Jan Hjärpe, islamolog
Den danska morgontidningen Jyllands-Posten publicerade 30 september 2005 tolv teckningar som redaktionen hade beställt och som skulle föreställa Muhammed. Enligt tidningens utsago ville man undersöka om rädslan för att utmana islam hade medfört en självcensur. Ett par av teckningarna (men inte alla) var karikatyrer som speglade vanliga stereotyper: islam som våldsreligion, islam som kvinnoförtryckande. En av dem framställde profeten med en bomb i turbanen, och bomben hade dessutom försetts med en etikett med islams trosbekännelse skriven kalligrafiskt och i en form som är vanlig både i hem och i offentligheten i den muslimska världen.
Det var alltså riktigt grovt och kränkande. Publiceringen väckte ledsnad och indignation hos många med muslimsk bakgrund, såväl troende som sekulariserade. Det kom protester. Folk demonstrerade i Köpenhamn. Den 12 oktober 2005 anhöll ambassadörerna från elva muslimska länder om företräde hos den danska statsministern Anders Fogh Rasmussen. Efter nio dagar fick de svaret att han inte tog emot dem, med motiveringen att regeringen inte hade ansvar för vad en tidning valde att publicera.
Vad säger Koranen?
För att förstå de reaktioner som därpå följde är det viktigt att veta lite om muslimsk tradition.
Några ställen i Koranen anspelar på en berättelse som finns i både judisk och muslimsk tradition. Där talas om att när Gud skapade Adam, den första människan, så befallde han änglarna att falla ned för den nya varelsen. Det gjorde de alla, men inte djävulen. Orsaken anges på tre ställen i Koranen (2:34/32, 7:11/10–13/12 och 38:71–76): Satan var högmodig (istakbara, takabbara). Högmod, arrogans (istikbar) innebär att man betraktar sig själv som stor (kabir) och visar förakt för andra. Den arrogante är ”djävulsk”. Han betraktar ”den andre” som svag (daif) och betydelselös. Den arrogante respekterar inte andra. Men ”Gud är större” (Allahu akbar), större än den som ser sig själv som stor.
Sedan 1970-talet har det här begreppet från religiös tradition varit en del av det politiska språket. Supermakternas ledare var ”arroganta” (mustakbirun), precis som djävulen, och de visade missaktning för andra som de såg som betydelselösa (mustadafun). I den iranska revolutionens språkbruk var en av de två dåvarande supermakterna USA Shaytan-ibozurg, ”den stora Satan”.
Avslaget till de elva ambassadörerna uppfattades i just de här kategorierna: den danska statsministern respekterade inte ambassadörerna och de regeringar som de representerade. Han var arrogant, mustakbir, och såg dem som betydelselösa, mustadafun, inte värda respekt. Oberoende av vilken hans avsikt var, eller vilka skäl han kunde ha att inte ta emot dem, så var det så saken uppfattades i den muslimska världen.
Konflikten börjar
Därmed fick saken internationella politiska följder. Den 10–12 november 2005 ägde ett möte rum på hög nivå i Bahrains huvudstad Manama. Det hade sammankallats på amerikanskt och brittiskt initiativ som en följd av president Bushs propå från 2004 att man skulle verka för ”ökad demokrati i Mellanöstern och Nordafrika”. Ministrar från arabstaterna deltog i mötet, som (från USA:s synpunkt) blev ett totalt misslyckande. Condoleezza Rice var där men fick mycket negativ respons på sitt långa tal. Jyllands-Postens teckningar anfördes som ett tecken på ”västs” arrogans av den egyptiska utrikesministern Ahmed Abul-Gheit: den antiislamiska tendensen i Danmark var en skandal, och den visade ”västs” arrogans mot den muslimska världen.
En vecka efter Manamamötet meddelade en grupp danska muslimer att man skulle besöka några muslimska länder och diskutera läget i Danmark med religiösa och politiska ledare. Det hävdas ibland att det var denna resa som utlöste krisen, men det stämmer alltså inte. Saken hade redan väckt uppmärksamhet i de högsta politiska kretsarna, den var känd i medierna i den muslimska världen och demonstrationer och protester i folkliga miljöer hade redan förekommit. Gruppen hade med sig teckningarna från Jyllands-Posten men också andra bilder, sådana som anonymt hade lagts i brevinkasten till muslimers hem i Danmark. Också detta bör man notera: det hävdades rätt ofta i den följande debatten att den här gruppen skulle ha pådyvlat Jyllands-Posten bilder som de själva producerat. Det är fel. Vad de däremot visade var att det förekom direkt mobbning av muslimer i Danmark. Det gäller också den bild som inte föreställde Muhammed alls, ett foto av en person i grismask från ett helt annat tillfälle. Den hade likafullt använts för att förolämpa muslimer i Danmark. Jyllands-Postens redaktion hävdade att publiceringen var ett initiativ till försvar för yttrandefriheten mot tendensen till självcensur. Må så vara. Men de här andra bilderna hade lagts direkt i folks brevlådor i syfte att förnedra dem. De hade alltså inget med yttrande- eller tryckfriheten att göra.
