Arne Järtelius, NE-redaktör
Det finns talrika vittnesbörd om Jesus inom islam. Vid sidan av den islamiserade Jesus som uppträder i Koranen finns en äldre arabisk-islamisk litteraturtradition med flera hundra andra yttranden och berättelser som går att föra tillbaka på Jesus. Den traditionen skulle kunna ha en stor relevans för en både historisk och teologisk försoning mellan kristendomen och islam.
Denna litteraturtradition har av den i Storbritannien verksamme professorn i arabiska Tarif Khalidi ställts samman i vad han kallar det muslimska evangeliet (i svensk översättning av Öjevind Lång). För Khalidi är det berättelsen om en kärleksaffär mellan islam och Jesus och därigenom ”en unik framställning av hur en världsreligion valde att uppta centralgestalten i en annan världsreligion och kom att erkänna honom som en avgörande del av dess egen identitet”.
 |
|
"Jesus och den döda hunden" där Jeus förmanar sina lärjungar att inte stötas bort av stanken från den döda hunden utan i stället beundra hans vita tänder. Bilden är signerad av den turkmenske konstnären Talib-Lala. |
Vad Khalidi försöker göra med sin skrift är inget mindre än att hitta nya vägar för en dialog mellan muslimer och kristna. Det skulle vara en insats av stora mått i den tid av konfrontation mellan islam och kristendom som Irakkriget bara är det senaste uttrycket för.
Koranens Jesus
Islam uppstod i en tid och på en plats där Jesusgestalten var vida känd. Den islamiska bilden av Jesus tog först form i Koranen. Koranen förevisar ett stort antal profeter, av vilka Jesus var en, och var och en av dem hade sin profetutövning. Koranen gör inte någon åtskillnad mellan dem och den förkunnar att en sann tro måste innefatta tron på alla profeter.
”Jesus är en kontroversiell profet i Koranen”, enligt Tarif Khalidi. Han skriver att Jesus är den ende profeten i Koranen som medvetet fjärmas från de lärosatser som hans anhängare sägs ha om honom. Den term som Koranen använder i detta sammanhang är ”rening”. Jesus skall renas från sina anhängares förvanskade trossatser, och han spelar själv en aktiv roll i den reningsprocessen.
Exempelvis förnekas korsfästelsen i Koranen. I stället blir himmelsfärden höjdpunkten i Jesu liv. Det är där han upphöjs till Guds nivå som en del av hans bekräftelse som profet, ”varigenom Koranen får honom att passa in i det allmänna handlingsmönstret för profeter i Koranen”, dvs. att man bokstavligen tar ned Jesus på jorden, inte gör honom till förmer än andra profeter.
”Sammanfattningsvis”, säger Khalidi, ”omgärdas Koranens Jesus av polemik på ett sätt som inte gäller någon annan profet.” Khalidi går ett steg längre: ”Man kan hävda att Jesus och hans anhängare utgör ett av de teologiskt mest laddade ämnena i hela Koranen.” Enligt Koranen berodde den laddningen på att de kristna var förutbestämda för sekterism och ömsesidig ovilja ända till tidens ände. Den uppfattningen kan enligt Khalidi bero på att Koranen främst var ”intresserad av att främja en viss doktrinär Jesusbild”, och den hade föga att säga om Jesu gärning, lära och lidanden.
Den Jesus som finns kvar i Koranen har islamiserats, dvs. gjorts förenlig med muslimsk fromhet och etik. ”Denne Jesus är en avlägsen gestalt utan omedelbar eller pragmatisk moralisk relevans för det muslimska fromhetslivet”, skriver Khalidi.
Utspritt evangelium
Det muslimska evangeliet har både sitt ursprung och sin utgångspunkt i Koranen, men det muslimska evangeliets Jesus antar en annan karaktär än Koranens Jesus. Det beror på att flera av de källor som det muslimska evangeliet baseras på av olika skäl inte fått plats i Koranen.
