Arne Järtelius, NE-redaktör
Målaren Edvard Munch är ständigt aktuell. Återkommande har det handlat om att en eller annan av hans tavlor stulits. Nyligen var det för att chefen för det norska Nasjonalgalleriet i Oslo, svensken Sune Nordgren, tog sig den, enligt många, oerhörda friheten att hänga om nationalidolen Munchs tavlor i museet. Just nu är Munch i allra högsta grad närvarande på Moderna museet i Stockholm med utställningen ”Munch själv”.
Stölderna – i augusti 2004 stals målningarna Skriet och Madonna från Munchmuseet i Oslo och i mars i år stals tre bilder från Refsnes gods utanför Moss – är knappast att se som ett uttryck för något annat än ett försök att tjäna pengar på Munch. Den famösa nationalgalleriomhängningen, där Munch placerats tillsammans med generationskamrater som van Gogh, Manet och Cézanne, är ett förmodligen vällovligt försök – det har inte minst lockat stora besökarskaror till museet – att sätta in Munchs konst i ett konsthistoriskt sammanhang. Utställningen på Moderna museet, som pågår till och med 15 maj, är en stor satsning för att närgånget skildra Munch som han under nästan 60 år målade sig själv.
Museal Munch
Edvard Munch (1863–1944) visade sina bilder offentligt första gången 1883. Två år senare är han representerad på världsutställningen i Antwerpen. 23 år gammal blir han offentligt varse vad tidens dominerande smakdomare tycker om hans konst när han får sin Det sjuka barnet (dåmera Studie kallad) förhånad. 1889 har han i Kristiania sin första separatutställning. När han tre år senare ställer ut på Verein Berliner Künstler resulterar det i att utställningen efter allehanda rabalder stänger redan efter en vecka. Det blev Munchs första internationella genombrott.
Ska denna kronologi över Munchs ställning i konstvärlden snabbas på lite så brukar man säga att han nådde status av världscelebritet i samband med att han 1912 tilldelades en hedersplats i sällskap med Paul Cézanne, Paul Gauguin och Vincent van Gogh vid Sonderbund-utställningen i Köln. 25 år senare blir 82 verk av Munch av nazisterna beslagtagna i olika tyska museer och sålda stämplade som entartete Kunst ('urartad konst'). När samma nazister ockuperar Norge 1940 vägrar Munch att ha någon som helst kontakt med dem.
Munch avlider i sitt hus på Ekely i januari 1944. Han testamenterar alla sina kvarvarande verk till Oslo stad. Det är en samling som innehåller 1 000 målningar, 18 000 grafiska verk, 4 500 akvareller och teckningar, liksom sex skulpturer, 92 skissböcker samt otaliga brev och manuskript. Det finns således ganska mycket att välja mellan för den som vill ställa ut Munch.
Munch var själv mycket ovillig att ställa ut sin konst. Det berodde till lika delar på hans position som outsider och på att han i sin konst inte skydde några medel för att blotta sig själv. Dagens exhibitionister i konstvärlden drar sig inte för att, om berömmelsen och vad som med den följer så kräver, ställa sig själva framför sina verk. Munch som i sin konst skrev sitt eget liv penseldrag för penseldrag hade inget behov att hänga ut sig. Mer än så: för Munch blev de bilder han målade ibland så plågsamma – ”födda i smärta” som han ansåg dem vara – att han tidvis hade svårt att se dem själv, än mindre att tvingas höra andras omdöme om dem. I utställningskatalogen till den nu aktuella utställningen uttrycks det så här: ”Så radikalt och ärligt har väl knappast någon annan konstnär blottlagt sin svaghet till allmän beskådan och givit offentlighet åt ett sinnestillstånd där självkontrollen svikit.”
Självaste Munch
Edvard Munch målade sitt första självporträtt 1882 och sitt sista 60 år senare. Eftersom Moderna museet hängt Munch kronologiskt är det, för den som så önskar, svårt att omedelbart ställa de första självporträtten bredvid de sista. Men eftersom porträtten var Munchs ”grej” genom hela sitt konstnärsliv är en sådan jämförelse kanske inte den som har mest att säga. Det kanske räcker att, som i utställningen, placera tre tidiga porträtt gjorda under fyra år i början av 1880-talet bredvid varandra. Förutom att konsthistoriskt sett vara spännande – naturalisten Munch börjar här röra sig i riktning mot en expressiv symbolism för vidare färder mot expressionismen – så framträder redan här hur Munch i sina porträtt letar efter sanningen om sig själv.
Utställningen på Moderna museet är unik i den meningen att, trots ganska många Munchutställningar världen över genom åren (katalogens bibliografi förtecknar hela 45 utställningskataloger för tiden 1912–29 och 1959–2003) kan de rena porträttutställningarna räknas på ena handens fingrar. Den första var på Nasjonalgalleriet i Oslo ganska snart efter Munchs död, den andra i samband med att Munchmuseet 1963 invigdes i Oslo och den tredje 30 år senare på samma museum.