Debatten blev intensiv. Gällde det här ett försvar för yttrandefrihet? Eller var det ett exempel på förtryck av en religiös minoritet?
Bildförbud?
Finns det bildförbud i islams tradition? Eller mer specifikt: är det förbjudet att avbilda profeten? Kännarna kunde visa på att det finns gott om avbildningar av Muhammed i den muslimska världens konsthistoria, bilder som visar honom som barn och vuxen, som predikant i Medina, bilder som avbildar hans ”nattliga färd” och himmelsfärd. Ofta har han framställts så att inte ansiktet syns, men det finns många undantag i arabisk, persisk och indisk-muslimsk konst. Endast mycket puritanska riktningar har hävdat ett generellt bildförbud. Ändå måste man säga att det inte är vanligt i muslimska miljöer med bilder av profeten.
Men – och det är viktigt – det är inte ovanligt att det i muslimska hem finns en hilya, en tavla där profeten beskrivs i ord. Det finns i traditionen en rad yttranden som tillskrivs hans följeslagare och som i detalj berättar om hans manliga och fina utseende, hans sätt att röra sig, hans karaktärsegenskaper och vilket intryck han gjorde på de människor som mötte honom. Särskilt betonas i de här beskrivningarna vilken respekt han väckte, hur storsint och tillmötesgående han var; de framhåller hans pålitlighet och mildhet, hans vänfasthet och vilken kärlek han väckte hos dem han umgicks med. De här populära beskrivningarna skapar en ”inre ikon”, en precis föreställning om hans utseende och personlighet.
Den inre bild som människor alltså har av Muhammed står i skarp kontrast till de karikatyrer som Jyllands-Posten publicerade. Tecknarna (och redaktionen) var uppenbart inte medvetna om att sådana kända utsagor finns och vilken roll de har för de föreställningar som dominerar bilden av profeten i muslimsk miljö. Till det kommer att för den troende är Muhammed någon som man vill efterlikna. Man ska följa hans sunna, hans föredöme. När idealet då framställs som något negativt, blir föremål för nidbilder, då känner man sig själv förnedrad. De starka reaktionerna är – psykologiskt sett – inte svåra att förstå.
Internationell kris
Men till det kommer en rad yttre omständigheter som utlöste den kris som berörde stora delar av världen och som satte Danmark på kartan och gjorde symtomen på dansk främlingsfientlighet till stående teman i den internationella debatten. Den 29 december 2005 kritiserade Arabförbundets utrikesministrar den danska regeringen. Statsministerns vägran att ta emot de elva ambassadörerna sågs som en arrogant förolämpning. Protester kom från många regeringaroch organisationer. Ambassadörer hemkallades. Det blev folkliga demonstrationer och upplopp. Januari månad 2006 sammanföll i stort med vallfärdsmånaden i det islamiska året, och vallfärdens möten spred ryktet om affären. Hamas hade segrat i det palestinska valet 25 januari, och al-Fatah närstående grupper hade på det sättet marginaliserats. Man kunde kanske försöka återvinna folkligt stöd genom att framstå som försvarare av islam. Det kan vara en förklaring till att valet följdes av upplopp, ledda av ungdomar från ”al-Aqsa-martyrernas brigader”, och att de riktades mot danska symboler. Man trampade på danska flaggor eller brände dem. Detta spred sig raskt: Irak, Syrien, där danska ambassaden brändes 4 februari (och eftersom den svenska och chilenska låg i samma byggnad förstördes de också). Den norska sattes likaså i brand. Det danska generalkonsulatet i Beirut brändes dagen därpå. I flera länder förekom stora demonstrationer där dockor föreställande Anders Fogh Rasmussen och George W. Bush brändes. Det blev antidanska manifestationer i Indonesien, Indien, Iran och Filippinerna. Den 9 februari inföll den shiitiska högtiden till minne av imam Husayns död, Ashura. Ritualerna kom att kombineras med avståndstaganden från Danmark. Det blev demonstrationer i såväl Nordafrika som Östafrika och i olika delar av bortre Asien. Danmarks regering fann för gott att stänga sina beskickningar i en lång rad länder.
Parallellt med detta intensifierades de diplomatiska försöken att dämpa krisen. Vatikanen gjorde ett uttalande 4 februari; det kom uttalanden från en rad muslimska ledare som tog avstånd från våld och upplopp. EU och OIC (Den islamiska konferensorganisationen) hade ett möte i Jidda, där Javier Solana deltog och sedan reste runt till de olika regeringarna. Ändå fortsatte demonstrationerna att tillta i styrka. Även Norge drabbades av vreden, eftersom (den av den svenska sekten Livets Ord ägda) tidningen Magazinet i Norge också hade publicerat teckningarna. Man angav som skäl att det var till försvar för yttrandefriheten. Men Livets Ord har sedan lång tid publiceratoch spritt antiislamiskt material, så det påståendet hade föga trovärdighet.
