Jan Ling, professor emeritus i musikvetenskap
Frågan ”varifrån kommer musiken” är på intet sätt ny. Quid est musica var inledningsorden till många traktater om musik redan under medeltiden. Då gällde det för den lärde att främst visa upp sin insikt i vad tidigare auktoriteter framfört i ämnet så att inga teologiska villoläror och oacceptabla nyheter kunde utläsas.
I dag är begreppet musik något så allmänt och vittomfattande att det knappast går att hitta en gemensam nämnare. Ingen blir heller bannlyst för kätterska tankar om vad musik är för något. ”Organiserat ljud”, ”ljudande kommunikation” är några försök till en allmän definition som skall täcka allt av musik, men enligt min mening är de ganska intetsägande.
 |
|
Decibelstint dunkande och med tjutande bildäck låter gatans musik. |
|
CHRIS MALUSZYNSKI/SvD/SCANPIX |
Tidstypiska ljudandeideal
För att mer konkret problematisera frågeställningen varifrån musiken kommer ska jag ta ett färskt exempel från min egen upplevelse av musik. Jag gör det utifrån musikforskaren Ingmar Bengtssons efterfrågan om ett pluralistiskt musikbegrepp.
När jag den 19 augusti i år kom ut från Helsingborgs konserthus efter att ha hört Franz Berwalds pianokonsert och möttes av decibelstint dunkande samt tjutande bildäck fick jag starka associationer till Dante Alighieris visioner av paradis och helvete om musica som något ljuvligt respektive starka ljud och buller som ”ett satans oljud”. Men när jag tittade in i bilarna såg jag enbart musiknjutare av det som jag upplevde som oljud! Detsamma gällde dem som stod efter huvudgatan och applåderade paraden med motorburen ungdom som här stolt visade upp sina hemsnickrade bilar till sin musik med vidhängande däck- och motorljud.
Jag skulle gärna vilja vara en av dem som är bärare av ett pluralistiskt och demokratiskt lyssnarideal. Men jag är ohjälpligt förlorad i mitt musikaliskt begränsade musikskafferi där det finns åtskilligt, men där musik med decibeltal över smärtgränsen inte finns på hyllan märkt ”musik”. Möjligen beror det på att jag tillhör en gången tid med andra ljudandeideal. För den som är omgiven av starka ljud hela dagarna kanske en decibelstark musik i stället ger positiva minnesreflexer och paradisisk upplevelse: den återspeglar ju med konstens hjälp ett ljudlandskap som är mångas vardag.
Musiskt och amusiskt
Ingmar Bengtsson beklagar i sin bok Musikvetenskap (1973) att ordet musik inte finns att använda i plural. Det skulle onekligen ha underlättat diskussionen eftersom vi då skulle kunna bena ut olika slags musiks ursprung i olika genrer, tider och platser.
I det avseendet var det betydligt enklare under medeltiden då begreppet musica endast rörde kyrkans lärda musik, den som kunde sanktioneras genom sin förankring i en vetenskaplig teori. Då var man också ganska säker på varifrån musica kom: Den helige Ande hade i skepnad av en duva viskat i örat på påven Gregorius I som skrev ned det han hörde med gåspenna i var hand: vips hade vi fått den gregorianska sången!
Sedan fanns det ju också sådant som kom från den andre potentaten, Belsebub, låtar och visor som lockade de ogudaktiga att dansa i vänstersväng ned i helvetet. Det senare kallades emellertid inte musik av de lärde utan betraktades som musikens motsats, något ”amusiskt”. Den från Gud kommande musiken stod för ordning, Djävulens oljud innebar kaos. Men i hemlighet spelade munkarna instrument och blandade in fräcka visor i flerstämmiga motetter och mässor, vilkas många stämmor hindrade förståelsen av texterna.
Dante Alighieri har poetiskt skildrat varifrån musiken kommer i Divina Commedia, skriven under hans exil från Florens vid 1300-talets början: oljudet kan spåras till helvetet, psalmerna till skärselden. I Paradiset är det sannolikt den då nya flerstämmiga musiken han försöker beskriva.
Biomusikologi
Hur förhåller det sig då i dag, finns det någon motsvarighet till hur vi ska förklara varifrån musiken kommer? Ja, det finns en mängd olika teorier i skilda vetenskaper, bland annat inom kognitionsforskning och medicin.
