När upptäcktes Amerika?

När och hur kom den första människan till den amerikanska kontinenten? Full konsensus har väl aldrig rått mellan forskarna, men landbryggan över dagens Berings sund för ca 11 000 — 12 000 år sedan har varit den väg de flesta pekat ut ända sedan de första fynden från den så kallade cloviskulturen påträffades på 1920-talet. Nu börjar dock denna bild ifrågasättas. Nya fynd har möjliggjort helt andra tolkningar, men någon ny konsensus har inte uppnåtts. Än så länge handlar det mest om spekulationer, mer eller mindre väl förankrade i det ganska tunna arkeologiska materialet. Men en del av spekulationerna är nog så uppseendeväckande och intressanta.

För några år sedan ändrades plötsligt forskningsläget. Arkeologen Tom Dillehays fynd i Monte Verde i södra Chile, en fyndplats långt från Berings sund som daterades till en ålder av ca 1 000 år äldre än den dittills äldsta fyndplatsen från cloviskulturen, accepterades av en undersökningsgrupp som den äldsta fyndplatsen i Amerika.

Dragkamp om Kennewickmannen

En annan omvälvande upptäckt har sin upprinnelse i en motorbåtstävling 1996 på Columbiafloden i staten Washington uppe i nordvästra hörnet av USA. Två tonårsgrabbar vadade ut en bit i floden och stötte på ett kranium. Snart kunde ett ganska komplett skelett tas upp, och den så kallade Kennewickmannen (efter staden Kennewick) blev ett känt begrepp inom forskarsamhället. Det märkliga med skelettet var att det ansågs bära tydliga kaukasiska drag. Den döde verkade således inte ha varit förfader till dagens indianer. En kol-fjorton-datering visade hög ålder, ca 9 500 år. Några indianstammar krävde att få ta hand om kvarlevorna för att begrava dem enligt egen sedvana; en så hög ålder, menade de, gör den döde med viss självklarhet till deras förfader, och lagstiftningen stöder en sådan hållning. En dragkamp om skelettet började, med forskare på ena och indianstammar på den andra sidan. Myndigheterna "konserverade" lämningarna under den segslitna tvisten men beslöt våren 1999 att göra en mer fullständig vetenskaplig undersökning av dem. Man ville slutligt fastslå huruvida Kennewickmannen var indiansk förfader och om lagen som i så fall ger dagens indianer rätt till kvarlevorna var tillämpbar.

De första analyserna pekade inte på några särskilt stora likheter mellan Kennewickmannen och någon nu levande befolkning; den största formlikheten fanns hos några nordasiatiska befolkningsgrupper (t.ex. det japanska ainufolket). En uppmätning av kraniet visade likheter med ett sibiriskt eskimåfolk och ett flera tusen år gammalt gravfynd från mellanvästern, däremot inte med några andra amerikanska urinvånare. Undersökningen gav därmed inga klara indikationer på att Kennewickmannen var indiansk förfader. På hösten 1999 skickades därför ytterligare fyra benrester till kol-fjorton-datering. Två av dem visade samma höga ålder som den första, dvs. ca 9 500 år. De två andra visade ett par årtusenden lägre ålder men kan ha kontaminerats av färskare kol. Alla dateringar gav hursomhelst vid handen att Kennewickmannen i lagens mening var en infödd amerikan (”native american”) eftersom samtliga var förcolumbiska, dvs. från tiden före Columbus ankomst.

Någon egentlig släktskapsrelation har dock inte belagts. En DNA-analys kan möjligen bidra till en sådan. Därför tillsattes i april i år en forskargrupp som i första hand skall undersöka möjligheterna att genomföra en sådan analys. Finns det tillräckligt analyserbart DNA kvar? Om så är fallet kan själva analysen ta bortåt ett halvår, så ytterligare en tid är frågan om Kennewickmannens identitet och fortsatta öde öppen.

Cactus Hill — nya rön