Nobelpriset i litteratur 2001 går till den på Trinidad födde engelskspråkige författaren V.S. Naipaul ”för att ha förenat lyhört berättande och omutlig iakttagelse i verk som dömer oss att se den bortträngda historiens närvaro”.
V.S. Naipaul har länge funnits med bland de kandidater det spekulerats om bland möjliga nobelprisvinnare. Efter några mindre starka böcker de senaste åren var det många som trodde att han bränt sitt krut i nobelprissammanhang, men det visar sig nu att de hade fel.
Vidiadhar Surajprasad Naipaul föddes i en hinduisk-indisk familj på Trinidad i Västindien 1932. Han är en litterär världsomseglare med många hamnar. Hans litterära territorium har kommit att sträcka sig långt utöver den västindiska ön Trinidad, hans födelseort och första litterära ämne, och omfattar Indien, Afrika, Amerika från syd till nord, de islamiska länderna i Asien och inte minst Storbritannien, där han sedan 1970-talet haft sina bopålar.
Insatt i ett litteraturhistoriskt sammanhang betraktas Naipaul som Joseph Conrads arvtagare som skildrare av imperiernas öden med det uttryck de i moralisk bemärkelse tar hos den enskilda människan. Ska en sentida efterföljare till Naipaul nämnas kan det vara Salman Rushdie. Naipauls auktoritet som berättare vilar på att han minns vad andra har glömt, förlorarnas historia.
V.S. Naipaul skriver på engelska i en svårefterhärmlig ton. ”Sällsynt opåverkad av litterära tidsmoden och förebilder har han smidit om de existerande genrerna till ett eget skrivsätt”, som Svenska Akademien skriver i sin prispresentation. Han tillämpar framför allt ett sätt att skriva där den hävdvunna gränsdragningen mellan fiktion och sakprosa i det närmaste saknar betydelse.
Avslöjare av koloniala härjningar
De farsartade skrönorna i debutboken The Mystic Masseur (1957; ”Den mystiske massören”) och novellerna i Miguel Street (1959) med deras korsning av Tjechov och calypso etablerade Naipaul som humorist och folklivsskildrare. Därifrån var steget långt till A House for Mr. Biswas (1961; ”Ett hus åt Mr Biswas”), en av de sällsynta romaner som, enligt Svenska Akademien, ”tycks utgöra ett eget och fullständigt universum”, i detta fall ett Miniatyrindien i det engelska imperiets utkant, skådeplatsen för faderns kuvade liv.
Genom att låta periferins människor få del av den stora litteraturens allvar vänder Naipaul på det vanliga perspektivet och berövar läsarna i centrum deras annars så skyddande distans. Denna princip omsattes i en rad romaner, som alltmera fick reportagets prägel, utan att karaktärerna för den skull bleknade. Fiktionsberättelse, självbiografi och dokumentär har under Naipauls penna med tiden kommit att sammanflyta på ett fruktbart sätt för både språk och innehåll. Det senare får man många prov på i under senare år utgivna reseberättelser som India: A Million Mutinies Now (1990; ”Indien: Raseri och revolt”), där han har en uppgörelse med sin egen hinduiska bakgrund, och Beyond Belief (1998; ”Bortom tron”).
I The Enigma of Arrival (1987; ”Ankomstens gåta”) gästar Naipaul den engelska verkligheten likt en antropolog som besöker en outforskad infödingsstam i urskogen. Med skenbart närsynta och slumpartade iakttagelser formar han bilden av den gamla koloniala härskarkulturens stilla kollaps och det europeiska lokalsamhällets död.
Modern upplysningsförfattare
Naipaul har påpekat romanformens bristande allmängiltighet, att den förutsätter en intakt mänsklig värld av det slag som erövrade folk har fått sönderslagen. Hans upplevelse av fiktionens otillräcklighet började redan under arbetet med The Loss of El Dorado (1969), där han efter omfattande arkivstudier berättade Trinidads kolonialhistoria. Han fann att han måste hålla fast vid detaljernas och rösternas autenticitet och avstå från ren fabulering, samtidigt som han fortsatte att ge sitt stoff en litterär gestaltning. Om Trinidad skriver Naipaul även i A Way in the World (1994; ”Världsvägar”), som är ett försök att utforska och definiera den koloniserades minnesbilder.
Enligt Svenska Akademien är Naipaul en nutida upplysningsförfattare och fortsätter som sådan den tradition som en gång började med de franska upplysningsförfattarna Montesquieus Lettres persanes (1721; ”Persiska brev”) och Voltaires Candide (1759). I sin presentation av årets nobelpristagare i litteratur skriver Svenska Akademien: ”I en klarvaken stil, som med rätta har beundrats, omvandlar Naipaul vrede till exakthet och låter händelserna tala med sin egen inneboende ironi.”
Extern länk
(Artikeln publicerad 2001-10-11)
Nobelpriset 2001: Litteratur
http://www.ne.se/rep/nobelpriset-2001-litteratur
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
