Några kungliga engelska och brittiska bröllop

Arne Järtelius, nyhetsredaktör

Vem kunde väl säga det bättre om inte drottningen själv? Det var 24 november 1992, platsen var Guildhall i London och det som skulle högtidlighållas var att det hade gått 40 år sedan drottning Elizabeth II besteg den brittiska tronen. Publiken var lika förväntansfull inför vad deras drottning skulle säga som den var förnäm, titelrik och framtungt ordensbehängd. Det hindrade emellertid inte drottningen från att komma med ett sanningens ord.

Efter att etikettsenligt ha tackat borgmästarinnan (the Mayoress; this is Britain) för inbjudan att få tala i det historiskt tunga Guildhall, kom det som ingen hade väntat sig, i synnerhet inte av drottningen själv: ”1992 är inte ett år jag kommer att se tillbaka på med någon speciell glädje. För att citera en av mina mer välvilligt inställda medarbetare så har det utvecklats till att bli ett annus horribilis.”

De rysligheter som drottningen syftade på var sådant som hennes son prins Andrews skilsmässa från hustrun Sarah, hennes dotter prinsessan Annes skilsmässa från maken Mark Phillips, publicerandet av prinsessan av Wales, Dianas, frispråkiga bok Diana: Her True Story och så branden i slottet Windsor bara några dagar före hennes tal. Till de ”rysligheterna” ska läggas, och det kände drottningen förmodligen redan vibbarna av, skilsmässan mellan kronprins Charles och hustrun Diana som blev offentlig i december detta annus horribilis i drottning Elizabeths liv.

Prinsessan och prinsen av Wales på väg ut till en osäker framtid efter sitt bröllop 1981 i Sankt Paulskatedralen i London.

ANWAR HUSSEIN/PA PHOTOS/SCANPIX

Kontinentalt kungahus

I sitt tal nöjde sig drottning Elizabeth med att endast blicka tillbaka på det gångna året. Historiekunnig som hon är hade hon kunnat titta tillbaka på en engelsk och brittisk kungahistoria som sträcker sig mer än 1 000 år tillbaka i tiden. Hur såg hennes annus horribilis ut i en sådan jämförelse?

Det var som bekant efter slaget vid Hastings 1066 som det engelska kungahuset började anta ett mer kontinentalt utseende. Vilhelm Erövraren började regera samma år men gift sig hade han redan 15 år tidigare. Vilhelm (dåmera hertig av Normandie) fick först nej av ”den mycket vackra” Matilda av Flandern med hänvisning till att han var en oäkting, men han lyckades med mycket bryska medel få henne på andra tankar. De tu gifte sig i katedralen Notre Dame d’Eu i Normandie, och kort tid efter att Vilhelm hade blivit kung av England blev Matilda 1068 drottning. Hon gav sin man elva barn och avled 51 år gammal 1083. Om parets äktenskapliga lycka är intet känt, men de tu stod varandra bi ända till hennes död (Vilhelm dog 1087).

Henrik I var den förste kungen att gifta sig i Westminster Abbey. Kyrkan hade byggts av Edvard Bekännaren (1042–66) och blivit helgad samma år som Edvard dog. Henrik var Vilhelm Erövrarens fjärde son och han gifte sig 1100 med Edith (som drottning kallade hon sig Matilda) av Skottland. Då, liksom nu, var det ärkebiskopen av Canterbury som sammanvigde de tu. Deras äktenskap var i första hand tillkommet för att förena normandiska intressen med äldre grenar av den engelska tronen, men det misslyckades. I stället kom deras giftermål att föra samman normandiska och anglosaxiska intressen. Efter Matildas död 1118 gifte Henrik I om sig några år senare.

Anni horribili

Det första riktigt stormiga kungliga engelska äktenskapet var det mellan Henrik II och Eleonora av Akvitanien. Henne hade Henrik mer eller mindre rövat bort från den franske kungen Ludvig VII. Hon fick på lite märkliga vägar till stånd en skilsmässa från Ludvig, och två månader senare, i maj 1152, hade hon gift om sig med Henrik II och blivit drottning av England på kuppen. Snacka om horribelt år (i alla fall för den franska kronan)! Eleonora födde sin engelske man åtta barn, men när hon uppviglade en av sina söner, Henrik, mot sin man satte han henne i fängelse i 16 långa år. När hon blev änka 1189 släpptes hon och kom att som förmyndare regera och intrigera fram till sin död 1204, 81/82 år gammal.

Nästa kungliga skandal – vi håller oss här enbart till tronföljare – kom i maj 1464. Då gjorde Edvard IV vad ingen före honom hade gjort, han gifte sig – och höll sedan äktenskapet hemligt i fyra månader – med en kvinna av folket (a commoner). Sådant gjorde man inte ostraffat, och det ledde till att Edvard blev avsatt – om än bara för ett år – för att sedan komma tillbaka på tronen med sin Elizabeth, som gav sin make tio barn.

