av Björn Kumm, journalist och författare
Närmare tredje världskriget har vi aldrig varit. Tretton dagar i oktober 1962, sedan det avslöjats att Sovjetunionen var i färd med att placera ut kärnvapenmissiler på Cuba, skedde en väldig uppladdning på båda sidor i det kalla kriget.
I Washington var flygvapenchefen Curtis LeMay redo att med kort varsel "ta ut" de kubanska raketbaserna. Från Moskva gavs order till sovjetiska lastfartyg på väg till Cuba med fler kärnvapen att fortsätta resan. I Havanna beredde sig Fidel Castro och Che Guevara på en amerikansk invasion.
 |
| CECIL STOUGHTON/TIME LIFE PICTURES/GETTY IMAGES/ALL OVER PRESS |
| Cubakrismöte i Ovala rummet. I centrum sitter John F. Kennedy. Andra närvarande är Bobby Kennedy (längst till vänster), Dean Rusk, Robert McNamara och Lyndon Johnson. |
Snart ett halvsekel efter den stora dramatiken finns det myter som blivit hårda historiska fakta. "Vi stod öga mot öga", berättade Dean Rusk, Kennedys utrikesminister, "och den andre killen blinkade". Rusk syftade på konfrontationen i Karibiska sjön då sovjetiska fartyg närmade sig den linje som USA uppställt för sin blockad av Cuba.
Men det blev ingen konfrontation. Långt innan det hann bli något dramatiskt möte hade Nikita Chrusjtjov beordrat sovjetiska fartyg att stanna långt från den magiska linje USA dragit upp. Ett par harmlösa Cubadestinerade fartyg som korsat linjen bordades och det blev stor uppståndelse i medierna. Kaptenen ombord på den svenska båten Coolangatta, lastad med potatis från Leningrad, vägrade stanna. I sista ögonblicket kom klartecken från försvarsminister Robert McNamara att båten kunde passera.
Poängen är att blockaden till sjöss för John F. Kennedys del var ett sätt att dramatiskt understryka USA:s beslutsamhet, samtidigt som han lyckades förhala LeMays och de övriga militära hökarnas krav på omedelbar militär aktion. En sådan hade han själv inledningsvis övervägt, men alldeles som Nikita Chrusjtjov hade han insett att det skulle innebära fruktansvärda risker.
En kris anatomi
I sin bok One Minute to Midnight (Kubakrisen: dagarna då världen höll andan) har den amerikanske journalisten Michael Dobbs efter år av grävande både i öst och väst – dock inte på Cuba, där arkiven ännu inte öppnats – lyckats få fram nytt överraskande material. Timme för timme kan vi i hans bok följa hur Cubakrisen utvecklades och upplevdes runtom i världen. Vad som hände och vad som inte hände.
Det var från början ett sovjetiskt vågspel. Helt tydligt hade Nikita Chrusjtjov tänkt sig att senhösten 1962 kunna visa upp ett kärnvapenbestyckat Cuba som ett fait accompli. Inte minst Che Guevara hade varit tveksam. Skulle man verkligen kunna transportera missiler och kärnvapenladdningar till Cuba oförmärkt? Vore det inte enklare att ingå en pakt? Sovjetunionen skulle inte ens behöva skicka några missiler om Sovjetunionen förklarade att ett amerikanskt angrepp på Cuba var detsamma som ett angrepp på Sovjetunionen.
Men den styrkan hade Sovjetunionen inte, det hade Chrusjtjov beredvilligt erkänt, i alla fall inte förrän man hade placerat ut missilerna och därmed ändrat maktbalansen. Blir det några problem, sade Chrusjtjov, då skickar vi Östersjöflottan. Kubanerna accepterade vågspelet, framför allt, skulle Fidel Castro senare säga, för att visa sin solidaritet med de nya sovjetiska vännerna och hela det kommunistiska blocket.
Doctors Strangelove
Egentligen var Cuba inte det kalla krigets mest känsliga punkt. Den rangen hade Berlin, som Chrusjtjov på sitt grovkorniga vis kallade västvärldens testiklar. Oro för sovjetiska repressalier mot Berlin var ett argument för Kennedy att välja blockad mot Cuba snarare än flyganfall. Men han stod inför hårda påtryckningar.
Amerikanske flygvapenchefen Curtis LeMay hade krigsvåren 1945 dirigerat USA:s brandbombsräder över Japans större städer då hundratusentals offer krävdes långt innan – och långt fler – än då Hiroshima och Nagasaki atombombades. Nitisk planerare vid hans sida var en ung värnpliktig officer, Robert McNamara. Han hade 1962 blivit Kennedys försvarsminister och med det LeMays överordnade. Inför LeMays anfallsscenario mot de ryska baserna på Cuba hade McNamara frågat hur många sovjetiska soldater man riskerade döda. LeMay motfrågade: var försvarsministern riktigt klok som ömmade för ryssar? Flygvapenchefen var beredd att starta tredje världskriget för att utrota kommunismen.
Till högste sovjetiske befälhavare på Cuba med ansvar för missilernas utplacering hade Chrusjtjov utsett generalen Issa Plijev, som fyra månader tidigare hårdhänt slagit ned kravaller i den sibiriska staden Novotjerkassk. Där hade medborgarna krävt bröd. I ryska butiker fanns mängder av kubanskt socker som Sovjetunionen stödköpt från Cuba, men bröd saknades. Upprörda medborgare frågade sig om Moder Ryssland måste försörja också avlägsna länder i Karibien bara för att man där börjat kalla sig kommunister.
