Anders Hansson, journalist och NE-medarbetare
Visorna följer oss genom hela livet. Från barndomens ”Mors lilla Olle”, via ”Idas sommarvisa” på skolavslutningarna till snapsvisor och allsång. Få saker känns väl så genuint svenska som våra mest älskade visor. Även de som säger sig inte gilla visan som genre brukar kunna nynna med i sådant som ”Fritiof och Carmencita” och ”Den första gång” för att inte tala om ”I natt jag drömde” och ”Gubben Noak”.
I boken Visor till nöjets estrader, med titeln lånad från Nils Ferlin, gör Per-Erik Brolinson och Holger Larsen, verksamma vid musikvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet, en djupdykning i den populära svenska visan. Med ”populär” avser författarna visans funktion som underhållning. De tar alltså inte upp synnerligen folkliga varianter som barnvisor, snapsvisor och andliga visor utan fokuserar på just ”nöjets estrader”.
 |
|
Evert Taube ackompanjerandes Bellman. |
|
G.WIRÉN/REPORTAGEBILD/PRESSENS BILD |
Från Bellman till rockpoeter
Det är välkända namn som återkommer genom hela boken och som på så sätt får förkroppsliga den svenska vistraditionen. Dit hör Evert Taube, Birger Sjöberg, Olle Adolphson och Cornelis Vreeswijk. Det finns flera bra anledningar till att lägga tyngdpunkten på artister som dessa, förutom att deras visor hör till det allra bästa och mest kända som skrivits i Sverige. Det finns framstående namn som på olika sätt bidragit till den svenska visan som textförfattare, kompositörer eller estradörer, men de fyra ovan nämnda hör till dem som behärskat alla viskonstens beståndsdelar.
Men den svenska visan är mer än de stora giganterna. Bokens första kapitel, som är ett slags historiskt panorama, ger en aning om den mångfald och variation som den svenska visan uppvisat genom åren. Den spänner från Bellman och hans mer traditionella uttolkare till dagens rockpoeter och vispopartister.
Visan är kanske den musikaliska genre där texten spelat störst roll och där lyriken är starkast knuten till musiken. Trots detta väljer författarna att ta upp de två beståndsdelarna i olika kapitel. Det fungerar mycket bra. Först tar man sig an texterna och de motiv som varit viktigast: Sverige och svenskheten, visan som politiskt vapen och som skildrare av kärleken och kvinnan. Det är nämligen männen som dominerar även i visans värld.
I de följande fyra kapitlen presenteras de olika musikaliska stildrag som har berikat den svenska visan. Det traditionella svenska arvet, som många velat skydda och värna, har influerats och befruktats av europeisk, sydamerikansk och angloamerikansk musik. En av de mest flitiga svenska importörerna av utländska rytmer är Owe Thörnqvist, vars repertoar kännetecknas av språklig och musikalisk lekfullhet. Ett särskilt kapitel ägnas åt pastischer, parodier och humoresker, subgenrer där Thörnqvist tillsammans med Povel Ramel och Robert Broberg är framträdande namn.
Synkopering och borduner
För att ha en rimlig chans att hänga med i Brolinsons och Larsens musikaliska analyser krävs att man på något sätt är bekant med visorna och deras upphovsmän. Författarna kräver mycket av läsaren. Det märks ofta att boken är skriven av en docent och en professor. Tyvärr blir vissa avsnitt i princip helt obegripliga för någon som inte är insatt i de musikteoretiska begreppen. Trots de svåra resonemangen om rubatogestik och appoggiatura har även den mer allmänt visintresserade en hel del att hämta i Visor till nöjets estrader.
När vetenskapen tidigare har visat visan intresse så har det främst varit texten som studerats. Därför finns det ett stort värde i att även själva musiken här ägnas så stor uppmärksamhet. Men alltför ofta blir det på tok för svårt även för den som har visst hum om sådant som synkopering, parallelltonarter och borduner. Det idealiska är att lyssna på musiken samtidigt som man läser, eller åtminstone vara väl förtrogen med hur visorna låter. Annars är det lätt att blicken bara glider över raderna.
Det finns över huvud taget en konflikt i detta att med teoretiska termer beskriva något som är tänkt att upplevas. Det blir särskilt tydligt när man ger sig på att förklara hur Cornelis Vreeswijk sjunger blues: ”Han markerar den instabila positionen hos tersen genom att ofta använda liten ters i durinramningen.” Musikteoretiskt är det helt korrekt, men det säger lika mycket om bluesen som en kemisk analys skulle säga om hur en ros doftar.
Visor till nöjets estrader avslutas med ett kapitel om visornas framförande och de olika yttre framtoningar hos artisterna som varit gångbara genom åren, från frack till jeans och T-shirt. Intressant är också avsnittet om många visartisters kluvenhet mellan rollerna som showmakare och seriös diktare.
(Artikeln publicerad 2005-07-04)
Nöjesvisor: Svenska visskatten värderad
http://www.ne.se/rep/nöjesvisor-svenska-visskatten-värderad
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
