Johnny Wijk, idrottsforskare och lektor i historia vid Stockholms universitet
Torsdagen 22 augusti 1946 var det stor invigning på Bislett i Oslo av de tredje europamästerskapen i friidrott. Europamästerskap mellan de olympiska spelen initierades under 1930-talet och de första tävlingarna gick av stapeln i Turin 1934, följt av ett andra europamästerskap i Paris 1938. Andra världskrigets utbrott innebar en paus i mästerskapsrytmen men direkt efter krigsslutet togs alltså initiativ till nya tävlingar och ett drygt år efter att freden hyllats av jublande folkmassor på Karl Johan, satt nu 28 000 åskådare på Bislett och lyssnade till kung Håkons invigningstal som till stor del handlade om fred, förbrödring och framtidstro både för Norge och övriga Europa.
De närvarande svenska skribenterna var hänförda över den magiskt förtätade stämning som rådde under invigningsceremonin och beskrev i sina krönikor med högtravande formuleringar den förenande kraft idrotten här visade. Fanns det någonting annat vid sidan av idrott som på ett så fantastiskt sätt kunde ena och förbrödra mellan länder, även tidigare bittra krigsfiender? Man uppmärksammade i känslomässiga ord hur till och med ryssar och finländare nere på planen närmast demonstrativt visade kamratskap genom att dunka varandra vänskapligt i ryggen med glada miner. Vid invigningen hölls flera känslosamma tal, bl.a. framträdde ASEA-ordföranden Sigfrid Edström, som påminde med allvarstyngda ord om att hedra alla de som stupat under världskriget och nu inte fick vara med när idrottsungdomen åter samlades till vänskap och tävlan. Edström betonade att det var av synnerlig vikt att idrotten på alla sätt fortsatte att kämpa för fredligt umgänge mellan världens människor.
En av de svenska skribenterna sammanfattande intrycken på följande sätt: "Efter tal av kung Haakon sjöngs norska nationalsången både av publiken inne på Bislett och av åskådare på tak och balkonger runt arenan, alla med samma tårögda och skälvande fosterlandskänsla. I den stunden erfor man att man befann sig i ett fritt land, som andades ut igen efter många års förtryck och åter hade kraft att samlas kring centimetrar och tiondels sekunder – som väl inte har mycket att betyda i det stora skeendet, men ändå är så oändligt värdefulla för den rätta kamratandan mellan ungdomen i vår världsdel."
 |
| PRESSENS BILD/SCANPIX |
| Gunder Hägg och Arne Andersson, svenska löpargiganter under tidigt 1940-tal, var avstängda från allt tävlande, men det gick bra för Sverige ändå. |
Den första EM-dagen överraskade Finland med att ta hand om de största triumferna. Få hade räknat med att det hårt krigsdrabbade landet så snart efter freden skulle kunna ställa en konkurrenskraftig friidrottstrupp på benen, särskilt inte som Sverige och Finland tidigare på sommaren hade mötts i en intern friidrottslandskamp och där Sverige var förkrossande överlägset. Men nu var det europamästerskap och den starka löparkulturen i landet sedan Paavo Nurmis glansdagar på 1920- och 1930-talet fanns kvar. Finländarna kunde i Oslo första EM-dagen springa hem en dubbelseger på 10 000 meter där Viljo Heino vann före landsmannen Peräla. Även maratonlöpningen avgjordes första dagen och där triumferade Finland igen med en dubbelseger, Hietanen vann före Muinonen. Bäste svensk kom på fjärde plats. Men Finlands dag var inte över med det. Trestegshoppningen vanns av Rautio på 15,17 meter, endast två centimeter före svensken Bertil Johansson och på bronsplats kom den andra deltagande svensken Arne Åhman. I skuggan av Finlands medaljskörd första dagen lyckades dock även Sverige bärga en dubbelseger i slägga genom Bo Ericsson med 56,44 m, tre meter före Erik Johansson.
