Peter Hanneberg, författare och miljöjournalist
En rödskimrande hjässa stiger uppseendeväckande ur havshorisonten när man färdas med båt ut i Kalmarsund från Oskarshamn eller Byxelkrok. Den väldiga flinten med spridda gröna tofsar av tall skapar svall där den når dagen och möter havet. I strandkanten nedanför de isslipade rödhällarna ligger lager av jämnslipade stenar som känns lena i handen. På den kala knallens bakhuvud klamrar sig en envis ädellövskog fast, risig och okammad, som om det inte hade någon betydelse om en eremit här ute i isoleringen drog en kam igenom snåren.
Längst i söder ligger en märklig labyrint av stenar på hällen, en s.k. trojeborg som fått ligga i fred i hundratals år, Linné omtalade den redan vid sin resa hit ut 1741. För Linné var ön ett avskräckande blåshål: ”Ty om någon ort i werlden ser hiskelig ut, är wisserligen denna en af de grymmaste”. Det tyckte inte vår nationalskald Verner von Heidenstam, som 155 år senare valde Blå Jungfrun för sin bröllopsfest, med namnkunniga gäster som Gustaf Fröding och Albert Engström.
Ytterligare 100 år senare skriver nationalparkskännaren Rolf Löfgren mer vetenskapligt konstaterande i Naturvårdsverkets bok ”Nationalparkerna i Sverige” (1997): ”Öns magnifika form och höjd skiljer den markant från öarna i skärgårdarna, som aldrig når mer än hälften av Jungfruns höjd. Inte heller har ön någon likhet med Ölands platta kalkberggrund. Den är geologiskt unik, en ensam kupol av röd rapakivigranit som reser sig 86 meter över havet och 130 meter över havsbottnen.”
NE-artiklar om svenska nationalparker:
- Vadvetjåkka Abisko
- Stora Sjöfallet Padjelanta Sarek Muddus
- Pieljekaise Haparanda skärgård Björnlandet Skuleskogen
- Sånfjället Töfsingdalen Hamra Färnebofjärden
- Ängsö Tyresta Garphyttan Tresticklan
- Djurö Tiveden Gotska Sandön Norra Kvill
- Blå Jungfrun Store Mosse Dalby Söderskog Stenshuvud
Nationalparker från norr till söder
Blå Jungfrun är nationalpark. Ett av Sveriges 27 utvalda områden, vilkas sällsamma natur och höga skyddsvärden har något särskilt att erbjuda vetenskapen och besökarna. Vilket som helst av dessa kunde också ha valts som inledande exempel ovan. Jungfrun fick nationalparksstatus 1926. Men Färnebofjärden i Gästrikland och Uppland kunde lika gärna ha fått tjäna som inledning. Den är Sveriges näst senaste nationalpark, bildad 1998. Härnäst på tur står Söderåsen i Skåne, vars invigning är planerad till år 2001. På berget Stenshuvuds sluttningar på Skånes östkust frodas avenbokskogen, och orkidéerna lyser röda på betesängarna nära havet. Betet kring Stenshuvud höll landskapet öppet ända in på 1900-talet då jordbruket rationaliserades, betet och slåttern minskade och igenväxningen började. I dag betas nationalparken av naturvårdsskäl eftersom många av de intressanta örterna är beroende av kulturlandskapets öppenhet.
Flera av områdena med lövskog och ängsmarker i Syd- och Mellansverige förändrades efter att de fått nationalparksskydd. Bönderna fick inte hamla lövträden, röja i lövskogen eller ha djur betande. Dalby Hage (Dalby Söderskog) och Ängsö växte igen ända tills man långt senare insåg att människans kulturgärning hade betydelse och åter införde bete.
Med barrurskogar som Tiveden är det annorlunda. De skall växa vilt, orört och länge, utan mänsklig påverkan. Andra barrskogsparker är Hamra i Dalarna, Björnlandet och Muddus i Lappland och Norra Kvill i Småland. Den mest påtagliga parken vad gäller myrar är Store Mosse i Småland.
Fjällparkerna är de största och mest imposanta, och kanske dem man i första hand associerar till som nationalparker. Sarek, Padjelanta och Abisko är de mest kända. De två förstnämnda utgjorde dessutom, tillsammans med Stora Sjöfallet och Muddus samt naturreservaten Sjaunja och Stubba, Nordens första naturvärldsarv sedan december 1996 då FN-organet UNESCO skrev in det 9 400 kvadratkilometer stora området på sin världsarvslista.
