 |
"Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig" var länge Sveriges säkerhetspolitiska devis. Neutralitet är ett begrepp som omgetts av idel positiva värden och den svenska bilden av begreppet bottnar i nästan 200 år av varaktig fred. Ove Bring visar dock tydligt att den förda svenska neutralitetspolitiken sällan stämt överens med medborgarnas bild av densamma.
Att totalt dödförklara neutraliteten och i stället närma sig ett NATO-medlemskap – som Ove Bring förespråkar – skulle troligtvis stöta på hårt motstånd från delar av den svenska opinionen. Bring anser dock att detta beror på att svenskarna inte hängt med i svängarna när NATO förändrats efter murens fall. Han tycker att Nato i dag kan jämföras med EU och ger som exempel att flera östeuropeiska länder på senare tid blivit medlemmar.
9 april-syndrometDen svenska neutraliteten i sin nuvarande form såg sitt embryo 1834 när Karl XIV, landets första Bernadotte, proklamerade en neutralitetsförklaring. Tidigare hade svenska neutralitetsförklaringar motiverats handelspolitiskt och inte säkerhetspolitiskt. Karl XIV Johans efterträdare i tronföljden – Oskar I och Karl XV – följde neutraliteten i stort, men kom dock till Danmarks undsättning både 1848 och 1863.
De stora prövningarna för den svenska neutraliteten var 1900-talets världskrig samt de två organisationer som bildades som en följd av dem: Nationernas Förbund (1920) och Förenta Nationerna (1944). Redan under första världskriget bröt Sverige mot neutraliteten genom att på tyskarnas uppmaning minera delar av Öresund för att hindra britterna från att passera. Svenska UD hade dessutom vidarebefodrat tyska chiffermeddelande över Atlanten. Ove Bring skriver att regeringen under första världskriget mer var styrd "av en allmän och nedärvd tyskvänlighet" än av en strikt neutralitet. Det var således en tyskvänlighet som kom att gå i arv.
Efter första världskriget uppfattades neutraliteten som "suspekt" och "egoistisk" och stater uppmanades att slå sig samman enligt NF:s gemensamma värden. NF misslyckades dock med sin ansats och de nordiska länderna återgick till sin neutralitetspolitik. Norge och Danmarks neutralitet blev dock historia efter den tyska ockupationen 1940. Ove Bring kallar det, efter det datum som de båda länderna ockuperades av Tyskland, för 9 april-syndromet: "aldrig mer bristande militär beredskap, aldrig mer isolerad neutralitet". Från starten 1949 ingick Norge, Danmark och Island i det nybildade NATO.
Västlig säkerhetslina Den mest kända svenska eftergiften under andra världskriget var troligtvis att Sverige 1940 till 1943 tillät tysk järnvägsfrakt av obeväpnade soldater, så kallade permittenter, och krigsmaterial genom landet. Statsminister Per Albin Hanssons uppgivenhet var stor, eftersom han inte ansåg att eftergiften låg i linje med den svenska neutraliteten. Han fick mothugg av justieminister K.G. Westman, och det svenska folket blev därför aldrig upplysta om att majoriteten i regeringen ansåg att beslutet stred mot neutraliteten. Mörkläggning rådde.
Per Albin Hansson skrev i en berömd dagboksanteckning 1940: "Så bröts då vår kära och strikta neutralitetslinje av insikten om det orimliga i nuvarande läge att taga risken av ett krig." När krigsslutet närmade sig stödde svenska myndigheter den norska motståndsrörelsen i stället, också det ett brott mot neutraliteten.
När järnridån sänkte sig över Europa var det dags för ännu fler svenska eftergifter. Det handlade dock inte om neutralitetsbrott i strikt juridisk mening eftersom det inte var krig. Sverige ville behålla sin "säkerhetslina västerut" och förlängde under 1950- och 60-talen sina landningsbanor för att NATO-plan skulle kunna landa. Sveriges befolkning hölls återigen ovetande.
VildvittrelogikBerlinmurens fall innebar ett vägskäl för ett Sverige som inte längre befann sig i sin så kallade "mitt-emellan-roll", en plats mellan väst- och östblocket. 1990 skrev den svenska regeringen för första gången att "ett svenskt medlemskap i EG med bibehållen svensk neutralitetspolitik ligger i vårt nationella intresse". Man kan jämföra detta med FN-medlemskapet 1946 som inledningsvis inte heller detta var någon självklarhet.
2002 enades s, m, c och kd om en gemensam inrikespolitisk överenskommelse som innebar en nedtoning av neutraliteten. Försvarsdoktrinen lyder: "Sverige är militärt alliansfritt. Denna säkerhetspolitiska linje med möjlighet till neutralitet vid konflikter i vårt närområde har tjänat oss väl."
Ytterligare ett steg i samma riktning togs 2004 när försvarsberedningen lade fram sitt betänkande, som alla partier utom v skrivit under: "Det är svårt att föreställa sig att Sverige skulle ställa sig neutralt i händelse av väpnat angrepp mot ett annat EU-land." Detta kan ha varit den svenska neutralitetens sista dödsryckningar.
Samtidigt har landets ledning inte särskilt kommunicerat denna nya färdriktning till de, förmodligen skeptiska, medborgarna. Denna vildvittrelogik – syns inte, finns inte – borde vara ett demokratiskt problem.
Sverige + NATO?Hur förhåller man sig – som Ove Bring uttrycker det – neutral till globala utmaningar som terrorismen, fattigdomen i världen och klimatfrågan? Det går givetvis inte. När det blir dags att presentera någon form av lösning övergår Brings bok till att bli ett debattinlägg för ett svenskt NATO-medlemskap. Frågan är om det är rätt väg att gå.
Svenska freds- och skiljedomsföreningens ordförande Anna Ek skriver i en recension av Neutralitetens uppgång och fall, apropå Brings redogörelse för det nya, inte längre väststyrda, NATO: "NATO är fortfarande det gamla NATO, där kärnan utgörs av ömsesidiga försvarsgarantier, där medlemsländerna rustar för att försvara sig från attack utifrån, och står under en militär struktur som fortfarande grundar sin säkerhetspolitik på kärnvapenavskräckning." Vad finns det för andra alternativ?(Reportaget publicerat 2008-09-17)
Neutralitetens uppgång och fall
http://www.ne.se/rep/neutralitetens-uppgång-och-fall
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