Efter Finlands alla medaljer den första tävlingsdagen var det Storbritannien och Sverige som lyckades bäst den andra EM-dagen med två guld var. Storbritannien vann 100 meter som väntat via favoriten Archer samt åldermannen Sidney Wooderson som i sin sista mästerskapstävling spurtade sig till segern på 5 000 meter och efteråt var så utpumpad att han fick bäras ut från planen för läkarvård. Noteras kan att segertiden blev 14.08 vilket var 10 sekunder sämre än Gunder Häggs världsrekord från Slottskogsvallen i Göteborg 1942. Nämnas kan också att Arne Andersson ett år tidigare på sommaren 1945 besegrade just denne Wooderson vid två tillfällen, en gång i London, en annan gång i Göteborg. Trots avsaknaden av några av de bästa löparna började den svenska medaljskörden växa till sig. Anton Bolinder vann höjdhopp på 199 cm och gångaren John Ljunggren från Värnamo vann överlägset 50 km där tvåan var 5 minuter efter. De svenska framgångarna fortsatte under tredje tävlingsdagen med två nya guld. Det var dels Gävlepolisen Olle Laeskar i längdhopp på 7,42, dels affärsexpediten från Värnamo Rune Gustafsson som i ett heroiskt storlopp över 800 meter lyckades klämma sig förbi alla stjärnor från Storbritannien och Frankrike precis före mållinjen på tiden 1,51,0. Rune Gustafsson hade i flera år kämpat strax bakom Gunder Hägg och Arne Andersson under krigsårens alla löpargalor och presterat världstider men ändå alltid varit ett par steg bakom de två stora. Nu kunde han alltså få sin belöning med ett mästerskapsguld i slutet av sin karriär efter många års slit i den svenska medeldistanseliten.
På 400 meter häck för herrar vann Sverige två medaljer genom Sixten Larsson på andra och Rune Larsson på tredje plats bakom segrande finländaren Bertil Storskrubb. Den tredje tävlingsdagen kom också första norska segertriumfen genom 10-kamparen och Oslojuristen Holmvang till hemmapublikens stora förtjusning. På bronsplats kom svensken Göran Waxberg. Island deltog för första gången i ett stort idrottsmästerskap som egen nation och vann ett guld i kulstötning genom Huseby. Vid sidan av medaljerna presterade den svenska truppen överlag jämna och bra resultat i nästan alla grenar med många placeringar strax utanför pallen, platserna 4-6. Det gav tydlig utdelning i poängberäkningen mellan nationerna där de sex främst placerade fick poäng. Endast fem av de 41 svenska herrarna i truppen hamnade utanför poängplats. Efter tredje dagen ledde Sverige herrarnas poängtävling överlägset, med 93 nationspoäng före tvåan Finland på 45. Och ändå återstod den fjärde och sista tävlingsdagen som på förhand var den dag då förväntningarna på svenska medaljer var som störst med grenar som 1 500 meter, 3 000 meter hinder och 110 meter häck.
Söndagen 25 augusti var europamästerskapens sista dag. I svensklägret var förhoppningarna stora då de grenar som skulle avverkas innebar många medaljchanser och det spekulerades i möjligheten till 3-4 segrar på herrsidan. Verkligheten kom dock att överträffa alla förväntningar då även ett par rejäla svenska skrällar inträffade. De två största var i stavhopp respektive spjut. Fagerstakontoristen Allan Lindberg prickade in sitt livs stavhopp med nytt svenskt rekord på 4 meter 17 cm vilket räckte till en otippad EM-seger. Likaså överraskade den 35-årige skånske folkskolläraren Lennart Attervall då han besegrade de två finländska storfavoriterna i spjut med ett kast på 68,74 och bärgade guldet. En tredje otippad framgång var i den korta stafetten 4x100 meter där det svenska laget segrade före Frankrike. Att Sverige hade en uppsjö av bra medeldistansare var välbekant men att man skulle vinna korta sprintstafetten var en bonus. Däremot fanns förhoppningar på den långa stafetten 4x400 meter och det såg länge ut som att det skulle bli svensk seger även där. Det svenska laget hade inför sista sträckan en klar ledning men vid sista växlingen sprang Sveriges löpare rakt in i en fransman som kom i vägen och föll handlöst på banan. Han kom upp igen och kunde fullfölja loppet men Frankrike och Storbritannien hade passerat vid incidenten och gick inte att hinna ifatt. Sverige slutade i alla fall på bronsplats.
Ett annat lopp som gick svenska laget lite emot när det gällde segern var 3 000 meter hinder där löparna Erik Elmsäter och Tore Sjöstrand var favoriter. De bägge svenskarna var också med fint i loppet i en tätgrupp tillsammans med en fransman och en finländare då ett varv återstod. Fransmannen Pujazon inledde en stark långspurt där bara Elmsäter kunde följa men vid näst sista häcken ramlade svensken och fransmannen kunde ensam springa sista metrarna fram till ohotad seger. Elmsäter kom dock snabbt upp och var tvåa i mål och även Tore Sjöstrand kom på medaljplats genom sin tredjeplacering. Bortsett från de två "missade" gulden via två ramlande svenskar blev det storslam denna för Sverige så märkliga framgångsdag. John Mikaelsson vann 10 000 meter i gång och favoriten Håkan Lidman på 110 meter häck vann programenligt helt ohotad.
