Orvar Löfgren, professor i etnologi vid Lunds universitet
"Utav alla folkslag är oemotsägeligen intet något mera begivit på resor och utfärd än det svenska", skrev Carl Hårleman år 1746. Hans stolta påstående stämde knappast då, men under 1900-talet blev svenskarna verkligen ett av världens mest resande folk.
Svenskarna har även utvecklat ett omfattande säsongboende, som saknar motsvarighet utanför Norden. I Sverige står över sexhundratusen fritidshus tysta och tomma den längsta delen av året. Hela bygder ligger i vinterdvala för att så explodera i aktivitet under några korta sommarmånader.
Den svenska charterindustrin går för högvarv. Det finns ett sug efter resor söderut, och charterresandet har under de senaste decennierna nästan hunnit utvecklas till en rutin. Statistikens Medelsvensson gör drygt en utlandsresa per år.
Som få andra nationer har vi alltså valt att investera osedvanligt mycket tid och pengar i omsorgen av våra korta semesterveckor, men även mycket emotionell energi. Hur har detta dubbelliv uppstått? Dagens bekymmerslösa semesterliv är nämligen resultatet av en gradvis omskolning av en hel nation.
Två slags längtan har framför allt skapat den svenska semestermänniskan. Längtan efter sommarlovet och den röda stugan möter vi i livet kring fritidshuset eller på husvagnscampingen, medan längtan söderut delvis handlar om andra ting: sol, synd, sightseeing och äventyr.
 |
| SYDSVENSKAN/IBL |
| "Någonstans i Skåne..." och året var 1965. |
Kolonisationen av kusterna har gått i flera steg. Vid seklets början var semesterlivet förbehållet ett tunt skikt av städernas välbärgade borgerskap. De hade börjat söka sig ut till de nya badhotellen och pensionaten, som efter internationell förebild byggdes vid kusterna. En av de mest berömda badorterna var Mölle vid Kullaberg i nordvästra Skåne. Mölle annonserades så här i en turisthandbok från 1925: "Sveriges största internationella badort: Vild högromantisk natur. Milsvida skogar och berg. Sagolika bergsgrottor. Regelbunden ångbåtsförbindelse med Köpenhamn."
När de första sommarpionjärerna flyttade ut till kusten och skärgården kom de att befolka ett landskap som tidigare generationer av stadsbor sett som det fulaste av det fula. Västkusten kallades länge Sveriges baksida, ofta skildrat som ett sterilt och deprimerande klipp- och strandlandskap utan försonande estetiska kvaliteter. Med sekelskiftets nya naturromantik och dess längtan efter det ursprungliga och oförstörda blev det kaotiska nu till något harmoniskt, de ödsliga vidderna till en befriande öppenhet. Kusten blev en lisa för både kropp och själ.
Bönder och fiskare hade byggt sina gårdar i vindskyddade lägen. Nu kom stadsborna och de var beredda att betala hutlösa priser för en vindpinad ljungkulle bara för att få havsutsikt. Glasverandan och senare panoramafönstret blev de nya kustbornas sommaraltare och kvällsvandringen ner till havet och solnedgången en meditativ ritual.
Steget mot egen sommarvilla gick ofta över ett mellanled: inhyrning hos lokalbefolkningen. Runt om längs den svenska kusten skapades säregna kulturmöten då städernas borgerskap med allt sitt pick och pack flyttade in hos fiskare, skeppare och bönder. Det var en billigare och mer familjär semesterform än livet på badhotell och pensionat.
De nya sommargästerna var inte bara på jakt efter det exotiska utan i lika hög grad det enkla livet: sommaren var en tid då man skulle upptäcka andra sidor av sig själv, leva mer naturligt och framförallt kroppsligt. Efter första världskriget breddades långsamt den sociala basen i sommarlandet. En ny medelklass byggde sommarstugor, som var mindre påkostade än de tidigare grosshandlarvillorna och träpalatsen, var och en med sin punschveranda.
De nya stugorna fick ofta namn som Solbacken och Solgläntan och markerade ett sug efter sol och frisk luft. 1800-talets borgerskap höll sig undan solen där så var möjligt, solbrännan var deklasserande. Ännu i början av 1920-talet annonserades om solkrämer som garanterat blekte bort opassande solbränna. Ett par år senare hade den nya solkulten slagit igenom på så bred front att identiskt samma kräm nu garanterat gav den efterlängtade perfekta bruntonen.
