Per Rydén, professor emeritus i litteraturforskning och pressforskare
Gustaf Hellström fick vid OS i London 1908 på sin lott att ta hand om ceremonier och publik. Men han fick tillfälle att göra ett viktigt undantag, maratonloppet. Och det är ingen tvekan om att det är själva kulmen på spelen.
”Den fjärde olympiadens näst sista och stora dag, den som i betydelse överskrider dem alla, har tagit sin början i ett strålande solsken och med en hetta, om vilken det ej är för mycket att kalla den tropisk. De båda senaste dagarnas sol har rödglödgat alla de tusen små kolpartiklar som sväva omkring i Londons atmosfär och gjort hela staden till ett oerhördt drivhus, där asfalten börjar mjukna. Herre Gud, att springa 42 kilometer i denna värme!”
 |
|
Pietro går i mål bara för att bli diskad och för evigt ihågkommen. |
|
MARY EANS/IBL |
Spänningsmättat
Hellström sitter inne i pressrummet i White City Stadium. ”Reuters telegrafapparat borta i ena hörnet börjar picka. Det är meddelanden från Windsor, som komma minuterna före starten. Inne från pressrummet kan man följa löpningens förlopp genom uppspikade telegram. En megafonman, för dagen klädd i röd frack, skriker ut besked om löparna.”
Hellström kunde vid den här tiden bara följa det som skedde inne på stadion. Men turligt nog var det ju dit som dramatiken den här gången koncentrerades. Och man får också en bild av att han verkligen tar del med liv och själ: ”Och frågan hur svenskarna ligga, står fortfarande obesvarad. Ännu är det sju [engelska] mil kvar, men det faktum att Hefferon leder med fem minuters försprång gör det en smula vanskligt för svenskarna. Dessutom – underrättelsen om att den förut fullkomligt okända Dorando åkt upp i täten visar till fullo hur omöjligt det är att spå i en sådan löpning. Ännu kunna överraskningarna komma regnande ned över Stadion, bringande resultat man aldrig väntat sig.”
På det här stadiet får man på köpet en bild av hur reporterns arbete bedrivs – och man noterar att han talar i presens: ”En tjock herre, som just nu kravlar sig upp på bänken bakom mig, har just kommit i en automobil från Uxbridge, där han såg Marathonlöparna passera. En svensk – antagligen Svanberg – låg då som nummer sex.”
Spänningen laddas upp: ”Löparna äro alltså inpå väggarna på oss och kunna väntas vilken minut som helst. Solen har gått i säck i väster, det börjar bli svalare och flaggor och vimplar gå till vila samtidigt med vinden och hänga sig och sova längs de vita flaggstängerna. Då och då hörs ett enstaka hurrarop eller oväsendet från en harskramla. Men eljest är det tyst, allas ögon stå mot det nordvästra portvalvet, dit mannen med den röda fracken och blecktrumpeten dragit sig.”
Pionjärinsats
”Klockan är nu sjutton minuter över 5. Plötsligt blir det liv och rörelse i västra valvet. [– – –] Nu går det femte skottet, alldeles utanför Stadion, Megafonen ropar ut: ’Italy leading! Dorando leading!’ En andlös spänning. Och så 2 minuter i halv 6 ser man en dammig man i röda byxor gå in genom valvet. Det blir en folkskockning omkring honom, han promenerar med knäsvaga ben och hängande huvud en 100 meter och faller. Folksamlingen blir allt större. Man hoppar över stängslen, tjutet och oväsendet äro helvetiska, han reser sig igen, stapplar, går några steg och faller på nytt, får massage, hjälpes upp, springer några steg igen med den tjutande folkmassan efter sig, stannar. Detta upprepas ej mindre än fem gånger, och det är en ohygglig syn. Han ser ut som en dammig och dödskörd häst, hans ögonlock äro slutna och munnen vidöppen. Han är nu endast en fem, sex meter från mållinjen då hurraropen borta vid Marathonporten skalla på nytt. Andra man har kommit, nu gäller det det yttersta. Dorando knuffas bakifrån in de fem metrarna, hålles under armarna till dess han sprängt mållinjen och sjunker som död till marken. Huvudet har även i liggande ställning fallit åt sidan och hela denna rund kring honom har gjort ett af de pinsammaste intryck jag någonsin bevittnat. Det låg öfver det hela ingenting mindre än ett djurplågeri mot människor.” (28.7.1908)
Det måste gälla som en pionjärinsats. Även på en sentida läsare måste den göra ett starkt intryck. Det här är alltså mannen som utan att vara inne på idrottens villkor och utan att ha rimliga hjälpmedel till hands ger en så levande bild av en helt ny upplevelse, en upplevelse som utspelas inför hans ögon. Han gör det samtidigt som han vet att han har lite misstrogna uppdragsgivare på sin hemmaredaktion som tycker att han skriver för litterärt eller åtminstone för långt. Han får varken applåder eller hurrarop.