Vad är då ett självporträtt? Hur, som det heter, porträttlikt ska det vara förlagan? Och självet, hur ser det ut och hur kan det gestaltas? Yttre likhet kan vara lätt att känna igen, men vad har det egentligen med personen på bilden att göra? Inre likheter kräver mycket av åskådaren och ännu mer av konstnären. Moderna museets urval av Munchbilder går utanför självporträtt som enbart uppvisar en yttre likhet med konstnären. Det gör att man också tagit allegoriska människoframställningar där man velat se något slags inre likhet med upphovsmannen. Till de senare framställningarna räknas i utställningen exempelvis den ovan återgivna Förtvivlan och en version av litografin Skriet. Till dessa båda kategorier har i utställningen integrerats ett antal verk som inte är självporträtt. Detta för att framhålla de intima växelverkningarna och förbindelselinjerna mellan Munchs självporträtt och hans övriga verk. Till de senare verken hör främst ett antal porträtt av olika personer i framför allt Munchs vänkrets.
Vilken Edvard Munch är det då som framträder i Moderna museets utställning? Det är inte helt lätt att se eftersom hans utveckling över tiden (kronologiskt) riskerar att skymma sikten för hans utveckling oavsett tiden (synkront), dvs. när något gjordes får överskugga att olika teman i livet har en tendens att återkomma och detta ofta i olika skepnader; det är för övrigt ett sätt att skildra tidens gång som Munch ibland använder sig av i sina bilder. En tematiskt ordnad utställning av Munchs porträtt skulle förmodligen synliggöra nya aspekter hos honom när det gäller sådant som synen på konstnären, kärleken, kvinnan, manligheten, förhållandet mellan könen och sexualiteten. När utställningen kommer fram till de sista 20 åren av Munchs liv blir det tydligare. Då är det bara Munch själv kvar på bilderna och hans inställning och hållning till det oundvikliga slutet.
Du själv och Munch
Edvard Munchs bilder ses kanske bäst i böcker. Museer i all ära, men, handen på hjärtat, hur tar man till sig en bild som Skriet tillsammans med en hoper andra om än aldrig så tysta museibesökare? Med det inte sagt att den pågående Munchutställningen på Moderna museet i Stockholm ska ratas. Tvärtom. Hur Munch har hängts, väggarnas färg och eventuell annan rekvisita, fördelningen av verken på de olika rummen samt, inte minst, möjligheten att se utvecklingen över tiden i Munchs måleri och de skriftliga kommentarerna till verken är viktiga för att kunna närma sig Munch själv. Och: i samband med utställningen kan man köpa (till ett rabatterat pris till på köpet) utställningskatalogen, som man sedan i lugn och ro kan ta till sig i hemmets lugna vrå för att ytterligare närma sig Munchs bilder.
Själv behövde jag faktiskt hela tre separata besök på Moderna museet för att få bilderna – i alla fall ett antal av dem – att tala till mig personligen. Dit hör knappast Skriet eftersom den, genom att ha reproducerats på gränsen till utmattning – Moderna museet säljer förgrundsfiguren som både nyckelknippa och uppblåsbar docka – tagit flera steg bort från att vara, som det heter i utställningskatalogen, ”en ikon för den moderna människans existentiella ångest och ensamhet”. Dit hör inte heller de på samma sätt destruktivt massproducerade Madonna, Den sjuka flickan eller Pubertet.
Munch har om sitt konstnärskap sagt: ”I min kunst har jeg forsøgt at få forklart mig livet og dets mening. Jeg har osså ment at hjelpe andre til att klarlægge sig livet.” Efter att ha sett ”Munch själv” på Moderna museet är det ingen tvekan om att Munch lyckades med den första delen av sin målsättning med sin konst. Om han även lyckades med den andra delen av sitt uppsåt är det upp till var och en att bekänna med utgångspunkt från det egna livet. Mina egna favoriter på Modernas utställning, dvs. de bilder där jag hittar större eller mindre delar av mig själv, är hans av honom själv illa åtgångna Självporträtt (1886), sammansmältningen mellan man och kvinna i Vampyr (1893–94), det vilt uppjagade Självporträtt i Bergen (1916) och det underbart ömsinta, varsamma och levnadsglada porträttet av Ingeborg Kaurin som Madonna (1913). Vilka är dina personliga favoriter bland Munchs bilder?
Extern länk: Munchmuseet
(Artikeln publicerad 2005-03-16)
Munch: Visuell självbiografi
http://www.ne.se/rep/munch-visuell-självbiografi
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