I mellankrigstidens sommarstugeliv blev enkelheten en njutning: att ta en kall dusch vid pumpen, att diska i en balja utomhus, att inreda rummen spartanskt och funktionellt. Sommarlivet profilerades som det inrutade stadslivets motsats: det skulle kännetecknas av improvisation och kravlöshet. Semestern skulle fyllas av lekfullt och lustfyllt görande, och barnsligheten blev plötsligt tillåten. Förvånade barn kunde se vinterns prudentlige morbror ta av sig kavaj och väst för att slå kullerbyttor i gräset, störta sig i vattnet med indiantjut eller dra på sig overallen för att snickra på utedasset.I takt med att turismens sociala bas breddades uppstod andra mönster i semesterlivet. År 1938 kom den första lagstadgade semestern på två veckor. Äldre arbetare minns fortfarande den berusande frihetskänslan av att ha två hela veckor som man själv rådde över: att kunna packa tält och utrustning på cyklarna och så bara ge sig iväg ut i landskapet. Världen hade öppnats och horisonterna vidgats.
Ute på landet uppstod improviserade tältläger, men även semesterhem för arbetare och skollovskolonier för bleka stadsbarn. Den riktigt stora semesterinvasionen kom dock först med bilturismen under 1950- och 60-talen. Campingsemestern blev en ny institution, men turistbranschens reaktion var blandad. Många upplevde att den rörliga turismen hotade det traditionella, etablerade turistmönstret, med sina fasta pensionatveckor, stamgäster med egna servettringar och upptrampade promenadstigar. Man började att tala om "de nya bilnomaderna".
I efterkrigstidens semestersamhällen uppstod nya kulturmöten mellan pensionatsgäster, cykelturister, campingfamiljer och sommarstugeägare längs en social skala från det gamla badgästborgerskapet till arbetarungdom från industristäderna. Den rörliga turismen skapade nya konflikter: nu drogs inte längre gränsen enbart mellan stadsbor och lokalbefolkning utan även mellan "nya" och "gamla" sommargäster. Krockarna mellan invånarna i den gamla sommarstugebebyggelsen och de nya campinglägren fick gärna en klassdimension. Medelklassen, som prioriterade avskildhet, rejäla och välansade häckar och avskilda badvikar, kunde ondgöra sig över hur folk klumpade sig samman nere på campingplatsen. Att den täta sociala interaktionen mellan husvagnarna faktiskt också kunde ses som en tillgång var uppenbarligen inte helt lätt att förstå.Om kusten var det dominerande resmålet kom 1900-talets semestersvenskar emellertid även att intressera sig för fjällen. Liksom kusten sågs fjällandskapet länge som ett fult och skrämmande landskap, men under 1800-talet tar det som kom att kallas "alptörsten" form: de vilda, hisnande vyerna får en ny attraktionskraft.
Det är dock först kring sekelskiftet 1900 som en svensk fjällturism började utvecklas, när utbyggnaden av det norrländska järnvägsnätet gör fjällen åtkomliga för större skaror resenärer. Det var blandningen av naturupplevelse och prestation som fick de nya fjällentusiasterna att se fjällvandringen som den högsta formen av turism. Svenska Turistföreningen (STF), stiftad 1885, var till en början ett manligt, akademiskt fjällbrödraskap med en viss elitistisk tendens. Fjällbestigningen skulle helst vara en kamp med både den yttre och den inre naturen: man övervann både vildmarken och sina egna svagheter. I denna nya kroppsturism fanns en askes- och prestationsmoral.
STF:s fjällkampanjer kom efter hand att öka intresset för att resa norrut, med hjälp av skolresor och en ny infrastruktur av rösade leder och övernattningsstugor. Det fanns även en gryende skidturism, som kom att utvecklas i mycket snabb takt, när utförsåkningen från 1960-talet och framåt blev alltmer populär. Runt om i den svenska fjällvärlden uppstod en säsongbosättning med stugbyar.Men det var inte alla som valde snön under vinterhalvåret. Under samma period utvecklades en ny massrörelse: charterresan till solen. Dagens charterindustri kan framstå som en ung företeelse, ett barn av efterkrigstidens reslust och välståndsökning. Men charterlivet bär på ett betydligt längre historiskt arv. Det är en historia som startar i 1600- och 1700-talens aristokratiska reslystnad. Unga adelsmän skulle ut på bildningsresa, bekanta sig med den stora världen, bese historiska minnesmärken och natursköna trakter vid Medelhavet.