Det muslimska evangeliet finns inte som en fullständig textsamling i någon enskild arabisk-islamisk källa. Det återfinns i stället utspritt i sådant som etikhandlingar och folkliga fromhetsböcker, i skönlitteratur, i böcker om sufism eller muslimsk mysticism, i antologier av visdomsord och biografier över profeter och helgon. Det är ur de källorna Tarif Khalidi har ställt samman evangeliet, som första gången utgavs på engelska 2001 (på svenska i ”Den muslimske Jesus”, 2002).
Tidsmässigt är källorna till det muslimska evangeliet från perioden 100-talet/700-talet (det första talet syftar på tiden efter Muhammeds födelse/det andra på tiden efter Jesu födelse) till 1100-talet/1700-talet, och det är källor som var i omlopp i hela den muslimska världen från Spanien till Kina.
De texter som ingår i det muslimska evangeliet kom enligt Khalidi till antagligen som svar på ett behov hos vissa av att komplettera Koranens uppgifter om Jesu levnad. Han ser deras tillkomstprocess som en tydlig parallell till det apokryfiska och övriga ickekanoniska materialet i den kristna traditionen, dvs. det material som av olika anledningar inte blivit allmänt erkända som legitima delar av Bibeln.
Jesus i det muslimska evangeliet
Koranen, lika lite som Bibeln, fanns inte bara där fix och färdig en dag (även om det finns de som önskar att det vore på det sättet). I stället växte dess innehåll fram i en kamp mellan olika riktningar och med influenser från olika håll. Dagens forskning tidfäster den första arabiska evangelieboken till mitten av 200-talet/800-talet.
Khalidi skildrar islams framväxt så här: ”Under de första hundra åren eller så var muslimerna mycket mottagliga för religiösa traditioner inom judendomen, kristendomen och de andra stora religionerna i det nyskapade muslimska riket.” Han kallar den här perioden för den tidiga eller ”primitiva” islam, och det är under den här tiden som det muslimska evangeliets Jesus träder fram.
Den Jesus som framträder där är den folkliga fromhetens och tillbedjans Jesus. Det är vidare det asketiska helgonet, undergöraren, helaren, den sociala och etiska förebilden. Jesus var också den av profeterna som var särskilt lämplig att använda som ett moraliskt föredöme.
I det muslimska evangeliet identifieras Jesus alltid som en muslimsk profet. Flera berättelser i evangeliet beskriver hur han reciterar och utlägger Koranen, hur han ber på muslimskt sätt och hur han vallfärdar till Mekka.
Traditioner från Muhammeds tid betonar hans speciella närhet till Jesus. När Muhammed gjorde sitt triumfatoriska intåg i Mekka befallde han att alla avgudabilder och beläten skulle förstöras, men när han stötte på en bild av madonnan med barnet inne i Kaba täckte han över den med sin kappa. Därefter befallde han att alla andra bilder utom den skulle suddas ut, en handling som, enligt Khalidi, källorna betecknar som en särskild vördnadsbetygelse.
Kulturell samexistens
Khalidi är inte främmande för att kalla den islamiske Jesus för en artificiell skapelse. Men det gör honom inte mindre intressant som ett exempel på hur en religion når fram till och lånar från en annan religions andliga hjältar. ”Alldeles frånsett vad det kan avslöja om kontakterna mellan islam och kristendomen på det historiska planet kan det mycket väl ha något att lära oss i dag om hur religiösa kulturer i allmänhet påverkar varandra, berikas och lär sig samexistera.”
Inför och under det pågående kriget i Irak vände sig både George W. Bush och Saddam Hussein till Gud för att få stöd, kraft och hjälp. Eftersom det för dem båda finns bara en enda gud – ”Jag tror på en enda Gud” (Bush) och ”Det finns ingen gud utom Gud” (Saddam) – var det kanske inte helt lätt för guden att välja sida.
Till både dem och till andra kristna och muslimer säger Tarif Khalidi: ”Med tanke på samtidens spända förhållande mellan kristendomen och islam i vissa delar av Mellanöstern och Europa är det nyttigt att påminnas om en tid och en tradition i vilka kristenheten och islam var mer öppna med varandra, mer medvetna om och beroende av varandras vittnesbörd.”
(Artikeln publicerad 2003-04-16)
Muslimer och kristna: Islams Jesus
http://www.ne.se/rep/muslimer-och-kristna-islams-jesus
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
