Anders Hansson, frilansjournalist och NE-medarbetare
Behovet av nya julskivor verkar outsinligt. Eller åtminstone behovet av att spela in nya julskivor. Detta år är inget undantag med många nya utgåvor. Men det som är mumma för den ene, är giftek för den andre. Nationalencyklopedin har doppat en stor tå i det stora julskivebadet. Samtidigt försöker vi reda ut vad julmusik egentligen är. Ett och annat tips på omistliga jullåtar kan också finnas i säcken.
En iakttagelse som inledningsvis går att göra är att det under genrebeteckningen julmusik trängs finstämda psalmer, ringlekar för barnen, jublande gospel, antikommersiella rocklåtar och snapsvisor som "Hej tomtegubbar slå i glasen". Men enklast uttryckt kan man dela in julmusik i två kategorier: religiös och sekulär, icke religiös, musik. Är det Jesus eller jultomtens ankomst vi firar i jul?
 |
Nyskrivet
Att allt som rimligen kan sägas i ämnet jul redan är sagt tycks inte vara något hinder för att nya julskivor spelas in. Det är inte heller alla som låter sig avskräckas från att sjunga in ännu en version av "White Christmas" eller "Stilla natt". Årets julskiveskörd verkar vara ovanligt spretig, och för den som tröttnat på de gamla slagdängorna finns en hel del att välja på. Inte minst från svenska artister.
Man kan skönja två sätt från artisternas sida att göra just deras skivsläpp försvarbart. Antingen ger man de sönderspelade klassikerna en ny musikalisk dräkt eller så skriver man helt enkelt nya låtar. Det senare försöker stora delar av den svenska artisteliten sig på under titeln Julskivan. Artister som Dogge Doggelito från Latin Kings, Shirley Clamp, Sven-Bertil Taube och Arvingarna lockar med ”nyskrivna julsånger framförda av svenska artister”.
Nyskrivet material kommer även paret Uno Svenningsson och Irma Schultz med. Tillsammans med diverse gästartister sjunger de Sånger för december. Som titeln antyder handlar det kanske mer om vintern än något specifikt om julen. Det kan vara ett sätt att komma bort från de allra mest uttjatade vändningarna.
Mys och rys
Ett omvänt livtag på julvisan tar Oh No…It’s Christmas!, som trots den engelska titeln är inspelad av svenska rockband. Mys- och nostalgifaktorn dras ner av låtar som lever upp till albumets titel. "Jingle Hell (Stuck In The Chimney)", "Santa Will Never Get Here" och "Hanging in a Tie" är titlar som kan få ris à la maltan att skära sig och granen att tappa barren redan på julaftons arla morgon.
En hel del av främst de amerikanska moderna julklassikerna lämpar sig för ganska rockiga versioner. Det visade redan Elvis Presley på sin tid. Man kan alltid diskutera om det är modigt eller dumdristigt att ge sig på låtar som kan sägas ha fått sin definitiva form redan. Oavsett vilket vågar The Boppers sig på såväl "Blue Christmas" som "Santa Claus is Back in Town", som båda finns på Elvis’ Christmas Album.
För den som vill ha en jazzig jul finns trombonisten Nils Landgrens Christmas With My Friends där han får hjälp med sången av bland andra Viktoria Tolstoy. Flera av låtarna Landgren valt återkommer i andra versioner på syskonen Karin och Anders Glenmarks Vår jul. Gamla välkända psalmer får ganska stort utrymme på båda skivorna och stämningen är finstämd och stilla.
Fromt sväng
Engelskans ord för evangelium, gospel, har fått ge namn åt en egen musikalisk genre. Gospelmusikens betydelse för den moderna musiken kan knappast överskattas. De stora soulartisterna från 1960- och 70-talen började nästan undantagslöst att sjunga i kyrkan. Flera, som Aretha Franklin, är barn till predikanter medan andra, som Solomon Burke, själva följt kallelsen och blivit pastorer. Samtidigt har uppdelningen mellan religiös och världslig musik spelat en stor roll. Att gå över till den mer kommersiellt gångbara världsliga musiken har inte varit helt lätt.
Vem som först uppfann soulmusiken är nog omöjligt att fastslå med säkerhet. Men att Ray Charles, tillsammans med bland andra Sam Cooke, spelade en stor roll råder det ingen tvekan om. Det sägs ibland att gospel blir soul om man byter ut ordet Jesus mot baby. Svänget, intensiteten och känslan är densamma. Vad är en gospel om Jesus födelse om inte en julvisa, bjällerklang eller inte? Därför känns det på något sätt passande att Ray Charles sista (?) postuma platta är en julskiva: Ray Charles With the Voices of Jubilation Choir.
För den som vill ha mer julgospel finns tre år gamla Go Tell It on the Mountain med The Blind Boys of Alabama. Tillsammans med gäster som Tom Waits, Solomon Burke, Mavis Staples och Aaron Neville framför de ömsom finstämd, ömsom vildsvängande julmusik. Dessutom finns tidernas största gospelartist Mahalia Jackson tillgänglig på CD numera. Efter att ha hört denna mäktiga, innerliga röst sjunga Silent Night, Holy Night känns det mesta rätt blekt.
Vanvördigt
Medan en stor del av de julskivor som spelas in kan kallas överflödiga eller spekulativa – något vi självklart avhåller oss från att göra här – finns det andra som kan få etiketten ”kulturgärning”. Det måste man nog säga att det är när operastjärnan Anne Sofie von Otter ger ut sin Noël ('jul' på franska). Visserligen finns både "Jul, jul strålande jul" och "Gläns över sjö och strand" med. Men sedan följer julmusik som är okänd för de flesta, även om kompositörerna i flera fall är desto mer namnkunniga. Bach, Sibelius och Grieg tolkas jämte en rad andra, åtminstone för mig, mindre kända namn.
Att det finkulturella och det folkliga inte kan mötas motsägs av den information vi får i en av Malmös större skivaffärer. Noël hör där till storsäljarna tillsammans med bland annat en uppdaterad version av Absolute Christmas. Den senare är bara en i en lång, lång rad av utgåvor för den som vill ha allt samlat i ett och samma fodral. Det börjar oftast med att Bing Crosby drömmer om en vit jul och fortsätter via Frank Sinatra och Elvis Presley till John Lennon och en och annan modernare artist. Välj gärna en absolutjul där det senaste halvseklets bästa jullåt finns med. Då avses självklart "Fairytale of New York" med The Pogues.
Men för vissa av oss blir det till slut för sött med all choklad, marsipan och smetig julpekoral. Då kan man smita undan i ett hörn och lyssna på några mer vanvördiga julbitar för att sedan gå tillbaka till glöggrytan. Två svenska klassiker i denna subgenre är "Det är inte snön som faller" av Anders F. Rönnblom och Cornelis Vreeswijks sedvanligt galghumoristiska "Jultomten är faktiskt död". Lägg till dem slutligen gruppen Adolphson och Falks "Mer jul" med sin ända in i den stilla julevigheten tonande refräng ”Jag vill ha mer, mer jul…” .
Extern länk: Texten till Mer jul.
(Artikeln publicerad 2006-12-06)
Musik: Julmusik anno 2006
http://www.ne.se/rep/musik-julmusik-anno-2006
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