Återstod då den sista herrgrenen i europamästerskapet, 1 500 meter, där de bägge svenskarna Lennart Strand och Henry Eriksson var storfavoriter och där ingen räknade med annat än en svensk dubbelseger. Frågan gällde vem som skulle segra och om de skulle kunna hota Gunder Häggs världsrekord på 3,43,0, som ansågs vara mycket svårslaget. Både Strand och Eriksson hade varit med ett par år och tillsammans med Hägg och Arne Andersson sprungit många av de bejublade löpargalorna runt Sverige under krigsåren. Bägge hade presterat fina tider och resultat och var i främsta världsklass. Lennart Strand genomförde för övrigt under 1946 en USA-turné som Hägg gjorde under krigsåret 1943, och likt Hägg vann Strand alla sina lopp mot de främsta amerikanska medeldistansarna. Strands resa blev dock inte alls lika uppmärksammad som Häggs. Magin runt Gunder Hägg under krigsåren var mycket speciell och när freden kommit kunde inte en idrottare på USA-resa väcka samma nationella känslor längre. Loppet i Oslo 1946 vanns av Lennart Strand som i en upploppskamp var steget för Henry Eriksson, på segertiden 3,48,0. Svenskarna var som väntat överlägsna, tredje löpare var dansken Jörgensen distanserad med nära fem sekunder.
Så var sista EM-dagen över, en svenskfest utan like. Av de åtta herrguld som delades ut denna dag vann Sverige sex och en hel hög ytterligare medaljer. De svenska tidningsskribenterna var naturligtvis mycket förtjusta och tävlade i superlativer över det svenska lagets bedrifter. Alla svenskar sken som solar nere på planen och med glada miner sprangs det i skytteltrafik upp till Sven Jerring och Lennart Hyland som satt på läktaren och gjorde intervjuer direkt i radio med alla framgångsrika svenskar. Utan tvekan utnämndes denna dag till den största dagen i svensk friidrottshistoria - och räknat i mästerskapsegrar och medaljer gäller detta tveklöst fortfarande i dag en bit in på 2000-talet. Tecknaren Rit-Ola i Dagens Nyheter ritade en belysande skämtteckning med rubriken "En skaplig söndag", med en bild på en prispall och en hissad svensk flagga med åtföljande text om att det hade infunnits sig en viss förstämning på Bisletts läktare när den ena svensken efter den andre klättrat upp på prispallen. Med på teckningen fanns även en flagghissande funktionärspojke som fick order av tävlingsledningen att den svenska flaggan lika gärna kunde sitta kvar på guldplats efter ceremonierna i väntan på nästa lopps avgörande...
Sammantaget blev europamästerskapen i Oslo 1946 en stor svensk framgång. Inklusive de två gulden i gång vann de svenska herrarna 11 segrar plus mängder av silver- och bronsmedaljer. I nationstävlingen vann Sverige överlägset med 160 poäng för herrarna, tvåa var Finland med 70 poäng. I princip behövde man lägga ihop alla andra länders poäng för att komma i nivå med den svenska poängskörden. Självfallet framfördes det faktum att många av de övriga länderna var försvagade av krigsåren medan Sverige kunnat bedriva friidrottsträning och arrangera tävlingar i full skala. Att många länder direkt efter krigsåren var försvagade idrottsligt sett är givetvis en viktig förklaringsfaktor, men samtidigt måste framhållas en stark intresseökning för svensk friidrott som utlöste en positiv spiral när det gällde att locka talangfulla ungdomar. Och efter det att ynglingarna Gunder Hägg och Arne Andersson klivit fram och snabbt höjt temperaturen med ideliga världsrekordförsök i hård kamp med ett koppel andra svenskar, strömmade publiken till friidrottsarenorna och skapade ett intresse och en marknad för friidrott som bidrog till denna framgångperiod under 1940-talet. De största idrottsidolerna dessa år var friidrottare. Tidningarna fylldes med hjältereportage och var och varannan kväll under sommarmånaderna var det folkfest på friidrottsarenor landet runt. Det är klart att dåtidens idrottsintresserade ungdomar ville satsa på friidrott, inte minst löpning!
Extern länk: Läs hela Johnny Wijks artikel om det svenska löparundret här.
När svenskarna sprang snabbast
http://www.ne.se/rep/när-svenskarna-sprang-snabbast
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
