Arne Järtelius, NE-redaktör
Hur vill du att ditt liv och din gärning ska ihågkommas efter din död? Inte alls, kanske. Eller räcker det med en begravningsannons i standardformat med de närmast sörjandes namn uppräknade? Eller hoppas du att någon när och kär ska fatta pennan, företrädesvis berätta om alla dina företräden och sedan försöka få in sin text i någon dagstidning?
På senare år har gångna tiders nekrologer – dödsrunor – i tidningarna blivit till allt kortare eftermälen för att sedan reduceras till minnesord. De senare kan mer eller mindre vem som helst – nära anhörig brukar för det mesta få stå åt sidan – få publicera i våra dagstidningar. Det är definitivt mer demokratiskt än tidigare där endast ett fåtal mycket bemärkta personer med stora åthävor fick sina biografier nedskrivna för eftervärlden. Men lika definitivt har den nya ordningen inneburit att de minnesord som publiceras blivit alltmer privata och stilistiskt tämligen blodlösa och ganska ointressanta för andra än de närmast sörjande. I dagens svenska morgontidningar heter det: ett för det mesta lika platt som (mestadels) insmickrande minnesord (alla ska vi ju den vägen vandra, och ett gott ord för dig kan någon dag bli till goda ord för mig) eller inget alls.
 |
|
Winston Churchill eftermäld efter förmåga. |
|
KEYSTONE/SCANPIX |
Great Lives
I dagens brittiska morgonpress heter det i stället: en genomelaborerad och konstfullt skriven dödsruna (obituary) – ofta med någon tidigare inte publicerad bild – över landets allra yttersta spetsar definierad som adel, präster, politiker och ranghöga militärer plus någon enstaka celebritet (företrädesvis av drottningen adlade sådana). Ända in i döden är vi olika inför samtida och framtida domar (hur vi döms därefter finns det bekant många olika uppfattningar om).
Ett utmärkt prov på hur dödsrunor kan skrivas finns att läsa i den nyligen utgivna Great Lives: A Century in Obituaries (2005). Den är utgiven av The Times nuvarande redaktör för dödsrunor Ian Brunskill och omfattar mer än hundratalet nekrologer publicerade i hans egen tidning. I tid omspänner de närmare 100 år, och de eftermälda som valts ut är ”the most significant and influential” inom områden som politik, sport, musik, litteratur, underhållning och militärväsen.
Först ut i den kronologiskt anlagda texten är den 1916 avlidne Lord Kitchener, och sist att få sin dödsruna i denna samlingsvolym är den förre påven Johannes Paulus II. Den förstnämnde var inget känt namn för denne bokanmälare (däremot har han en halvlång artikel i NE), men av de övriga representerade namnen är det endast få (de flesta av dem britter) som inte finns med i mitt minne någonstans. Det senare kan bero på att de allra flesta runor som finns medtagna i den här 600-sidiga volymen avser personer som dött efter 1945 (ett år som i boken bl.a. är representerat av namn som David Lloyd George, Franklin D. Roosevelt och Adolf Hitler).
Historiens domar
Ingen svensk eller annan nordbo har fått plats bland Great Lives, men annars är spridningen geografiskt och professionellt ganska god. Här kan man läsa om politiker som Lenin, Stalin, Churchill (som ges över 25 sidor), Clement Attlee, John F. Kennedy, Nasser, Mao, Willy Brandt, Harold Wilson, Richard Nixon, Ronald Reagan och Yasir Arafat. Bland skådespelare återfinner man Charlie Chaplin, Humphrey Bogart, Marilyn Monroe, Orson Welles, Laurence Olivier, John Gielgud och Alec Guinness. Författarnamn att notera är Virginia Woolf, George Orwell, George Bernard Shaw, Dorothy Sayers, Ernest Hemingway, T.S. Eliot, Enid Blyton, Samuel Beckett och Barbara Cartland. Kändisar från sportens värld är Jesse Owens, Sugar Ray Robinson, Fred Perry och Alf Ramsey. Männen dominerar som vanligt i dessa sammanhang, men drygt 20-talet kvinnor finns i alla fall representerade från Jackie Kennedy till Moder Teresa.
Men det viktiga är kanske inte vem som finns representerad och vem som inte befunnits hålla måtten i detta sparsmakade urval. Det intressanta är i stället att den här vägen få prov på det kanske bästa inom nekrologins konst och hur de omdömen som i de flesta fall fällts inom ett knappt dygn från dödsfallet till publiceringstillfället hållit inför historiens senare domar. När det gäller det förra handlar det om en kombination av stora historiska svep och talande detaljer; en strävan efter balans och subtilitet när det gäller omdömet, dvs. att som katten veta hur man på elegantast möjliga sätt smyger sig runt den ibland mycket varma gröten. När det gäller det senare finns det utifrån biografier och annan forskning med tiden alltid anledning att ställa om skärpan kring en viss person, men när det gäller hans eller hennes plats i historien – i synnerhet den lite mindre – har nekrologiskrivaren (obituarist på engelska) i The Times ingen större anledning att revidera sina omdömen.
Nekrologihistoria
Nekrologin som konst tog sina första stapplande steg under sent 1700-tal i Storbritannien. Platsen var den 1731 grundade Gentleman’s Magazine och den av John Nichols från 1778 skapade särskilda spalten för nekrologer. Vad han där startade kom, enligt en nutida historiker i ämnet, att bilda skola ända in i vår egen tid. Vägen dit har inte minst visats av den 1785 grundade The Times.
Under sin första tid var nekrologerna i The Times varken särskilt konsistenta eller speciellt systematiska. Det blev de under John Thadeus Delanes tid som tidningens chefredaktör 1841 till 1877. Det var han som inledde skapandet av detaljerade, auktoritativa och ofta ganska långa eftermälen till viktiga och inflytelserika personer redan under deras livstid. Det lyckades man så bra med att man gav ut inte mindre än sex volymer med Biographies of Eminent Persons omfattande tiden 1870–94.
Det skulle emellertid dröja ända till 1920 innan The Times anställde sin första redaktör med ansvar för tidningens nekrologer, och det var först några år senare som tidningen inrättade en daglig sida för eftermälen. Sedan dess arbetar man på att ständigt fylla på information om de cirka 5 000 namn tidningen har i lager (advance notices) på personer man avser att, när tiden är kommen, eftermäla.
Nekrologerna i The Times är för det mest skrivna på redaktionen och de är – till skillnad mot exempelvis svensk praxis – alltid anonyma. Skälet till anonymiteten är dels att en nekrolog genom åren sett ett antal olika författare. När det gäller den 2002 bortgångna ”drottningmodern” Elizabeth hade hon genom åren ett halvt dussin personer som arbetade med hennes eftermäle (och flera av dem avled flera år innan Elizabeth gick ur tiden 101 år gammal). Ett annat skäl till att de är osignerade är att de då både skrivs (och blir lästa) enbart som en redovisning av den avlidnes liv och inte, som det ibland känns när man läser eftermälen i svenska tidningar, som ett uttryck för hans eller hennes relation till eftermälesskribenten.
(Artikeln publicerad 2005-11-01)
Nekrologi: Eftermälet som konst
http://www.ne.se/rep/nekrologi-eftermälet-som-konst
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