Svenska parker först i Europa
De nio första nationalparkerna som instiftades var de fem fjällområdena Abisko, Pieljekaise, Sarek, Stora Sjöfallet och Sånfjället, och fyra sydligare områden, nämligen urskogen Hamra, kulturmarkerna Garphyttan och Ängsö samt den isolerade Gotska Sandön i Östersjön. Detta inträffade 1909. År 1999 firades nationalparkernas 90-årsjubileum i Sverige med olika aktiviteter under sommaren. Och i Europa. De svenska parkerna från 1909 var nämligen också de första i Europa.
Mycket har hänt under dessa 90 år som nationalparkssystemet funnits i Sverige. Det började med mer eller mindre slumpmässigt utvalda områden, vars imposanta storslagenhet eller romantiska idyll fascinerade välsituerade besökare i turismens barndom. Senare under 1900-talet utvecklades arbetet till ett genomtänkt system med en grundlig genomlysning av alla värden innan man tog det viktiga steget att utse dem till nationalparker.
Utvecklingen av nationalparkstänkandet är samtidigt belysande för hela den svenska naturvårdens historia. Låt oss därför backa ända till 1870-talet. Den första nationalparken föddes nämligen i USA 1872 – Yellowstone i Wyoming. Inspirerad av detta förklarade den svenske polarforskaren Adolf Erik Nordenskiöld behovet av liknande ”riksparker” i Norden. Året var 1880, inte långt efter hans bejublade hemkomst med skeppet Vega från resan genom Nordostpassagen.
Men det skulle alltså dröja ytterligare nära trettio år innan Europa fick sina första nationalparker. År 1904 tog den tyske professorn Hugo W. Conwentz upp hoten mot det naturliga landskapet i ett uppmärksammat föredrag i Sverige för Sällskapet för antropologi och geografi, och han gav också konkreta förslag till skydd. Strax efteråt skrev den naturskyddsengagerade riksdagsmannen Karl Starbäck en motion om att införa ett bättre fungerande skydd av naturområden och naturminnesmärken.
Kungliga Vetenskapsakademien fick i uppgift att som sakkunnig utreda och bedöma förslaget, vilket den gjorde genom en särskild naturskyddskommitté. Fem år senare, 1909, ledde Starbäcks motion till Sveriges första naturskyddslag, vilken också innehöll regler för nationalparker. Svenska Naturskyddsföreningen bildades samma år och blev av naturliga skäl den drivande organisationen av nationalparksfrågorna ända tills staten långt senare tog över ansvaret (1964).
NE-länkar
- naturvård
- Yellowstone
- National Park
- Adolf Erik Nordenskiöld
- Nordostpassagen
- Hugo Conwentz
- Vetenskapsakademien
- Svenska Naturskyddsföreningen
Nationalparker som museiföremål
Efter förra sekelskiftet präglades synen på naturen och de nyupptäckta vildmarkerna i norr av en romantisk nationalism. Resultatet av den första naturskyddslagen blev att man bevarade vissa anslående objekt eller landskapsbitar som ett slags museiföremål ute i det fria, vilka människan kunde få se men inte röra. Men förutom att bevara växt- och djurlivet och områdenas naturskönhet omnämnde regeringen redan 1909 det sociala syftet med naturskyddet.
De välutbildade hade börjat turista i fjällvärlden tack vare järnvägens landvinningar och Svenska Turistföreningens ökande medlemsskara. Dessa välsituerade naturturister tog med sig landskapens storslagenhet och skönhet till södra Sverige och förmedlade upplevelserna till en bredare publik. Parkerna är ett ”fosterländskt åskådningsmaterial” och ”det ligger i en nationalparks karaktär att locka till sig skaror af besökare”, skrev regeringen. För att göra detta möjligt i obygderna ”kan det blifva af nöden att inom densamma vidtaga åtgärder för resandes fortskaffande och härbärgerande”.
Stora Sjöfallet var ett av exemplen på vildsinta skönhetssyner som fick den svenska själen att svälla. Vattenfallen och de stora forsarna blev tidigt symbolen för en nationell kraft vars förutsättning är en orörd, frisk natur. Men det frodades också en landskapsromantik kring de estetiskt tilltalande lövängarna med dess orkidéer. Därför fanns såväl nordliga fjäll som sydliga ängsmarker med bland de först instiftade nationalparkerna.