Horriblast av dem alla var förstås Henrik VIII (1509–47) – ”England’s most married monarch” – med sina sex äktenskap. Det horriblaste året för de äktenskapen var 1533, eller möjligen 1536. 1533 skilde han sig från Katarina av Aragonien, men han gifte om sig, denna gång med Anne Boleyn, redan innan skilsmässan formellt sett var klar. 1536 lät han avrätta Anne Boleyn för äktenskapsbrott (!) för att tio dagar senare gifta om sig med Jane Seymour. Quelle horreur!

Anni mirabili

Det lär ha varit Henrik VIII som om äktenskapet sagt: ”Prinsar tar vad andra fört till dem, medan fattiga män själva får välja.” Så långt stämmer det – oavsett vem som nu har sagt det – att de dynastiska kraven är överordnade andra önskemål hos regenten och hans ätt (oavsett land). Men det behöver ju inte hindra att det kan gå bra och de gifta tronföljarna kan må bra ändå.

Ett sådant äktenskap verkar det mellan drottning Anna och prins Georg av Danmark ha varit. De gifte sig 1683, Anna besteg den engelska tronen 1702 och när hon avled 1714 hade hon fött hela arton barn, men inget av dessa levde till vuxen ålder. Ett annat till synes lyckligt äktenskap – det beror ju förstås på vad som läggs in i detta med lycka när det gäller kungligheter – var det mellan Georg III (1760–1820) och Charlottte av Mecklenburg-Strelitz. Hon var i alla händelser mer eller mindre konstant gravid från 1761 till 1783. Sammanlagt fick paret 15 barn, varav 13 uppnådde vuxen ålder.

Det var för övrigt just Georg III som 1772 införde den fortfarande gällande kungliga äktenskapslag (Royal Marriages Act) enligt vilken ingen medlem av den kungliga brittiska familjen får gifta sig utan att först inhämta den regerande monarkens tillstånd. Det är något som det blivande brudparet prins William och Catherine Middleton har fått göra hos Elizabeth II.

Till sängs för England!

Bröllopen under 1700-talet och ända fram till att drottning Victoria gifte sig med prins Albert 1840 var små och tämligen enkla affärer. Med ett undantag. Det som kallades sänggåendet (the bedding) i samband med själva giftermålet. Det var något som exempelvis även de svenska kungligheterna i full ornat utsattes för när de gifte sig, men i England/Storbritannien såg man till att brud och brudgum iklädda endast nattkläder kröp ner i samma säng. Det följdes av vad exempelvis Karl II 1677 sade till Vilhelm av Oranien: ”Now, Nephew to your work! Hey, St George for England!” Allt i akt och mening att en tronföljare snarast möjligt skulle födas. Till berättelsen om sänggåendet vid det senare äktenskapet tillfogar författaren i boken The Ring and the Crown: A History of Royal Weddings 1066–2011 (2011): ”Against all odds it turned out to be a very happy marriage.”

Prinsessan Victoria blev drottning inom en månad efter sin 18-årsdag 1837. Om äktenskapet har hon skrivit: ”Jag avskydde tanken på att gifta mig. Jag var så van att få sköta mig själv att det var 10 mot 1 att jag skulle komma överens med någon.” Tre år senare och efter att, som ogift kvinna vara tvungen att bo ihop med sin mor, hade Victoria kommit på andra tankar. Den hon tänkte mest på var sin kusin, prins Albert. Ett problem var bara att han, med tanke på äktenskapslagen, inte kunde fria till henne utan det var hon som var tvungen att fria till honom om det skulle bli något. År 1840 blev det ett storslaget bröllop mellan drottning Victoria och prins Albert, som kom att sätta standarden ända in i vår egen tid. Äktenskapet resulterade i nio barn, och Albert och Victoria fick 21 lyckliga år tillsammans som gifta.

Anni futuri

Hur ser då framtiden ut för det brittiska kungahuset? Prins William och Catherine Middleton har haft inte mindre än åtta långa år på sig att lära känna varandra under äktenskapliga former innan de nu ska gifta sig. Det låter som en ganska lagom lång tid för såväl ett lyckligt äktenskap som ett lyckat framtida kungapar. Men, med tanke på den höga skilsmässofrekvensen inom den kungliga familjen de senaste 30 åren, kan man inte vara nog försiktig. Detta i synnerhet som prins William en dag förväntas bestiga den brittiska tronen.

Kronprins Charles äktenskapliga eskapader har sedan länge gjort det brittiska folket ganska uttråkat när det gäller landets kungahus och dess nyckfulla medlemmar. Han är därtill inte ensam bland drottning Elizabeths barn att skilja sig. Det har såväl hans bror Andrew som hans syster Anne gjort med åtföljande skandaliseringar i de för sådana ting ökända brittiska tabloidtidningarna. Frågan är hur mycket mer av den varan som den brittiska kronan tål. Högst ett annus horribilis per monark är nog vad det brittiska kungahuset klarar av.

Länk

Brittiska hovets bröllopssajt

Några kungliga engelska och brittiska bröllop
http://www.ne.se/rep/några-kungliga-engelska-och-brittiska-bröllop
Nationalencyklopedin, 2012-05-27 Kopiera källangivelse