Men han fullföljer sin insats. Han försöker hitta något eller någon som inte skrämmer i samma grad som Dorando. Tvåa är amerikanen Hayes, ”utpumpad också han, men ej till den vidriga grad som med första man”. Trea är sydafrikanen Hefferon, ”i något bättre kondition, men även han långtifrån i kondition, åtminstone ej så att han kan befria en från det vidriga intryck de båda första gjort”.
Ihågkommen förlorare
Den ene efter den andre tar sig i mål. Men det är först när den nionde löpa¬ren kommer som allt försonas. ”En vackrare kondition efter ett marathonlopp är så gott som omöjligt att tänka sig, samma långa och bra steg, locken dunkande framme i pannan. Han mottages av skallande hurrarop af alla, vilken nation de än tillhöra, som ett tillkännagivande att så skall en man se ut vid slutloppet. Men han skulle i än högre grad vinna publikens applåder. Ty hundra meter före målet sätter han i med en spurt som om han inte tillryggalagt mer än ett par tusen meter, spurtar med en riktigt susande fart och går utan någons hjälp lugnt och stilla ut genom sydvästra valvet. Applåderna smattrade, hurraropen skallade för vår landsman.”
Det handlade om Johan Svanberg, som ”ehuru han endast kom in som nia med en tid af 3 tim, 7 min och 50 4/5 sek – Dorandos tid var 2 tim, 54 min, 46 sek – dock presterade en finare löpning än någon av de föregående och alltså är värd det allra största erkännande.” Hellström hänger kvar vid detta intryck. Om man gjorts en helhetsbedömning skulle Svanberg segrat. ”Och han skall också ha tack att han besparade ens nerver en vidrig och upprörande syn.”
Men vem vann då? Den italienska flaggan gick i topp för Dorando. Men, som Hellström meddelar i ett PS, blev han efter en amerikansk protest diskvalificerad till förmån för tvåan i mål, Hayes.
Johnny Hayes blev alltså den officiella segraren, inte svensken Svanberg och inte italienaren Dorando Pietri. Men det slutade inte där. Det publika engagemanget för Dorando var enormt. De flesta av dem uppfattade honom som en moraliska segraren. Och det som anfördes i det sammanhanget var inte minst att han hade fått hjälp för att komma i mål, men inte alls själv bett om det. Det ledde till att han redan dagen efter belönades med ett specialpris av drottning Alexandra.
Och det märkliga är att det så här i början av den moderna tävlingsidrotten faktiskt är en förlorare man kommer ihåg. För vem har hört talas om Hayes? Nej, talar man om någon är det om Dorando.
När det fortfarande fanns tid
Gustaf Hellström hade alltså kastats in i den stora dramatiken vid vad som hela tiden uppfattades som kulmen vid tävlingarna för hundra år sedan. Han hade haft förmågan att ge en mänskligt inkännande bild av vad som skedde. Det gav också ett vittnesbörd om att sportskrivande kan utveckla också skrivandet i största allmänhet. Det kunde ha varit något viktigt om utvecklingen hade tagit denna mänskliga väg och kommit ned från både det högtidliga och det nationalistiska som snart skulle ta över och göra sig väldigt och avgränsande. Här fanns ännu möjligheten.
Men sportskrivare Hellström fick inte just den idén. Han gick inte i någon större utsträckning vidare som skildrare av sport. Och det är nog heller inte så svårt att avgöra vad det var som ställde sig i vägen. Han hade fått nog av plågan, den mycket intensiva och närvarande plåga som Dorando och andra visade upp.
Det styrks eftertryckligt av en uppföljande artikel några veckor senare med rubriken ”Mot sportens överdrifter”. Där stod att läsa: ”Tag hela uppsättningen af 2,500 man, vilka deltogo i årets Olympiska spel, och sök sedan utforska huruvida den årslånga träning en sådan herre underkastat sig i någon nämnvärd grad ökat hans människovärde eller givit honom större förmåga av andliga pretationer! I 9,9 utaf 10 är han en företeelse som förlorat alla andra mänskliga intressen med undantag av rekordslåendet.” (18.8. 1908).
Det är ord och inga visor, möjligen skrivet i affekt och för att avreagera sig. Men det ligger nära till hands att se det som ett utslag av ett engagemang som han nu ångrar. Allt efter egen smak kan man använda Gustaf Hellströms skildring av de olympiska spelen för drygt hundra år sedan antingen som en början på en fantastisk resa eller som en uppgörelse med sportens avarter – innan de ens hunnit visa sig fullt ut.
Länk till NE.se
När OS gick i mål i svenska tidningar
http://www.ne.se/rep/när-os-gick-i-mål-i-svenska-tidningar
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
