När värnplikten muckade i Sverige

Lars Ericsson Wolke, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan samt författare

Den 1 juli 2010 avskaffades värnplikten i Sverige. Det betyder att all rekrytering till Försvarsmakten i fortsättningen ska ske på frivillig grund. I stället för ett stort existensförsvar av det egna landet ska alltmer av försvarets förmåga inriktas på så kallad expeditionär förmåga, att kunna ingripa i internationella krishärdar långt ifrån svenskt territorium. Det har vi sett med det svenska deltagandet i Afghanistan och nu senast i Libyen.

Med värnpliktens avskaffande gick en ganska exakt 200-årig rekryteringsform i graven. I fortsättningen hoppas försvarsmakten att årligen kunna rekrytera runt 4 000 män och kvinnor, vilket motsvarar ungefär 10 procent av en årskull män som i det tidigare systemet skulle ha gjort värnplikten. Syftet är att få mer välutbildade och, inte minst, motiverade soldater.

Forever muck!

FOLKE HELLBERG/DN/SCANPIX

Demokratiskt försvar

Den moderna värnpliktstanken föddes under franska revolutionen och de krig som den unga franska republiken utkämpade under de följande åren. Grundtanken var att medborgarna i ett land inte bara var skyldiga att försvara landet, utan att det var deras rättighet att delta i landets försvar. Inga yrkessoldater skulle, som tidigare i historien, sköta detta, utan det var en uppgift för nationens fria medborgare.

Systemet spred sig snabbt till en rad länder, först till Preussen där värnpliktiga styrkor bildade stommen i det uppror som 1813–14 kastade ut de franska ockupanterna. Under resten av 1800-talet infördes allmän värnplikt i andra delar av Tyskland samt i Ryssland, Danmark, Norge, Italien, Österrike-Ungern och en rad andra stater. Under 1900-talet hade även Storbritannien och USA tidvis ett värnpliktsförsvar.

Dyrbart försvar

I de flesta västländer började värnplikten som rekryteringsform att ifrågasättas först under 1990-talet. Orsakerna var två: Kuwaitkriget 1991 hade visat hur den USA-ledda koalitionen med sina högteknologiskt utrustade förband hade krossat Saddam Husseins värnpliktsbaserade irakiska armé. Sovjetväldets sammanbrott 1989–91 innebar i ett slag att västalliansen NATO:s potentiella huvudfiende försvann.

Inget land hade längre råd att utrusta stora värnpliktsförband med dyrbar modern utrustning, och därmed inleddes en utveckling mot mindre, toppmodernt utrustade styrkor. I skrivande stund är det egentliga bara två europeiska länder som har behållit sitt värnpliktsförsvar huvudsakligen intakt, nämligen Finland och Turkiet, båda länder med en mycket speciell säkerhetspolitisk situation.

Utsatt försvar

I Sverige innebar 1600-talets utskrivningssystem att alla män som fyllt 15 år i princip var krigstjänstpliktiga, men bara var tionde togs ut vid de utskrivningar som ägde rum vart tredje eller vart fjärde år. Under tiden fram till 1809 skedde en del försök med olika former av milisförband, vilket kulminerade med lantvärnet 1808–09.

Det var dock först 1811 som de första svenska värnpliktiga soldaterna inkallades, och det är talande att det skedde i de två delar av det svenska riket som var mest utsatta, Pommern och Gotland. På Gotland skapades Gotlands nationalbeväring för att hindra att den kortvariga ryska ockupationen av ön på våren 1808 skulle kunna upprepas lika lättvindigt som det skett första gången. Över 7 600 gotlänningar mellan 15 och 50 år fick militär träning och en blandad beväpning bestående av musköter, pikar och huggare.

År 1812 infördes allmän värnplikt på det svenska fastlandet. Alla män mellan 21 och 25 år fick en tolv dagar kort militär träning. Självfallet var det militära värdet av sådana värnpliktiga begränsad, men inte utan värde. När den svenska armén i ett kort fälttåg på sommaren 1814 tvingade in Norge i en union med Sverige så utgjordes 45 procent av de 45 000 insatta svenska soldaterna av värnpliktiga.

Värnpliktsförsvar

Nu var värnplikten introducerad även i Sverige, men den skulle länge komma att leva ett osäkert liv vid sidan av yrkessoldater, såsom landsbygdens indelta knektar och städernas värvade soldater. Först Krimkriget på 1850-talet och de tyska värnpliktsarméernas stora framgångar i krigen 1864 (mot Danmark), 1866 (mot Österrike) och 1870–71 (mot Frankrike) övertygade svenska politiker och militärer om värdet att övergå till värnplikt helt och hållet. Så skedde sedan genom en serie riksdagsbeslut 1885, 1892 och 1901.

Drivande bakom 1901 års beslut var lantförsvarsministern Jesper Crusebjörn och generalen Lars Tingsten. När första världskriget bröt ut 1914 var omställningen till ett värnpliktsförsvar klar, och det neutrala Sverige kunde mobilisera en huvudsakligen värnpliktig krigsmakt om hela 600 000 man.