Musikforskaren Nils L. Wallin var unik i sin förmåga att kombinera humaniora och naturvetenskap för att spåra musikens rötter via bland annat att undersöka den musikaliska hjärnan. Hans påbörjade forskningar ger möjligheter till fortsatta nyupptäckter inför framtiden. Det är nästan omöjligt att kortfattat beskriva hans många teser inom området biomusikvetenskap, ett ämne som han var initiativtagare till (Biomusicology, 1991). Men en av hans grundteser är att musiken i sig ”skapar” strukturer som utvecklas och gror som organismer, beroende av såväl biologiska mikrosystem som av våra medvetandeströmmar och sociala, politiska och ekonomiska system. Det rör sig om olika nivåer i vår hjärna som bearbetar ljudlandskapet på skilda sätt och skapar en emotionell förståelse av samtiden utifrån just samtidens tankevärld. En del blir specialister på detta och kallas då musiker och tonsättare. Vissa system görs mer komplexa än andra och fordrar mer tid och tålamod för att upplevas. Wallin kompletterar sin naturvetenskapliga förklaring med musikanalyser och analogier till poesin. Poeter som T.S. Eliot har sökt att beskriva den icke beskrivbara upplevelsen. I hans Fyra kvartetter försätts, liksom i det musikaliska konstverket, tiden och vår medvetenhet i andra dimensioner än vardagens:
Närvarande tid och förfluten tidär kanske båda närvarande i kommande tidoch kommande tid inrymd i förfluten tid.Om all tid är evigt närvarandeÄr all tid oåterlöslig. Vad som kunde ha varit är en abstraktionSom förblir en ständig möjlighetEndast i föreställningens värld (Ur T.S. Eliot, Fyra kvartetter)
Styrkan med Wallins beskrivning av varifrån musiken kommer är att han genom undersökning av det musikaliska materialet, från symfonier till herderop, kan förankra sina humanistiska och naturvetenskapliga teser i vad han iakttagit i själva musiken, vilket styrker hans biologiska, sociologiska och antropologiska synsätt. Han är inte den förste som prövar en sådan vetenskaplig väg att förklara ”varifrån musiken kommer”. Men den motsatta idén, om Guds direkta förmedling av musiken, har haft en ovanligt seg förmåga att hålla sig levande genom seklen och finns även i dag, ofta förklädd som ”politiskt korrekt” eller ”intellectual design”.
Musikalisk demokrati
Vad som kan vara av särskilt intresse är att när frågan om musikens ursprung kommer på tapeten har det vanligen varit fråga om vad man populärt kallar för paradigmskifte, det vill säga något gammalt lämnar plats för något nytt som bättre passar den nya tiden. Kanske är det helt enkelt dags att vi äntligen vill göra upp med den medeltida föreställningen om högt och lågt inom musiken, om värdehierarkierna? Det finns flera böcker och ett stort antal artiklar som sedan länge pekat i den riktningen.
Kanske blir då följden att vi ska ändra fördelningen av medel till musiklivet och lämna förlegade principer om att bevara ett gammalt konstarv och i stället skapa en bättre fungerande musikalisk demokrati genom att stödja det som har majoritetens öra? I det antika Grekland var man under vissa perioder livrädd för musik som inte tillhörde gammal ärevördig dorisk melos eller när det knäpptes ljuvligt på lyra utan i stället framfördes av den från Frygien kommande dubbeloboen med vilda, orgiastiska toner. Men gissa vem som på sikt blev mest populär och som folket helst lyssnade till och lät sig uppeggas av! Inte var det melodier på den spröda doriska lyran! Gamla antika grekiska gubbar satt väl där och ojade sig på samma sätt som jag gjorde i Helsingborg den där augustikvällen! Alltså, det är möjligt att ämnet, som bland annat ska avhandlas på Bok & Bibliotek i Göteborg 2006, är ett uttryck för att vi söker en ny musiksyn för en ny generation.
Synd bara att den yngre generationen inte finns representerad i mässans panel.
(Artikeln publicerad 2006-09-20)
Musik: Varifrån kommer musiken?
http://www.ne.se/rep/musik-varifrån-kommer-musiken
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