En liten konservativ falang inom Naturskyddsföreningen ville på 1920-talet skydda naturen mot människan och mot naturinriktad turism och friluftsliv i sådana ståtliga nationalparker som Stora Sjöfallet. De kritiserade Svenska Turistföreningen för att de lockade turister upp till dessa heliga områden och Kungliga Vetenskapsakademien för att den inte sade emot detta.
NE-länk
- Svenska Turistföreningen
Från naturskyddslag till naturvårdslag
Under 1930-talet vann den modernare, mer sociala naturvårdstanken terräng. Man förstod t.ex. värdet av att tillfredsställa ett socialt naturvårdsbehov genom att skydda populära friluftsområden nära tätorter. Människorna behövde naturen.
Mot slutet av 1940-talet insåg man också att skyddade områden måste skötas enligt en plan anpassad till naturtyp och skyddsmål, och att en fridlysning annars kan skada mer än hjälpa. Insikten kom då de vackra, öppna hagmarkerna på Ängsö växte igen efter att ön hade avsatts som nationalpark.
Under perioden 1909–63 kom sexton parker till. Naturskyddslagen från 1909 moderniserades 1952 och 1964 allteftersom synen på naturskydd förändrades. Det är ingen slump att 1964 års lag inte längre kallades ”naturskyddslag”, utan ”naturvårdslag”. Det handlade inte längre om att skydda naturen från allt ont, t.ex. människor. Det handlade om att vårda naturen i parkerna, och för det måste människan ta aktiv del.
Ända in på 1960-talet inrättades nationalparkerna ganska slumpmässigt utifrån en blandning av estetiska, turistiska eller museala värden. Nationalparksnätet levde alltså inte upp till de krav på vetenskapliga värden, storlek eller representativitet för landet som i dag kopplas till skyddsformen. Fördelningen var starkt koncentrerad till de nordliga fjällandskapen därför att fjällen erbjöd de mest monumentala upplevelserna och högsta vattenfallen. Skärgårdar var t.ex. inte alls representerade, och flera områden i söder var alltför små.
Efter naturvårdslagens och Statens Naturvårdsnämnds tillkomst 1964 dröjde det hela arton år till nästa nya park. Däremot arbetades det hårt med inventeringar, inköp av skyddsvärda områden, lagar för att skydda stränder och ädellövskogar samt inrättandet av olika naturreservat. Det sistnämnda var en ny skyddsform som den nya lagen från 1964 hade gjort möjlig.
NE-länkar
- fredning naturreservat
Från slumpmässighet till nationalparksplan
Statens naturvårdsverk bildades 1967, efter att dess föregångare naturvårdsnämnden haft sina tre prövoår. Under perioden 1967–89 ökade antalet naturreservat i runda tal från 360 till 1 300. I dag är de över 2 000, och från 1967 fram till 1999 har reservatens yta ökat från 250 till ca 23 000 kvadratkilometer, eller 5,6 procent av Sveriges landyta. De utgör tre fjärdedelar av all naturskyddad landareal.
På 1970- och 80-talen betade sig Naturvårdsverket igenom hela den svenska naturen i linje med den fysiska riksplaneringen som regeringen initierade 1972. Under arbetet föddes även nya idéer om områden värda att bli nationalparker. Domänverket hade det praktiska förvaltningsansvaret för nationalparkerna fram till 1976, då Naturvårdsverket tog över detta. Under åren 1982–98 invigde verket nio nya nationalparker och utvidgade sex tidigare parker.
En avgörande milstolpe för dagens och kanske framtidens sätt att se på nationalparkerna som skyddsform var Naturvårdsverkets nationalparksplan från 1989. Före denna hade urvalet av områden till nationalparker skett alltför slumpmässigt och känslomässigt. Projektledaren och författaren till planen, Rolf Löfgren, har beskrivit hur folk hörde av sig utifrån landet och föreslog än det ena, än det andra området i sina hemtrakter och blev stötta när de inte fick medhåll. De ansvariga kände då hur svårt och ohållbart det är att inte ha tydliga kriterier för nationalparker.