Starka internationella protester
De största demonstrationerna kom i Pakistan från mitten av februari och framåt. De var politiskt känsliga för Pervez Musharraf och den pakistanska ledningen, eftersom de efter hand blev mer och mer riktade mot USA och dess inflytande. Demonstrationsförbud infördes och myndigheterna passade på att gripa en del oppositionella. Det blev likafullt fler demonstrationer.
De starka reaktionerna mot Danmark har också samband med att Danmark är krigförande i och med att danska styrkor deltar i Irak och i Afghanistan på USA:s sida. Redan före affären med teckningarna fanns det gott om uttryck för antidanska känslor. Omvärlden hade noterat den danska statsministerns uttalade sympatier för Bush och hans politik, särskilt i samband med dennes besök i Danmark. Jyllands-Postenaffären blev nu en belastning för den amerikanska ledning som redan var massivt impopulär i den muslimska världens opinioner. Bush och Blair uttryckte stöd för den danska statsministern – men sent och ganska dämpat.
I norra Nigeria kom ryktet om teckningarna att på nytt utlösa våldet mellan olika befolkningsgrupper. Sedan flera år har spänningen mellan boskapsskötande nomader (muslimer) och bofasta jordbrukande stammar (kristna) utmynnat i våldsaktioner och upplopp. Nu blev det en rad mordbränder mot moskéer och kyrkor, och en mordvåg som resulterade i närmare 200 döda.
Bojkott mot danska varor
Man bör lägga märke till att de islamistiska rörelserna Muslimska brödraskapet, dess avläggare det palestinska Hamas, det libanesiska Hizbullah, Jemaa Islamiyya på Indiska halvön och så vidare inte tog del i våldsamheterna och upploppen. Tvärtom tog de avstånd från våldet och förstörelsen och pläderade för diplomatiska protester, för fredliga demonstrationer mot Danmark och för bojkott av danska varor. Bojkotten blev effektiv och drabbade särskilt den danska exporten av mejeriprodukter (dansk-svenska Arla råkade illa ut). Eftersom de utgör en mycket stor del av dansk export blev det kännbart för ekonomin och arbetsmarknaden. När bojkotten visade sig vara en realitet agerade statsminister Anders Fogh Rasmussen. Han gjorde framträdanden i arabiska medier. Så uttalade han sig i al-Arabiyya i Dubai 2 februari. Men detta var nu så uppenbart relaterat till omtanken om exporten att det fick föga effekt. Arla gick ut i en annonskampanj, bland annat i saudiska tidningar, och tog avstånd från Jyllands-Posten och dess teckningar. (Det fick till följd att Dansk Folkepartis ungdomsförbund uppmanade danskar att bojkotta Arla!)
En rad konferenser och symposier ordnades, en del av dem genom EU, för att på olika sätt försöka dämpa reaktionerna och få till stånd en dialog. Också det svenska utrikesdepartementet genomförde ett sådant initiativ: tre unga – journalisten Nadja Jebril, den SIDA-anställda informatören Hanin Shakrah och imamen Othman at-Tawalbeh – företog under ledning av föreståndaren för Svenska Institutet i Alexandria, Jan Henningsson, en rundresa till universitet i Egypten och Jordanien. De rapporterade att samtal och diskussioner med studenterna hade fungerat och varit givande.
Islamfientliga ord från påven
Från mitten av mars hade affären passerat sitt akuta stadium och tycktes ebba ut. Men den fick en sorts fortsättning. Såren revs upp av en till synes obetydlig anledning. Händelserna under sommaren 2006, 34-dagarskriget i Libanon och de israeliska härjningarna där och på Gazaremsan, hade ökat frustrationen i den muslimska världen. Den 12 september höll så påven Benedictus XVI en föreläsning i Regensburg. Han citerade i förbigående ett yttrande av den bysantinske kejsaren Manuel II Palaiologos (1300-talet) med innebörden att islam var en våldsam religion som hade spridits med svärdet. Detta blev en mediehändelse: påven – kristenhetens främsta representant – hade yttrat sig islamfientligt. Det olyckliga citatet innehöll samma stereotyp som den mest anstötliga av teckningarna i Jyllands-Posten (den trosbekännelseförsedda bomben i profetens turban). På nytt kom den propagandistiska karakteristiken av islam som en våldsreligion. Detta samtidigt som muslimer i Libanon, Ghaza, Irak och Afghanistan blev utsatta för massivt våld.
Men påven förklarade sig snabbt och på föredömligt sätt, påpekade att det var ett citat men inget som han instämde i, och bad om ursäkt. Han tog emot sändebud från muslimska länder i Castel Gandolfo 25 september (vilket utgjorde en påfallande kontrast mot Fogh Rasmussens agerande). Hans besök i Turkiet och hans markering där av samhörigheten mellan muslimer och kristna fick också ett positivt mottagande.
I Danmark försökte Dansk Folkepartis ungdomsförbund i oktober 2006 på nytt ge bränsle åt konflikten genom att roa sig med tillverkning av förnedrande bilder, som spreds genom medierna. Men nu tog den danska statsministern avstånd från tilltaget.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2006
Muhammedteckningarna: Karikatyrkrisen
http://www.ne.se/rep/muhammedteckningarna-karikatyrkrisen
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
