Ulf Zander, docent i historia
I samband med att Japan kapitulerade i augusti 1945 talade Eyvind Johnson i radion. Ämnet var freden och den nya värld som skulle byggas upp när kanonerna tystnat. Författaren var onekligen lättad över det nazistiska Tysklands och det militaristiska Japans nederlag. Hans förfäran inför den förstörelselusta som släppts lös under andra världskriget, med resultatet att såväl människor som kulturvärden hänsynslöst utrotats, satte sin prägel på hans radiotal.
”Det är åter fred på jorden”, konstaterade han och tillade: ”Det är ingen vacker värld vi kan se ut över nu. Sårade och döda i miljoner och åter miljoner, ett lidande som ännu fortsätter, för många tusen människor i hela deras återstående liv, sorger som aldrig tar slut. Vi ser städer, ja hela land som bara är ruinhögar, vi ser nöd, smärta, hunger och tårar som aldrig sinar så länge vårt liv varar.”
 |
| ERNST HENRIKSSON/SYDSVENSKAN/IBL |
| Malmö hamn 11 maj 1945. Koncentrationslägerfångar anländer med fartyget Homberg. |
Chockvågor
Eyvind Johnson hade drabbats av insikten om vilka smärtor som krig resulterar i redan under föregående världskrig. År 1915 fick svenska Röda korset tillstånd att utväxla tyska och österrikiska krigsinvalider med ryska motsvarigheter. De så kallade invalidtågen rullade mellan Trelleborg och Haparanda ända fram till 1922 och satte starka avtryck i Sverige. Johnson återkom till chocken inför konfrontationen med lemlästade soldater i den delvis självbiografiska romanen Se dig inte om!, utgiven 1936.
Nio år senare, våren 1945, sände transporter av koncentrationslägerfångar nya chockvågor genom det svenska samhället. Även denna gång var det Röda korset i form av ett samarbete mellan dess danska, norska och svenska förgreningar som stod för organisationen av transporterna. I ett inledande skede var den norska exilregeringen i London pådrivande. Det svenska Röda korsets vice ordförande Folke Bernadotte förhandlade under våren 1945 framgångsrikt med SS-chefen Heinrich Himmler om utlämnande av koncentrationslägerfångar. Han framstod för många i samtiden och i eftervärlden som en ledargestalt för den insats som alltjämt bär hans namn, Bernadotteaktionen, vilken är intimt förknippad med de vita bussarna.
Hjärtskärande
I svensk press hade det rapporterats om närvaron av koncentrationsläger i Tyskland alltsedan nazisternas maktövertagande 1933. Tillvaron var brutal i dessa redan under 1930-talet, men förvärrades än mer efter krigsutbrottet. Dessutom tillkom under andra världskrigets lopp förintelseläger, byggda av nazisterna med syftet att utrota så många som möjligt av judar och andra människor som klassats antingen som undermåliga eller som politiska fiender.
Information i Sverige om vad som hände i koncentrations- och förintelseläger, liksom massavrättningar i östra Europa, återfanns i tidningsartiklar och, framför allt, i judiska tidskrifter, men nådde inte allmän kännedom förrän i april 1945. Vid det laget hade de brittiska och amerikanska arméerna avancerat in i Tyskland, och deras soldater befriade överbefolkade koncentrationsläger.
Reportage, fotografier och filmer från dessa läger, med återkommande vittnesmål om tortyr, sadism och hänsynslöshet kompletterades med hjärtskärande sekvenser med lik som schaktades ned i massgravar och bilder på utmärglade överlevare.
Svält och pina
I samma veva började transporter med överlevare från koncentrationsläger anlända till Sverige. I en första omgång var det framför allt danskar och norrmän som kom. Det utlöste i flera fall glädjeyttringar, inte minst då Malmöpolisen välkomnade sina danska kolleger som suttit internerade sedan september 1944. På grund av den nazistiska raspolitiken hade de behandlats något bättre än andra lägerfångar, men även åsynen av befriade grannar väckte starka reaktioner.