Vid 1900-talets början hade denna bildningsresa förvandlats till medelklassturism, men nu sökte man inte bara efter klassiska minnesmärken utan även efter ett blidare väder, framför allt på den franska Rivieran. Turisterna undvek sommarhettan - mellan maj och september var hotellen och strandpromenaderna tömda. Med 1920-talets nymodiga solkult förändrades situationen. Nu upptäcktes medelhavssommaren och livet på plagen, piaggian eller playan. Den fashionabla franska Rivieran fick konkurrens av andra, enklare kustbosättningar, från Malaga till Rimini.
 |
| ÅKE HANSSON/RUBIN/SYDSVENSKAN/IBL |
| 1959 på Bulltofta i Malmö. |
Men bakom klichéerna fanns drömmar om att bli en annan människa genom att resa söderut: sinnligare, lättjefullare, kroppsligare. Charterlivet i södern erbjöd en möjlighet till ett osvenskt beteende, eller snarare en möjlighet att släppa fram sidor av svenskheten som den sociala kontrollen, vardagsrutinerna och konventionerna höll i schack hemma. Återigen möter vi turismen som det magiska förvandlingsnumret.
Den nordeuropeiska folkvandringen söderut krävde framväxten av en veritabel turistindustri. Öde och folktomma kustlandskap, där torkan tidigare varit ett gissel, men som nu uppgraderades till "solsäkerhet", blev investeringsprojekt. Så blev turisternas Medelhav en märklig blandning av lokalt och globalt, samtidigt som olika resmål friskt kopierade varandras sevärdheter. Grisfesten som börjat som ett stillsamt bondgårdsbesök på Mallorca, spreds ut över hela turistvärlden, alltifrån berberaftnar i Tunisien, till herdefester på Kreta.
Längtan efter vintersol sprängde snart Medelhavets gränser. Först följde Kanarieöarna därefter kom Marocko, Gambia, Thailand, Florida och på senare år Bali och Hawaii.Det finns en kontinuitet mellan sekelskiftets badortspionjärer, som lärde oss se kustlandskapet med nya ögon, och vår egen fascination av solnedgångens magiska stillhet, vår längtan efter svindlande utsikter eller vår förmåga att bli barnsliga i badviken. Många av de semestervykort vi väljer i kiosken representerar en landskapssyn som redan var utmejslad vid 1900-talets början.
Men turismen präglas även av en ständig förslitning. Vissa former för utflyktsmål, sevärdheter och semesterliv upptäcks och utvecklas, för att så småningom bli till rutin och kanske överges av nästa generation, som finner dem för triviala, överexploaterade eller förutsägbara. Sekelskiftets mondäna badhotell blev till sist alltför mondänt, medan dess efterföljare badpensionatet avfolkades under 1950-talet.
Nästa turistgeneration önskade mer frihet och mindre kollektivitet, medan deras barn i sin tur under 1990-talet kan förvandla denna kulturhistoriska form till nostalgi och kitsch, vilket har givit de fåtal övervintrade pensionaten en andra sommar. På samma sätt övergav arbetarna under 1960-talet företagets eller folkrörelsernas semesterhem för campinglivet eller den egna sportstugan. Tältlägret utvecklades i sin tur från en tillfällig vildmarksglänta till välordnade husvagnssamhällen.
Vi fnyser gärna åt våra turistiska föregångare. Under 1930-talet ironiserade det soldyrkande sportstugefolket över sekelskiftets vitklädda borgerskap som helst betraktade solnedgången från punschverandan och tog parasollen med till stranden. Dagens husvagnsägare kan skratta åt pionjärernas primitiva tältläger och enkla utrustning.
Gemensamt för alla 1900-talets resande generationer är att semestern erbjudit möjligheter att testa gränser, att pröva något nytt, att möta andra sidor av sig själv eller sin omgivning. Man kan hävda att semestern kommit att representera en av de få hanterliga utopierna i våra liv – ett landet Annorlunda där nya möjligheter erbjuds, där livet på stranden kan innebära snabba växlingar mellan övningar i konsten att göra ingenting till intensiv social och fysisk aktivitet.
Sommarlivet utsätts lätt för en mental överlastning, när semesterveckorna inte förmår leva upp till vinterns stora förväntningar. Det hindrar oss dock inte från att börja planera för nästa sommar redan i augusti. Sommarlovslivet berättar inte bara om vad vi längtar till utan även vad vi längtar bort från.
(Artikeln ompublicerad 2009-06-26)
När Sverige tog semester
http://www.ne.se/rep/när-sverige-tog-semester/RP56281
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
