Arne Järtelius, aktualitetsredaktör
Sveriges bästa journalist? Någonsin?! Det är säkert inget lätt val. Om vi väljer att se Olof von Dalin som den första svenska journalisten har det snart gått 300 år sedan han 1732 började ge ut Then swänska Argus. Den var modern och nyskapande för sin tid. Därefter har självklart varje tid och epok sett sina journalistideal, och de verksamma journalisterna har gjort sitt mesta och bästa för att utveckla de journalistiska medlen.
Ska vi närma oss dagens journalister och journalistik ska vi nog söka oss till 1920- och 1930-talen för att finna de riktigt stora namnen. Med det inget negativt sagt om dagens svenska journalister, men det är svårt att hitta några namn som på ett intressant och, inte minst, nydanande sätt sticker ut från den jämntjocka mängden. Eller?
 |
Journalistvår
Johan Jarlbrinks avhandling Det våras för journalisten (2009) har undertiteln "Symboler och handlingsmönster för den svenska pressens medarbetare från 1870-tal till 1930-tal". För den som läser boken med ett öga för att lära sig om dagens journalistik känns den första delen (av tre) i negativ mening väldigt historisk. Med det inte sagt att den inte skulle vara läsvärd, men den angår inte, den bara redovisar. Bokens andra och tredje del – vi är nu framme vid 1900-talet och går i mål i höjd med andra världskrigets utbrott – känns desto mer angelägna för att bättre förstå något om dagens journalister och journalistik. Vilken var den sociala rekryteringsbasen för den tidens journalister? Hur organiserade de sig fackligt och yrkesmässigt? Vad skrev man och varifrån skrev man? Hur såg arbetsförhållandena ut? Vilket genusperspektiv – ingen avhandling skrivs i detta land i dag utan ett sådant och detta oavsett ämne – gällde?
Det som kom att markera övergången från en tid till en annan inom journalistiken var intervjun. Jarlbrink skriver: "Med intervjun förändrades tidningsmedarbetarens roll. Han eller hon uppträdde här som medskapare av en händelse som inte skulle existera journalisten förutan, och därigenom blev pressen än mer betydelsefull som både aktör och arena." I USA fick intervjun sitt genombrott under inbördeskriget, i Sverige skedde det i samband med Sundsvallsstrejken (1879), men "det skulle dröja innan metoden blev helt accepterad". År 1919 fanns det i Sverige 235 dagstidningar, och antalet journalister uppgick då till omkring 500. Vad som framför allt utmärkte tiden journalistiskt sett var den snabbhet (relativt sett) med vilken nyheterna spred sig vid den här tiden – första världskriget – eftersom man nu kunde följa rapporteringen från kriget timme för timme, ja minut för minut. "Ställningar och förhållanden ändrades snabbt och därför blev det ofta nödvändigt att exakt ange vilket klockslag som en rapport hade skickats iväg."
Under 1920-talet etablerades kultursidan i den svenska pressen. Det var också då som sporten fick sin egen kontinuerliga bevakning i svenska tidningar. Under den här tiden stärkte nyhetsjägarna och nyhetsreportrarna sina positioner på tidningarna mot opinionsbildare och kulturskribenter. Det var nu som tidningsskrivandet och pressmedarbetarna kom att struktureras kring två oppositionella poler: "En publicistisk pol angränsande till politikens och kulturens fält, och en journalistisk pol där skrivandet underordnades marknadens krav, men där normer och roller samtidigt definierades som journalistikens egna." Det är till den förra polen som nästa journalist i den här artikeln hörde.
 |
| SCANPIX |
| Stig Ahlgren |
Späckhuggare
Den 23 januari i år skulle Stig Ahlgren ha fyllt 100 år. Han gick emellertid ur tiden redan 1996, och med hans övergång från dagspressen till veckopressen 1946 var hans nyskapande bana all. Men under tiotalet år dessförinnan uträttade han så mycket att han förmodligen skulle komma ganska högt på en lista över 1900-talets mer framträdande i sitt skrå.
Född i Karlskrona kom Stig Blommert, som han då hette, 1910 till Kristianstad, för att adopteras (föräldrarna hade båda dött strax efter hans födsel) av sin morbror och moster. År 1917 flyttade de till Malmö, Stig blev Blommert-Ahlgren, men föredrog det senare namnet som sitt nom de plume eller, som han själv föredrog att kalla det sin frankofona läggning till trots, sitt artistnamn. Stig tog 1928 studenten i den ärevördiga Latinskolan i Malmö, och 1935 var han klar både med sin fil.lic. i litteraturhistoria i Lund och med att han skulle arbeta med att skriva. Till en början ägnade han sig främst åt litteraturkritik, marxistisk sådan. Han var även mycket framgångsrik – nu är vi framme vid hans tid som kulturredaktör i först Arbetet (1938–42) och därefter Aftontidningen (1942–46) – som introduktör av nya svenska (och en del franska) författare. I modern litteraturforskning gäller Stig Ahlgren för att vara den som lanserade fyrtiotalismen. Professor Mats Jansson skriver (Kritisk tidsspegel, 1998): "Ur ett institutionsteoretiskt perspektiv torde Ahlgrens insats som litteraturkritisk vägröjare för den svenska 40-talsmodernismen vara svår att överskatta." Och enligt Tomas Forser (Kritik av kritiken, 2002) skrev Ahlgren "30- och 40-talets elakaste kritik och gisslar den goda tonens pingviner i den tigande beredskapens land".
