Charlina Erliksson, NE-medarbetare
Generationer av barn och vuxna har låtit sig trollbindas av C.S. Lewis serie om Narnia, det magiska landet där djuren kan tala. Böckerna har sålts i över 100 miljoner exemplar på 41 språk. Nu har Disneys filmatiseringar tagit världen med storm och även de mest bokstavstrogna av Narnia-fansen jublar.
För tre år sedan kom filmen Berättelsen om Narnia: Häxan och lejonet, och nu är det dags för uppföljaren med titeln Berättelsen om Narnia: Prins Caspian. Där 1980- och 90-talens filmteknik en gång lämnade mycket övrigt att önska finns det i dag alla möjligheter att göra Narnia-berättelserna till lika fantastiska äventyr på film som de varit i tryck. Och Disney lyckas. Talande djur som bävrarna i Häxan och lejonet och musen Ripipip i Prins Caspian gör ett helt annat intryck som datoranimationer än vad de gör som utklädda människor. För att inte tala om Aslan, som är tusen gånger mer levande och majestätisk i denna form än med sitt stela dockansikte!
 |
|
Britten Ben Barnes i rollen som prins Caspian. |
|
Walt disney studios motion pictures |
Tillbaka till framtiden
Som filmberättelse betraktad är Prins Caspian betydligt mörkare än föregångaren Häxan och lejonet. Syskonen Pevensie – en gång kungar och drottningar av Narnia – återvänder inte till ett barnsligt fantasirike utan till ett land i inbördeskrig. Människor från grannlandet Telmar har erövrat Narnia, tystat djuren och de talande träden och fördrivit narnierna. Man har till och med försökt utplåna minnet av dem. Sedan dess har hundratals år passerat, trots att det för syskonen i England bara gått ett år. Deras regeringstid, Narnias guldålder, betraktas numera som en saga. De få urinvånare som finns kvar lever undangömda.
Filmens huvudperson Caspian tvingas fly för sitt liv då hans farbror Miraz, som tillskansat sig Narnias tron efter att ha mördat Caspians far, får en son. Caspian hamnar hos dvärgarna Trumpkin och Nikabrik och grävlingen Tryffelsnok och blir ”gammelnarniernas” ledare i kampen mot Miraz. Han accepteras av Narnias urinvånare som den rätte arvtagaren till tronen trots att han är telmarin. Som Tryffelsnok uttrycker det: ”Vi djur glömmer inte [...] att Narnia aldrig har haft goda tider annat än när en son av Adam satt på dess tron.” Då Caspians rebellarmé strålar samman med syskonen Pevensie kan kampen för Narnia börja.
Filmen Prins Caspian är inte särskilt trogen Lewis original, men förändringarna är snarast till det bättre. Handlingen har kryddats med en liten romans mellan Susan och Caspian samt en tydligt uttalad rivalitet mellan den senare och Peter, som saknar att vara kung Peter den store. Dramatiskt blir det också när en gammal bekant till syskonen, en viss häxa, dyker upp.
Oklar ordning
Det råder delade meningar bland fansen om i vilken ordning Narnia-böckerna bör läsas. När serien ursprungligen gavs ut (1950–56) var böckerna inte numrerade. Vid den första publiceringen i USA satte förlaget Macmillan siffror på böckerna i den ordning de utgavs, det vill säga
- 1) Häxan och Lejonet
- 2) Caspian, prins av Narnia
- 3) Kung Caspian och skeppet Gryningen
- 4) Silvertronen
- 5) Hästen och hans pojke
- 6) Min morbror trollkarlen
- 7) Den sista striden
Det var denna ordning Lewis själv rekommenderade att man skulle läsa böckerna i. Då förlaget HarperCollins tog över utgivningen 1994 ändrade man på inrådan av Lewis styvson Douglas Gresham ordningen efter berättelsernas egen kronologi. Ordningen blev då i stället
- 1) Min morbror trollkarlen
- 2) Häxan och lejonet
- 3) Hästen och hans pojke
- 4) Caspian, prins av Narnia
- 5) Kung Caspian och skeppet Gryningen
- 6) Silvertronen
- 7) Den sista striden
Åsikterna om vilken ordning som är ”den bästa” debatteras ständigt av Narnia-fansen, men många tenderar att föredra Lewis ursprungliga. De fyra första böckerna enligt denna ordning har nämligen en tydlig kontinuitet: barn från ”vår” värld kommer till Narnia på magisk väg för att ställa saker och ting till rätta. I bok 1 och 2 är det syskonen Pevensie: Peter, Susan, Edmund och Lucy. I Häxan och lejonet tar de itu med Vita häxan och häver den månghundraåriga vintern i landet. I Caspian, prins av Narnia återvänder de för att hjälpa Caspian att inta sin rättmätiga tron. I Kung Caspian och skeppet Gryningen återvänder de två yngsta syskonen, Edmund och Lucy, tillsammans med sin kusin Eustace för att delta i en upptäcktsfärd till sjöss. I Silvertronen, slutligen, är det Eustace och hans vän Jill som får i uppdrag att finna den försvunne prins Rilian.
