Mats Wiklund, frilansjournalist
Nobels fredspris 2002 tilldelades den förre amerikanske presidenten Jimmy Carter för ”hans ihärdiga insats genom flera årtionden för fredliga lösningar till internationella konflikter, för demokrati och mänskliga rättigheter och för ekonomisk och social utveckling”.
Att just Carter fick priset just detta år gav omedelbart upphov till spekulationer om att politiska motiv låg bakom den norska nobelkommitténs beslut. Dess ordförande, Gunnar Berge, mer eller mindre bekräftade att det kunde ses som en kritik av president George W. Bushs politik gentemot Irak.
Men han sade också att Jimmy Carter borde ha fått priset redan 1978, för insatsen som medlare i Camp David-avtalen mellan Israel och Egypten. Det året gick priset i stället till den israeliske premiärministern Menachim Begin och Egyptens president Anwar as-Sadat. Carter var inte nominerad. Men det historiska fredsavtalet var lika mycket hans som Begins och Sadats förtjänst.
Jimmy Carters tid som USA:s president, 1977–81, beskrivs ofta som ett misslyckande. Den amerikanska ekonomin drabbades hårt av OPEC:s så kallade oljechocker, inflationen blev tvåsiffrig. Samtidigt genomled USA efterbörden av Vietnamkriget. Washingtons globala ledarskap ställdes i fråga. Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1979 innebar ett nederlag för amerikansk utrikespolitik, ett bevis på dess svaghet.
Men det som framför allt präglat bilden av Jimmy Carter är gisslantagandet av amerikansk ambassadpersonal i Teheran 1979. Det islamska styret, som sparkade ut den USA-stödda shahregimen, kunde knappast ha funnit ett mer effektivt sätt att förödmjuka världens mäktigaste nation.
För Carter blev gisslandramat en ständigt närvarande plåga, politiskt och personligt. Hans oförmåga att lösa krisen och ett misslyckat fritagningsförsök bidrog till att underminera hans ställning i väljarkåren. Först samma dag som efterträdaren Ronald Reagan installerades frigavs diplomaterna – efter 444 dagars fångenskap.
Men analysen av Jimmy Carters insatser förtjänar att breddas. På flera områden inom utrikespolitiken gjordes, förutom Camp David-avtalet, betydande framsteg: det diplomatiska erkännandet av Kina, nedrustningsavtalet SALT II (som dock aldrig ratificerades på grund av den sovjetiska inmarschen i Afghanistan), Panamakanalens överlåtande från USA till Panama och ett principiellt hävdande av mänskliga rättigheter.
Det sistnämnda innebar ett brott med det förflutna. Amerikansk utrikespolitik hade före Carter präglats av det kalla krigets logik och föreställningar, att ”min fiendes fiende är min vän”, etc. Det kalla kriget var i högsta grad en realitet även under slutet av 1970-talet. Men Jimmy Carter lade som ingen president före honom emfas på de mänskliga rättigheterna som en moralisk skyldighet i utformningen och utövandet av utrikespolitiken. Att enbart hålla sig till avspänningspolitik befanns otillräckligt.
Man kan säga att president Carters moralism bidrog till hans fall. Den gav intryck av svaghet när USA behövde ledarskap. Men på lång sikt fick den stor betydelse, inte minst som ett argument i det kalla kriget.
Jimmy Carter fortsatte att tjäna demokrati, fred och mänskliga rättigheter även efter sina år i Vita huset. Han startade ett fredscenter, Carter Center, som i dag är verksamt i ett 60-tal länder. I över 20 år har han, som Nobelkommittén skriver, ”utfört ett mycket omfattande och uthålligt arbete som fredsmäklare på flera kontinenter.”
Att den norska nobelkommitténs val av Jimmy Carter hade politiska undertoner är en realitet. Men lika odiskutabelt är att fredspriset gick till en synnerligen värdig kandidat.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2002
Nobelpriset 2002: Fredspriset
http://www.ne.se/rep/nobelpriset-2002-fredspriset
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