Små marginaler
På Cuba upplevdes det amerikanska hotet mot Cuba som i högsta grad verkligt. Fidel Castro var beredd att skjuta ned amerikanskt spionflyg och länge löpte ryktet att han själv gett order om nedskjutningen av det U-2-plan, med piloten Rudolf Anderson, som på krisens tolfte dag spanade över Cuba. Det dementeras effektivt av Michael Dobbs. Men vad som inte framkommit förrän med Dobbs bok är att ett annat U-2-plan som samma dag förirrat sig in över Sovjetunionen höll på att utlösa kriget i en helt annan del av världen.
Kapten Charles "Chuck" Maltsby hade ett rent rutinuppdrag, nämligen att mäta radioaktivitet i luften i polarområdena efter de senaste sovjetiska bombproven. Möjligen var det intensivt norrsken som fick honom ur kurs och i stället för hem till Alaska flyga rakt in i sovjetiska Sibirien. Att sovjetiskt jaktflyg var på väg att skjuta ned honom visste hans överordnade men kunde inte varna Maltsby, eftersom man därmed skulle ha avslöjat att USA kunde följa sovjetisk signaltrafik i realtid. Maltsby hade nästan inget bränsle kvar men lyckades glidflyga tillbaka till sin bas i Alaska. Incidenten förblev en hemlighet inom amerikanska flyget men kunde mycket väl ha utlöst tredje världskriget.
Förhandlingsbart
Många år efteråt har det blivit tydligt att Sovjetunionen, när Cubakrisen utbröt, faktiskt redan hade kärnladdningar på Cuba och med redan installerade medeldistansmissiler kunde ha slagit till åtminstone mot södra USA. Vad Michael Dobbs upptäckt, genom att kollationera amerikanska detaljuppgifter mot forskning i sovjetiska arkiv, är att sovjetisk trupp med taktiska kärnvapen befann sig på en halvmils avstånd från Guantánamo, i dag känt som ett dystert fångläger för påstådda terrorister, och stod beredd att "ta ut" den amerikanska basen om USA hade invaderat Cuba. Detta har ingen i väst vetat om förrän nu.
Ett källmaterial har länge varit bekant, nämligen den avlyssning inom Vita huset självt som installerades av John F. Kennedy (och ett årtionde efter Cubakrisen skulle bli spiken i likkistan för hans efterträdare Richard Nixon i den uppmärksammade Watergate-affären). Diskussionerna bandades av mikrofoner i Ovala rummets väggar. Innan krisen blev offentlig tänkte Kennedy högt. Hur hemskt var det egentligen om Chrusjtjov installerade medeldistansmissiler så nära amerikanska fastlandet? Jo, det skulle, sade Kennedy, vara "goddamn dangerous", lika farligt som om USA placerade missiler på Turkiets svartahavskust, mitt emot Sovjetunionen. På bandet, kommenterar forskaren Michael Beschloss i sin bok Kennedy and Krushchev: the Crisis Years (1991), hörs någon (troligen säkerhetsrådgivaren McGeorge Bundy) säga: "Det har vi redan gjort, herr president." Redan följande vecka, mitt under Cubakrisen, skulle Jupiter-missiler överlämnas till Turkiet.
Senare blev turkietmissilerna ett förhandlingsmoment. När Chrusjtjov på krisens trettonde dag föll till föga och lovade dra tillbaka de sovjetiska missilerna, var det mot amerikanskt löfte att avstå från att invadera Cuba och (inofficiellt) att dra tillbaka missilerna från Turkiet.
Mer tur än skicklighet
Efteråt, påpekar Dobbs, skulle Cubakrisen uppfattas som John F. Kennedys politiska mästarprov. Han lyckades få bort de sovjetiska missilerna från Cuba utan att utlösa krig. Men när Nikita Chrusjtjov störtats två år efter Cubakrisen drog hans efterträdare slutsatsen att Sovjetunionen för att undvika liknande förödmjukelser måste bygga upp sin interkontinentala kärnvapenkapacitet så att man kunde hota sin amerikanska motståndare direkt från ryskt territorium utan att behöva lita till lynniga allierade i Karibiska sjön. Aldrig mer ville de sovjetiska ledarna befinna sig i underläge. Mycket talar för att de till sist rustade ihjäl sig.
Vilken läxa drog man i USA av Cubakrisen? I Vietnamkriget ville de skarpa hjärnorna kring försvarsminister McNamara vara lika bestämda som Kennedy. Amerikanskt bombflyg inledde 1965 sin kampanj "Rolling Thunder" över vietnamesiskt territorium för att inför Hanoi markera amerikansk beslutsamhet och amerikansk militär överlägsenhet. Men, påpekar Dobbs, de vietnamesiska ledarna kände inte till den avancerade spelteori som det undervisades om vid Harvard och den militära tankesmedjan RAND. Vietnameserna backade inte alls utan trappade upp sitt krig - som de till sist vann. George W. Bush och hans försvarsminister Donald Rumsfeld ansåg att de fortsatte Kennedys tuffa linje, när de slog till mot Irak.
Michael Dobbs menar att världen och mänskligheten hade stor tur 1962. Två relativt sansade personer satt vid makten i Washington och Moskva. Kennedy hade en rabiat flygvapenchef att tampas med. Curtis LeMay var beredd att bomba Cuba och gärna utlösa världskrig. Chrusjtjov hade å sin sida sin revolutionäre allierade Fidel Castro som på krisens nionde dag brevledes uppmanade sovjetledaren att utnyttja sina kärnvapenmissiler på Cuba för att angripa USA. Kennedy och hans motpart lyckades undvika en katastrof eftersom de avstod från militär konfrontation. Men medan krisen pågick hade vilken som helst av en rad incidenter kunnat utlösa tredje världskriget.
(Artikeln publicerad 2009-03-10)
När kalla kriget var som glödhetast
http://www.ne.se/rep/när-kalla-kriget-var-som-glödhetast
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