Intrigen i bok 5, Hästen och hans pojke, har däremot ingen koppling till vår värld. Berättelsen utspelar sig tidsmässigt strax innan slutet av Häxan och lejonet. De vuxna syskonen Pevensie skymtar i bakgrunden som Narnias monarker, men huvudpersonerna är de ”infödda” barnen Shasta och Aravis. Bok 6, Min morbror trollkarlen, har sin motsvarighet i Bibelns skapelseberättelse. De första Narniaresenärerna från vår värld, barnen Digory och Polly, blir där vittnen till hur Aslan skapar Narnia och dess invånare. Bok 7, Den sista striden, anknyter indirekt till den förra genom att skildra den yttersta tiden. De tidigare besökarna Eustace och Jill kommer till ett Narnia i upplösning för att bistå kung Tirian och får bokstavligen uppleva världens undergång.
Filmatiseringarna följer Lewis rekommenderade ordning: Kung Caspian och skeppet Gryningen planeras ha premiär 2010 och Silvertronen 2011.
Kristen kassasuccé
Narnia-serien har ofta betraktats som en allegori över kristendomens kamp mellan gott och ont. I sin essäsamling Of Other Worlds (1982) skriver Lewis att han inte hade detta i tankarna då han började skriva. Tvärtom, allt började som bilder: en faun med ett paraply, en drottning i släde och ett majestätiskt lejon. Det kristna elementet trängde sig enligt Lewis in i sagan ”på egen hand”.
Det ska påpekas att Lewis lånar minst lika mycket från förkristen grekisk och nordisk mytologi som från Bibeln. Narnia befolkas av bland annat fauner, kentaurer, satyrer, nymfer och dvärgar. Ändå har serien stämplats som en kristen allegori och ställts i motsats till exempelvis Philip Pullmans trilogi Den mörka materian (1995–2000). Pullmans serie skildrar en auktoritär kyrka och striden mellan en diktatorisk Gud och rebelliska änglar.
När det gäller Lewis och Pullmans böckers framgångar på filmduken kan man undra om inte Gud själv haft ett finger med i spelet. Häxan och lejonet (2005), Disneys första Narnia-film, blev en kassasuccé med 745 miljoner dollar inspelade världen över. Motsvarande siffra för Guldkompassen (2007), första delen av Den mörka materian, är 370 miljoner dollar. Detta trots att de båda filmerna sinsemellan uppvisar en stor likhet: allt som har med religion att göra har tonats ned. De har i stället blivit till strömlinjeformade familjeäventyr om barn i fantasiriken. Svaret på Disneys större framgång ligger kanske i den smarta marknadsföringen: bolaget understryker det kristna inför religiösa grupper och tonar ned det inför alla andra.
 |
|
Lejonet Aslan är den gestalt som C.S. Lewis tänkte sig att Kristus skulle ta om han valde att förkroppsligas, dö och återuppstå i en värld som Narnia. |
|
walt disney studios motion pictures |
Narnias mörka sidor
Att ställa Narnia mot Den mörka materian är ingenting nytt. Pullman är en uttalad ateist och en notorisk Lewiskritiker – i boken The Dark Side of Narnia (1998) fördömer han det kvinnohat, den rasism och den sadomasochistiska förtjusning över våld som han menar genomsyrar Narnia-serien. För Lewis var, enligt Pullman, ”liv bättre än död, pojkar bättre än flickor, ljushyade bättre än mörkhyade”.
Pullman är inte ensam i sin kritik. Även Narnia-älskare som fängslats av Lewis berättelser har svårt att acceptera dess stereotyper. Många har genom åren kritiserat serien för dess negativa framställning av andra folkslag, speciellt calormenerna: mörkhyade, lismande, försedda med turbaner och kroksablar och dyrkare av falska gudar. De har uppfattats som en nidbild av muslimer. Lewis anhängare menar dock att det i verkligheten inte finns några större likheter. Calormenernas polyteistiska religion påminner snarare om den tidiga kanaaneiska eller kartagiska. Man ska även hålla i minnet att Lewis skrev i den då populära viktorianska andan. Kyrie O’Connor, skapare av bloggen MeMo och älskare/hatare av Lewis, har påpekat: ”På hans tid tyckte folk det var roligt att göra narr av andra kulturer. Det gör inte vi.”
Disneys Narnia-filmatiseringar fyller därför en viktig funktion, även om de undviker att ta upp de stora frågorna om religion: de rensar böckerna från de värsta rasism- och sexismstereotyperna och låter de på olika sätt läs- och sevärda berättelserna, lätt modifierade och moderniserade, spridas vidare till nya generationer.
(Reportaget publicerat 2008-07-02)
Narniafeber: Tillbaka till Narnia
http://www.ne.se/rep/narniafeber-tillbaka-till-narnia
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
