Per Rydén, professor emeritus i litteraturforskning och pressforskare
I dag finns det mer sport i massmedierna än den enskilda läsaren/lyssnaren/tittaren hinner ta del av. Morgon/middag/kväll kan vi ständigt följa allehanda idrottsevenemang i nästan alla medier och deras olika kanaler.
Olympiska spelen och världsmästerskap i fotboll drar till sig en miljardpublik, och i samspelet mellan olika intressenter omsätts osannolika summor. Utvecklingen har accelererat under de senaste decennierna. Man kan inte veta var det ska sluta. Däremot vet vi hur det började. Det har också något att lära.
 |
|
Gustaf Hellström fotograferad i sitt hem 1942 i samband med att han blev invald i Svenska Akademien. |
|
KARL SANDELS SAMLING/IBL |
Barn i början
Det räcker med att gå ungefär ett sekel tillbaka. Idrott har funnits mycket längre, så även tävlingsidrott. De olympiska spelen var inte för inte en antik företeelse, men när de återupplivades under 1800-talet blev de del av något annat. Att själv röra på sig och än mer att se andra göra det blev en rörelse för massorna. I samspelet med medier för massorna kom en helt ny utveckling i gång.
Kolossalevenemangen drev på utvecklingen. Sverige var från början ett utvecklingsland på området, men kom snart att hämta impulser från pionjärländer som Storbritannien och USA på både pressens och sportens område.
Om ett par år kommer vi att fira hundraårsminnet av ”Solskenolympiaden” i Stockholm 1912, som blev ett av de viktiga stegen. Men redan de föregående olympiska spelen, de i London 1908, var viktiga. Då handlade det fortfarande om enstaka pionjärer. En av dem var författaren och utrikeskorrespondenten Gustaf Hellström.
Ordmakare Hellström får en idé
Hellström var vid den här tiden en ännu oerfaren tidningsman. Han gick in i branschen med blygsamma förtecken. London var hans stad framför andra. Han var där i två perioder, 1907–10 och 1927–35. Villkoren var från början minst av allt furstliga: 15 öre per publicerad rad. Genom sin flit lyckades han under OS-året 1908 ändå skriva ihop drygt 3 000 kronor.
Från början kom Hellström som journalist in på några speciella ämnesområden, såsom politik och socialreportage. Att sportskrivandet också kom att höra dit kan förklaras av att detta hunnit längre i de brittiska tidningarna, men förmodligen berodde det mest på att här fanns ett evenemang där man räknade med svenska OS-framgångar.
Ingen sportsman
År 1908 fanns det ännu inga sportsidor i svensk press. Men de är tätt inpå. Under 1909 och just på Hellströms tidning skedde ett omfattande formatskifte i svensk dagspress. Det gav underlag för speciella sidor, av vilka en enda har överlevt in i vår egen tid, ”Namn och nytt”. Den första regelbundna svenska sportsidan dröjde till 1920.
Inget material i 1900-talets tidningar ökade så dramatiskt som sporten. Men början var trög. Ännu under de första åren av 1900-talet översteg sportmaterialet knappast en säger en procent av det totala textinnehållet.
Det finns två skilda sätt att se på sportmaterialet. Antingen ser man det som något för sig, något som följer sina egna lagar, något som man som stående utanför inte har anledning att bry sig över. Eller också ser man det som en kategori som inte bara är av intresse för sportfånar och andra specialintresserade utan att det har något att säga andra och om andra kategorier. Jag föredrar detta senare alternativ. Det får en särskild aktualitet när det som i fallet Hellström handlar om en skribent som rör sig över hela fältet. Han gör åtminstone från början ingen skillnad på sport och annat. Det är därför han utvecklar sporten. Det är därför som sporten utvecklar honom.
Nationalism
Hellström gav sig in i en främmande värld. ”Jag är ingen sportsman”, sa han. ”Jag springer inte, bara hasar mig fram så sakta och försiktigt som möjligt.” På randen till ett nytt sätt att berätta, där man skulle ta det viktigaste först, valde han det gamla. Men han fick besked. Han tog sig under ytan.
Sportjournalistiken har vid den här tiden fortfarande olika tempi. Förhandsfunderingar i ett underliggande futurum ska till för att bygga upp spänningen – de är också tryggare, vet vi ju, eftersom den inte kräver framgångar på arenorna. Det har Hellström intuitivt förstått. Det är långt före de formaliserade presskonferenserna eller de hektiska sammanstötningarna i den mixade zonen. Beskeden blir mer personliga. Hellström tog löparnas parti.
”Dagen började ej bra”, rapporterade den lite tveksamme sportskribenten. ”Ända från tidigt i natt har ett häftigt regn fallit, ett sådant där riktigt äkta Londonregn med blygrå tung luft och långa sirapsdroppar. Smutsen inne på utställningsområdet stänkte högt över anklarna, och ännu klockan 1 såg man mycket litet folk inne på området.” (17.7. 1908)
Men själva invigningsceremonien av OS fick rapportören att tina upp. Tävlingarna kom i gång. Svenskarna kom i centrum. ”Två gånger har det gyllene korset svajat från flaggstångens topp på arenan” (18.7.1908). Hellström tycks ta del i den nationalism som från början gick samman med tävlingsidrotten. Men man tar också fasta på det glädjande i att den svenska och den norska flaggan numera kan hissa på samma flaggstång – det är ju bara några år efter unionsupplösningen.
”Never mind the Swedes”
För dagen kan han också roas av att de engelska värdarna i så hög grad unnar just svenskarna med den klassiska spjutkastaren Erik Lemming i spetsen deras framgångar. Att tyskarna inte nått några framgångar medför en illa dold skadeglädje hos dem. ”Nå, men – inskjuter man – är ni också glad över att se svenska flaggan hissas två gånger på en dag och engelsmännens endast en gång samma dag?” Nej, det är ingen fara: ”Never mind the Swedes. They are almost Englishmen.”
Nybyggda White City Stadium rymde 68 000 åskå¬dare. Det totala antalet deltagare var 2 008. Av dem var 37 kvinnor. Sverige var vid den är tiden ännu en stor idrottsnation och hamnade på tredje plats i nationsstriden med sina 8 guld, 6 silver och 11 brons. Värdnationen Storbritannien vann överlägset, närmast före USA. Those were the days.
Länk till NE.se
När OS startade i svenska tidningar
http://www.ne.se/rep/när-os-startade-i-svenska-tidningar
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