Under mellankrigstiden genomfördes minskningar i de värnpliktigas övningstid, och för många avskaffades den särskilda vinterutbildningen, men systemet var i grunden aldrig hotat. Med det nya krigsutbrottet 1939 tvangs Sverige snabbt mobilisera beredskapsförband och snabbutbilda värnpliktiga så att förbanden blev stridsdugliga. Under krigsåren 1939-45 var en dryg miljon svenska män inkallade; i augusti 1943 fanns som mest 300 000 man under vapen samtidigt.

Snuskburken kallad.

OLA TORKELSSON/SCANPIX

Krympta repetitioner

Efter andra världskrigets slut och med det allt kallare kriget mellan västmakterna och Sovjetunionen moderniserades den svenska värnpliktsarmén när krigsorganisationen 1949 började indelas i brigader.

Försvaret drog i flera år nytta av krigsårens upprustning, som i många avseenden började ge resultat först efter 1945. Således hade Sverige i början av 1950-talet Europas tredje största flygvapen med över 1 000 disponibla flygplan. Det var ett flygvapen som till stor del sköttes av värnpliktig personal, inte minst för att underhålla planen på markbaserna. När det gällde flottan hade den tillgång till ett mycket stort antal moderna fartyg av olika slag.

Under 1960- och 70-talen inleddes en krympning av försvarets ekonomi, något som i första hand slog mot repetitionsövningarna. I stället för att lägga ned förband så sparade man kortsiktigt genom att ställa in olika typer av övningar, vilket på sikt innebar att förbandens stridsduglighet försämrades radikalt. Samtidigt bibehölls många vapensystem allt längre eftersom det blev för dyrt att modernisera hela den väldiga armén.

Med hänvisning till Sveriges stora yta krävde försvaret en stor mängd förband; det blev kvantitet i stället för kvalitet i armén, medan en helt nödvändig modernisering av marinens fartyg och flygvapnets flygplan skedde till priset av alltfler skrotade äldre örlogsfartyg och nedlagda flygflottiljer.

Omvälvande försvarsbeslut

I början av 1990-talet hade det svenska försvaret med sina 850 000 män och kvinnor, och då i första hand armén, nått vägs ände. Kuwaitkrigets framgångar för högteknologiska styrkor visade med all icke önskvärd tydlighet var en angripare skulle kunna göra med svenska soldater som färdades i lastbilar utan splitterskydd eller till och med i några fall fortfarande cykeltolkade efter traktor.

I kombination med att det sovjetiska hotet föll bort så öppnade detta för en rad omvälvande försvarsbeslut 1992, 1996, 2000 och 2004. Resultatet blev en av många kritiserad, extremt snabb avveckling av det gamla värnpliktiga invasionsförsvaret. Pendeln slog nu snabbt åt andra hållet. På ungefär ett decennium gick Sverige från nästan en miljon (om man räknar in hemvärnet) mobiliserbara män och kvinnor till ett insatsförsvar med på sin höjd 40 000 man.

Detta fick självfallet dramatiska konsekvenser för värnplikten. Formellt bibehölls den, men allt färre kallades till mönstring, och framför allt, mycket färre fick verkligen göra sin grundutbildning. Ännu på 1990-talet gjorde nästan alla som kunde sin grundutbildning, vilket innebar mellan 45 000 och 50 000 värnpliktiga i varje årskull 18-åringar. Men under systemets sista år så var det mindre än var tionde ung man i en årskull som verkligen fick dra på sig uniformen.

Omställningsproblem

Föga förvånande ledde den utvecklingen till en debatt om värnpliktens själva existens, och därmed banades väg för värnpliktens avskaffande vid halvårsskiftet 2010.

Vad innebär detta? Självfallet är det svårt att sia om framtiden, men den historiska erfarenheten av sådana omställningar i andra länder pekar ut två problemområden:

• För det första en möjlig svårighet att locka tillräckligt många, tillräckligt kvalificerade soldater när försvaret ska konkurrera med resten av arbetsmarknaden, i synnerhet när arbetet kan innebära bokstavligt talat livsfarlig utlandstjänst.

• För det andra kan försvarets legitimitet skadas av att det blir alltmer okänt för de flesta svenskar. Det kan jämföras med kalla krigets dagar då det fanns förband över hela landet och en stor del av befolkningen direkt eller indirekt berördes av värnplikten.

Ingen vet självfallet om olyckskorparna får rätt, men risken finns, samtidigt som möjligheterna att målet med omställningen i form av mindre, välutbildade och väl utrustade förband kan komma att uppnås.

Länk

Försvarsmakten

När värnplikten muckade i Sverige
http://www.ne.se/rep/när-värnplikten-muckade-i-sverige
Nationalencyklopedin, 2012-05-27 Kopiera källangivelse