Med tiden kom Stig Ahlgren med framgång att även tackla en hel del andra ämnen. Det gjorde han företrädesvis i tidningsartiklar, som han sedan samlade och gav ut i bokform hos antingen Bonniers eller Tidens förlag. Totalt utkom fyra klippsamlingar av Ahlgren. Av dessa hade den första – Orfeus i folkhemmet (1938), som har den tidens populärpress som sitt tema – ett väldigt genomslag under sin samtid. För att illustrera hur denna samtid såg på Stig Ahlgren kan det vara på sin plats att citera Sven Stolpe i Aftonbladet i september 1948. Han skriver: "Ahlgren var i Aftontidningen fräck, spydig, gaddig – och skötte sin syssla perfekt. Han är den födde journalisten. Han skapade i viss mening ett nytt journalistiskt språk, fullt av förbluffande invektiver och otroliga ordvitsar, oförskämt till strafflagens gräns, arbetande med idrottsjournalistikens vulgärdramatiska expressiver, på ett sällsamt men ganska behagligt sätt sammankopplade med klassiska franska stilgrepp för ironi och hudflängning." Sven Stolpe gav Stig Ahlgren epitetet "Hin håles späckhuggare". Gustaf von Platen, i en bok (Min vän Stig Ahlgren, 1997) som för den intresserade innehåller en hel del texter av Ahlgren, benämner honom "Kvickhetens konung". Var finns dagens journalister som fyller upp kostymer med sådant innehåll?
Faktadans
Med det inte sagt att det skulle vara något fel på dagens svenska journalister. Det är bara så få av dem som kan/vill/vågar/tillåts (välj själv) visa upp sina förmågor på lite slakare linor. Det kan bero på dagens medieklimat – av någon anledning är för närvarande en och annan röst som tränger fram genom bloggosfären intressantare än dagspressjournalisterna i gemen – är så försiktigt, slätstruket, räddhågset och ända in till slipsknuten politiskt korrekt. Det kan bero på dagens samhällsklimat – för dagen är det de lika snabba som självsäkra omdömena som premieras; dum vinner, stum försvinner – där de färdigknutna åsiktsmattorna ligger så dikt ovanpå alla andra att det kan vara smått omöjligt att göra sig hörd.
Men undantag finns som väl är alltid. Dit hör exempelvis Anders Sundelin med boken Reportage: Att få fakta att dansa (2009), Susanne Björkman med boken En lyssnares röst (2009) och Niklas Orrenius med klippboken Här är allt så perfekt: 23 politiska samtidsreportage (2009). Medan Sundelin och Björkman närmast skrivit läroböcker när det gäller reportage (Sundelin) och intervjuer/samtal (Björkman) så bjuder Orrenius – till vardags på Sydsvenska Dagbladet – på ett tjugotal reportage i olika ämnen.
Den som känner för att läsa alla tre böckerna börjar lämpligast med Orrenius. Hans reportage är rika på detaljer, infall och synvinklar. Han verkar gilla att sticka hål på en massa förutfattade meningar och han har en djup tro på en fungerande äkta demokrati. I sina reportage tar ha med sina läsare till så exotiska platser som Rosengård, Sölvesborg och Gnosjö där vi sedan får träffa en massa helt normalt onormala människor. Följ med Orrenius. Titta hur han gör och försök följa med i hur han för. Det är lärorikt när det gäller både stil och innehåll.
Med Orrenius i minnet kan man sedan ta sig an Sundelins reportagebok. Det är en lärorik bok om hur man, i bästa fall, lyckas med bedriften att få fakta att dansa genom att blåsa in så mycket liv som möjligt i dem. Hur man gör? Några "knep" som boken tillhandahåller är att man ska vara lyhörd, inlevelsefull och empatisk. Skynda långsamt. Låt den intervjuade få all den tid han eller hon behöver och se som skribent till att vänta in det rätta uttrycket för det som ska bli sagt. Det låter som raka motsatsen till livet i dagens nyhetsfabriker.
Susanne Björkman har gjort sig ett aktat namn genom sina intervjuer på radio. Hennes radiodokumentärer har fått klassikerstämpel, och själv har hon prisbelönats i olika sammanhang. Hur gör hon? Hon tar tid på sig. Hon väntar och väntar in det rätta ögonblicket, vändpunkten då det uppstår något nytt, ett mellanrum, en glipa i muren att hitta sanningar bakom. Försök själv!
(Reportaget publicerat 2010-02-01)
När det vårades för journalisten
http://www.ne.se/rep/när-det-vårades-för-journalisten
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
