Ragnhild Möller, frilansskribent och NE-medarbetare
Svenskarna har i alla tider varit ett naturälskande folk och vår vurm för naturen har påverkat såväl vår nationella självbild som hur andra nationaliteter uppfattar oss. Det finns otaliga exempel på hur man har försökt att förknippa naturen med folklynnet.
"Blott Sverige svenska krusbär har", skrev Carl Jonas Love Almqvist under sin landsflykt från Sverige, antagligen som ett uttryck för stark hemlängtan. Och visst är det på det viset att vi alla bär med oss en särskilt utvald bild, vårt eget mentala smultronställe, av det som ligger oss varmast om hjärtat. Och aldrig blir man väl så genomsvensk och patriotisk som när man befinner sig som längst ifrån sina hemtama jaktmarker.
Landskapshjärta
En fyllig bild av hur svenskarna sökt efter en nationell identitet i skog och mark får man i den nyligen utgivna historiska essän "Landskapet i våra hjärtan", författad av idé- och lärdomshistorikern Jakob Christensson och utgiven av Lagerbringbiblioteket i samarbete med Historiska Media.
I boken presenteras vårt förhållningssätt till landskapet sådant det sett ut från sent 1700-tal till tidigt 1900-tal. Det landskap som avses är främst ett mentalt, inre landskap. Det har av den schweiziske diktaren Henri Frédéric Amiel uttryckts så här: "ett landskap vilket som helst är ett själstillstånd".
Redan av Montesquieu (1689-1755) blev vi nordbor stämplade som ett svårmodigt och inbundet folk, präglat av den bistra naturen. Många är sedan de som följt i hans spår och försökt göra tolkningar av sinnesstämningar utifrån naturen. Harry Martinson (1904-78), t.ex., liknade svenskarna vid "ett granskogsfolk, försänkt i tungsinne". Ett annat exempel på missmod ger Adolph Törneros (1794-1839), som skrivit: "Folket i norden liknar dess vegetation. De litterära alsterne äro främlingar liksom jordens. Enformighet och fattigdom röja sig i de flesta intellectuella fenomener. De originella frukterna äro ej stort bättre, än våra originella barrträds; det blir mest sterila tråkiga kottar af." Den engelska författarinnan Selina Bunbury skrev vid mitten av 1800-talet, efter att ha tillbringat ett år i Sverige: "Aldrig har det funnits ett folk så tystlåtet utomhus som svenskarna."
Men den svårmodiga och tungsinta bilden av svensken har också fått sällskap av mer positiva beskrivningar, särskilt under perioden då natur- och vildmarksromantiken var förhärskande inom konst och litteratur.
Landskapskaraktärer
Olika karaktärsdrag har även knutits till skilda landskap. Kanske är detta mest påfallande beträffande skåningarna, som ofta pådyvlats egenskaper som dryghet, konservatism och ett grötigt mål. Carl Peter Thunberg (1743-1828) fann en förklaring till det för honom obegripliga, skorrande skånska idiomet och menade att det berodde på "faktorer som myllans och vattnets speciella sammansättning".Det har till och med gjorts försök att särskilja olika delar inom landskapen. Carl von Linné (1707-78) konstaterade att de i den norra delen av landskapet bosatta göingarna skiljde sig från övriga skåningar genom att de var "osedvanligt muntra, tilltagsna och viga".
I ett försök att symbolisera olika regionala karaktärsdrag begåvades alla landskap under tidigt 1900-tal med en särskild landskapsblomma som sedan också kompletterats med ett djur, en svamp och en sten (mineral). Den ursprungligen valda landskapsblomman för Skåne - bokblomman - ansågs av många som alltför diskret och oansenlig. Efter en särskilt arrangerad folkomröstning utsågs i stället med stor majoritet prästkragen till skånsk landskapsblomma.
Smålands landskapsblomma - linnéan - har även fått fungera som nationalsymbol, men den har kommit att ersättas av den svenska allemansrätten. Och det är väl en god symbol som vi bör värna om även i framtiden.
(Artikeln publicerad 2002-07-02)
Naturhistoria: Natur och nation
http://www.ne.se/rep/naturhistoria-natur-och-nation
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