Rolf Löfgren satte ihop ett förslag med utgångspunkt från svenska förhållanden och de internationella kriterier som Internationella naturvårdsunionen (IUCN) har som måttstock. Verkets styrelse godkände kriterierna 1986, och en arbetsgrupp utvecklade sedan utifrån verkets kriterier en ny urvalsbas för framtidens parker.
De nya kriterierna för svenska nationalparker är att de skall
- Inrättas av Sveriges riksdag på mark som ägs av staten
- Vara storslagna eller särpräglade i sitt slag, ha höga naturvärden eller vara särskilt intressanta som sevärdheter
- Omfatta hela landskapsavsnitt på normalt minst 1 000 hektar
- Till sin kärna och huvuddel vara natur med ursprunglig karaktär
- Tillsammans väl representera utbredda eller unika svenska landskapstyper i ett system över landet
- Kunna skyddas effektivt och samtidigt utnyttjas för forskning och friluftsliv utan att naturvärdena skadas
Åtta svenska landskapstyper
Det står i naturvårdslagen att nationalparkerna skall representera landets ”landskapstyper”. Löfgrens projektgrupp gjorde en grov terrängindelning av Sverige med åtta typer av landskap och inventerade vad som fanns av värdefull natur inom dessa. De kom fram till ett förslag på tjugo områden, fördelade över alla åtta landskapstyperna, som borde skyddas som nationalparker.
Naturvårdsverkets långtidsprojekt har hittills lett till att sex av de tjugo föreslagna parkerna har kunnat invigas under de drygt tio år som gått sedan planen kom. Dessa är Björnlandet, Djurö, Tyresta, Haparanda skärgård, Tresticklan och Färnebofjärden. En av dessa, Tyresta, ligger bara två mil söder om huvudstaden och ser en miljon besökare komma och gå varje år.
År 2001 invigs den sjunde, som blir Söderåsen i Skåne. Den blir nummer 27 i ordningen räknat från begynnelsen år 1909. Sedan starten har vi i genomsnitt inrättat en ny park per 3,4 år.
Nationalparken är numera den mest spridda formen för skydd av värdefull natur. Av de 170 länder som 1994 omfattades av FN:s lista över skyddade områden hade 130 inrättat nationalparker. Europa har omkring 215 nationalparker som uppfyller IUCN:s kriterier. De senaste 30 åren har arealen skyddad natur ökat sex gånger. I hela världen finns numera 30 350 naturskyddade områden på sammanlagt 13,2 miljoner kvadratkilometer (1997). Av dem är 3 384 stycken (11 procent) nationalparker, totalt med en areal på fyra miljoner kvadratkilometer (30 procent), eller nio gånger större än Sveriges yta.
De åtta olika landskapstyperna är
- Arktiska regionen (tundran längst i norr, t.ex. Tavvavuoma-området)
- Högfjällsregionen (Kirunafjällen,Vindelfjällen, Sarek, Padjelanta, Abisko, Stora Sjöfallet, Pieljekaise, Vadvetjåkka)
- Södra fjällregionen (Jämtlandsfjällen, Fulufjället, Töfsingdalen, Sånfjället)
- Förfjällsregionen (Rogen-Långfjället)
- Bergkullslätt (Sjaunja, Hamra, Muddus, Store Mosse)
- Vågig bergkullterräng (Söderåsen, Björnlandet, Skuleskogen, Stenshuvud, Norra Kvill, Garphyttan)
- Sprickdalslandskap (havs- och insjöskärgårdarna, Blå Jungfrun, Ängsö, Tyresta, Tresticklan, Tiveden)
- Slättlandskap (Ölands alvar, Karlsöarna, Färnebofjärden, Haparanda skärgård)
Lästips
- C. von Linné: ”Dagboken över Linnés resa på Öland 1741” (1998)
- P. Hanneberg & R. Löfgren: ”Nationalparkerna i Sverige” (1997)
- R. Löfgren: ”Nationalparksplan för Sverige” (1989)
- L. Kardell: ”Svenska urskogar” (1992)
- C. Grundsten: ”Lapplands världsarv” (1996)
- K. Kihlberg: ”Vildmarksliv i Laponia: Lapplands världsarv” (1998)
- J.E. Erling: ”Laponia: Lapplands världsarv” (1998).
(Artikeln publicerad 2001-06-08)
Nationalparkerna - klenoder i svensk natur
http://www.ne.se/rep/nationalparkerna-klenoder-i-svensk-natur
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
