När Skåne blev svenskt

av Sten Skansjö
Docent i historia, verksam vid högskolan i Kristianstad

Öresundsförbindelsen kommer att knyta samman Skåne och Själland, som har en sammanlagd befolkning på ca 3 miljoner. Visionen om en transnationell region, Öresundsregionen, skulle därigenom kunna förverkligas. I så fall får två kärnregioner i det gamla danska rike som fanns före Roskildefreden 1658 utökade kontakter, ekonomiskt och kulturellt, om än utifrån skilda nationalstater. Under Skånes dansktid var givetvis förbindelserna över Öresund livliga, men efter 1658 blev sundet ett markerat gränshav, tidvis närmast en vallgrav. Efter hand blev Skåne ett relativt väl integrerat svenskt landskap, som förlorade sin östdanska identitet. ”Försvenskningen” av Skåne innebar dock en svår tid för invånarna, som omväxlande bemöttes med löften, hot och skoningslösa repressalieåtgärder.

Vi kan börja med att reflektera över hur länge Skåne var danskt, innan det blev svenskt. Under århundradena före millennieskiftet 1000 e.Kr. tycks nämligen Skåne ha varit uppdelat i ett antal fristående bygdeenheter. Den största av dessa har bestått av västra och södra Skåne, ett förmodat ”Ur-Skåne”. Där har arkeologerna på senaste tiden pekat ut Uppåkra, strax söder om Lund, som en stor och speciell boplats, som varit ett maktcentrum, ett kultcentrum (bl.a. för Odenskult) och ett tillverkningscentrum av högklassiga hantverksprodukter. Den som residerat här var inte en ordinär storhövding utan snarast en småkung.

NE-länk:

Det dröjde till slutet av vikingatiden innan detta Ur-Skåne tillsammans med andra bygdeenheter infogades i det danska kungariket. Det var resultatet av ett politiskt projekt från västra Danmark, Jylland, och kan knytas till kung Harald Gormsen, kallad Harald Blåtand. På den berömda stora Jellingstenen (från 980-talet) proklamerade han att han hade samlat hela Danmark och gjort danerna kristna. I detta sammanhang tycks Uppåkra ha övergivits, eller utkonkurrerats som maktcentrum av det närbelägna Lund, som etablerades just i slutet av 900-talet med kungsgård och tidig kyrklig verksamhet. När man vid mitten av 1000-talet företog en gränsläggning mellan det svenska och det danska riket fördes inte bara Skåne utan även Halland och Blekinge till det danska riket.

Skåne var därefter och ända fram till 1658 ett centralt område i det danska riket. Öresund var en ekonomiskt viktig, integrerande farled i det danska riket. På båda sidor sundet fanns de folkrikaste delarna av landet och de viktigaste städerna. Den danska kronan hade stora inkomster av Öresundstullen, som togs upp av passerande handelsfartyg och som förutsatte att Danmark behärskade båda sidor.

Men detta förändrades drastiskt när den storpolitiska antagonismen mellan Sverige och Danmark ledde till att Karl X Gustav efter tåget över Bält kunde diktera freden i Roskilde i februari 1658. Då fick Danmark-Norge avträda en tredjedel av riket, däribland Skåne.

De nyerövrade landskapen i det gamla Östdanmark organiserades efter 1658 som ett generalguvernement med Malmö som residensstad. Enligt fredsavtalet skulle de skånska ständerna behålla sina dansktida privilegier, men för det skånska näringslivet som helhet innebar svensktidens början en klar tillbakagång. Det berodde till stor del på krigen: som gränslandskap hade Skåne ett utsatt läge i en rad dansk-svenska krig från senare delen av 1500-talet till början av 1700-talet. År 1658 förbjöds också handel med Danmark och kontinenten, och det skånska jordbrukets överskottsprodukter måste föras till rikssvenska underskottsområden eller till svenska besittningar på andra sidan Östersjön. Om Skåne länge varit en central riksdel i Danmark blev det plötsligt en periferi inom Sverige.

Enväldet infördes i Danmark 1660, och det gjorde att den mäktiga skånska adeln lättare accepterade den svenska överhögheten. Snart fick de skånska landskapens ständer, inklusive bönderna, säte och stämma i den svenska riksdagen. Stort missnöje med den svenska regimen vållade dels ett antal nya skatter och tullar, dels att svenska soldater inkvarterades i skånska bönders gårdar. Till tidiga åtgärder i försvenskningssyfte hörde inrättandet av Lunds universitet (1666), som skulle ersätta Köpenhamn som prästutbildningsanstalt. Men ett skånskt missnöje kom till uttryck i de dansk-svenska krigen 1658—60 och 1675—79 (det s.k. skånska kriget), då många skåningar deltog på dansk sida. Efter 1679 intensifierades därför försvenskningen under ledning av generalguvernörer som Johan Gyllenstierna och Rutger von Ascheberg. Målet var nu fullständig inkorporering och likformighet (uniformitet) med svenska lagar, privilegier och kyrkoskick. En sådan uniformitet genomfördes 1681—83. Något motstånd mot det svenska styret gav sig inte öppet till känna under stora nordiska kriget (1700—21), och det skånska nationalitetsbytet har bl.a. av det skälet beskrivits som internationellt unikt i sin snabbhet. Det har heller inte under loppet av ”svensktiden” varit politiskt möjligt att på allvar förespråka någon skånsk separatism eller att samla skåningarna i ett verkningsfullt kulturnationellt motstånd mot den svenska regimen.

Hur kan då försvenskningsprocessens framgång i Skåne förklaras? Många faktorer har samverkat. En sådan var den svenska statsledningens skickliga politiska agerande, med omväxlande löften, hot och skoningslösa repressalieåtgärder. Vidare hade den skånska befolkningen blivit alltför utarmad och decimerad av krig och pest för att åstadkomma något motstånd värt namnet. Viktigt för integreringen var givetvis att befolkningen på ömse sidor om den gamla riksgränsen (Skåne-Småland) hade samma eller liknande religion, språk och sedvänjor. De hade dessutom länge slutit s.k. gränsfreder, dvs. att befolkningen i gränssocknarna sinsemellan lovade att hålla fred och bistå varandra så länge krigen varade. I Skåne måste prästerna predika på svenska, och den svenska ledningen lät sända ut svenska ABC-böcker till de skånska församlingarna. För de uppväxande generationerna blev svenskan inte bara ett kyrkospråk utan också deras första lässpråk, vilket starkt bidrog till att sudda ut en dansk identitet.

Men lika viktigt var det som skedde under den s.k. frihetstiden (1719—72). I Sverige rådde då en livlig politisk aktivitet i breda folklager, sedan kungamakten kraftigt inskränkts och den politiska makten fått sitt centrum i ståndsriksdagen, som sammanträdde ganska regelbundet i Stockholm. Där träffade representanter för Skånes adel, präster, borgare och bönder sina ståndsbröder från rikets alla hörn, och skåningarna integrerades i det politiska spelet på riksplanet.

Frihetstidens speciella politiska kultur kontrasterade kraftigt mot förhållandena i det samtida Danmark: där levde det kungliga enväldet kvar, och bondeklassen var hårt nedtryckt. Denna skillnad har sannolikt spelat en viktig roll för att slutligt inlemma Skåne, det gamla danska kärnlandet, i den svenska staten och för att ge skåningarna en föreställning om gemenskap med svenskar snarare än med danskar.

(Artikeln publicerad 2000-06-29)