Bilder på och intervjuer med skandinaviska före detta fångar som torterats och fått men för livet återkom i många tidningar. När bildtidningen Se rapporterade från mottagandet av före detta fångar i Malmö berättades om norrmän som ”inte ett ögonblick vacklat i övertygelsen att deras våldförda, förrådda fädernesland skulle återvinna sin frihet” och danskar vilkas specifika och ”mjukt stålhårda lynne” tyskarna aldrig hade kunnat knäcka.
Bortom dessa uppbyggliga fraser märktes även närkontakten med offren för en rasistisk ideologi och ett ohyggligt lägersystem. Många av dem som anlände var utsvultna och pinade, klädda i trasor, med fångnummer tatuerade på huden eller med stora kryss målade på sina kläder.
Plågoandar
Ett outplånligt intryck gjorde den nioårige ungerske pojke som suttit i läger under fem års tid. Mirakulöst nog hade han klarat sig, främst tack vare att äldre fångar lyckats gömma honom. Många andra barn hade däremot inte klarat sig. I en intervju redogjorde en kinesisk kvinna som suttit internerad i fem år om de ohyggliga villkoren i koncentrationslägren. Alla fångar hade drabbats, oavsett ålder. Av de cirka 1 000 barn som fötts under hennes tid som fånge hade endast sex överlevt.
Om inte svenskar fullt ut förstått var som skett i deras södra grannland borde insikten i att den nazistiska raspolitiken inte ens hade gjort undantag för barn vara en väckarklocka, löd det underförstådda budskapet i reportagen. Det var mot denna bakgrund försvarbart att de befriade reagerade starkt mot sina forna plågoandar. Ingen av de journalister som skrev om den misshandel som en SS-man utsatts för av passagerna på det fartyg som förde befriade fångar till Trelleborg fördömde våldsmännen. Den forne vakten ertappades efter det att han, i ett försök att undkomma upptäckt, hade iklätt sig en fångdräkt.
Lidandets Auschwitz
Ett mönster som gick igen från rapporteringen om invalidtågen var kontrasten mellan krigets och våldets Europa å ena sidan och fredens och neutralitetens lyckliga sagoland Sverige å den andra. Skillnaden mellan lidandets Auschwitz och humanitetens Ramlösa, där många svårt sjuka fick vård och omsorg, var avgrundsdjup, betonade Helsingborgs Dagblads skribent. Det gick heller inte att ta miste på stoltheten i rapporteringen om den internationella uppmärksamhet som greve Bernadotte åtnjöt eller hur befriade koncentrationslägerfångar visslade ”Du gamla du fria” när Röda korsets personal anlände.
Den nationella självbilden stärktes även av ständigt nya besked om hur matpaket från Sverige räddat liv och hur man runtom i landet gjorde sig beredd att ta emot nya flyktingskaror. Samtidigt underströks de faror som både Bernadotte och busschaufförerna utsatte sig för då de vita bussarna ofta attackerades av allierade flygare med ett dödsfall och flera sårade som följd.
Mindre lyckat
Ett annat återkommande tema var den framgångsrika svenska vården. Tack vare modern teknik och skicklig sjukvårdspersonal hade även många av de mest medtagna goda möjligheter att överleva.
Stoltheten över chansen att göra en viktig insats, vilken delvis kunde kompensera för en tidigare restriktiv flyktingpolitik, bidrog till att de mindre lyckade inslagen i flyktingmottagandet inte fick någon uppmärksamhet.
Till saken hör att många av dessa misstag berodde på att man inte visste eller förstod vad de befriade fångarna genomlidit. Det är en insikt som förhoppningsvis är större i dag, 65 år efter att Sverige blev en tillflyktsort för några av förintelsens överlevare.
(Reportaget publicerat 2010-05-03)
När förintelsens överlevare kom till Sverige
http://www.ne.se/rep/när-förintelsens-överlevare-kom-till-sverige
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
