majoritets- och en minoritetsledare bland de båda partiernas senatorer. Det är bara vid lägen då en utslagsröst krävs som vicepresidenten röstar i senaten, och han deltar inte heller i debatterna.
Det är dock inte särskilt ofta som senaten varit uppdelad i två exakt lika stora läger. Men under sommaren 1881 fick vicepresident Chester Arthur rycka in vid ett flertal tillfällen då partigrupperna i senaten gång på gång röstade oavgjort. Många gånger gällde saken procedurfrågor – demokraterna som hamnade i minoritet när den republikanske vicepresidenten gav sin utslagsröst försökte blockera utskottsnomineringar och fördelningen av ordförandeposter. Dödläget upphörde först 20 september då president James Garfield avled av skadorna han ådrog sig vid ett mordförsök i Buffalo en vecka tidigare. Landssorgen fick de båda sidorna att sluta en generell uppgörelse rörande fördelningen av utskottsfunktionerna i senaten.
Filibustertalare
Det hör till senatens uppgifter att ta ställning till de nomineringar av ministrar och andra högre tjänstemän som svärs in under en tillträdande administration. Det väcker ofta stor uppmärksamhet och leder ofta till hårda debatter när ministrar ska tillsättas. Som kontrast passerar nomineringarna av lägre tjänstemän rutinmässigt och utan större intresse från de folkvalda eller medierna. I maj 2009 fick president Obama tillfälle att utse en ny domare i Högsta domstolen. Valet föll på Sonia Sotomayor. Innan hon kunde beträda sin post måste nomineringen godkännas av senaten i form av en omröstning. Omröstningen föregås numera vanligtvis av en utfrågning i senatens justitieutskott.
Ett sätt att hindra senaten från att fatta ett beslut är att dra ut på debatten på gränsen till det orimliga. En s.k. filibuster utförs lämpligen av flera senatorer som tillsammans kan föra debatt i dagar och t.o.m. veckor för att blockera en votering. Det har dock inträffat att enskilda senatorer ägnat sig åt filibustertalande. Rekordinnehavare på området är Strom Thurmond, republikan från South Carolina, som 1957 försökte hindra genomförandet av en ny medborgarrättsreform med att tala i över 24 timmar. Senaten röstade igenom förslaget två dygn efter det att en utmattad Thurmond slutat tala. Ett filibusterförfarande kan avslutas på enskilt skriftligt initiativ av minst 16 senatorer eller en omröstning där minst en tredjedel av den församlade senaten deltar. Det ursprungliga förslaget bereds då på nytt och blockeringen har tillsvidare lyckats.
En illustration till hur Strom Thurmonds aktion kan ha sett ut finns möjligen i Frank Capras film från 1939 Mr. Smith Goes to Washington. James Stewart spelar den till en början naive senatorn Jefferson Smith som utnyttjas av korrupta kollegor. Smith får upp ögonen för de oegentligheter han ofrivilligt tycks medverka till och blockerar senaten genom ett maratontal i filibusterstil: “I’ve got a few things I want to say to this body. I tried to say them once before, and I got stopped colder than a mackerel. Well, I'd like to get them said this time, Sir. And as a matter of fact, I'm not going to leave this body until I do get them said.”
När andra halvan av den 111:e kongressen inleds har samtliga ledamöter i representanthuset och åtminstone en tredjedel av senaten siktet inställt på 2 november i år. Då är det allmänna val. När därefter den 112:e kongressen samlas om ett år kan förutsättningarna för verksamheten på Pennsylvania Avenue ha förändrats i nya intressanta riktningar. Men redan i dagarna är intresset stort kring ett fyllnadsval till senaten. Då ska nämligen Ted Kennedys efterträdare väljas, och president Obama deltar aktivt i den kampen för att om möjligt behålla sin absoluta och med det filibustertalarfria majoritet i senaten.
Mr. Smith goes to the President
http://www.ne.se/rep/mr-smith-goes-to-the-president
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
