Ivo Holmqvist
Nobelpriset i litteratur 2002 tilldelas den ungerske författaren Imre Kertész ”för ett författarskap som hävdar den enskildes bräckliga erfarenhet mot historiens barbariska godtycke”.
Kertész hör hemma i den stora centraleuropeiska traditionen där författaren ser som sin uppgift att vara tidsvittne och uttolkare av villkoren för människans existens, något som man också tagit fasta på i Svenska akademien.
En snabb blick på några av de tänkare som Kertész översatt till ungerska ger en fingervisning om var man kan placera hans eget författarskap. Nietzsche, Freud och Wittgenstein har gett återklanger också i hans egna böcker där existentiella frågor är centrala, med Sisyfos som en betecknande symbol för vår tid.
Med Kierkegaard och Kafka liksom med Beckett och Camus för han en fortgående dialog i sina dagböcker. Bland författare som han översatt märks Joseph Roth, Arthur Schnitzler och Elias Canetti, som han delar den österrikisk-ungerska kulturerfarenheten med.
Kertész är ingen omedelbart lättläst författare, därtill är han alltför konsekvent och kompromisslös och den specifika vikten i hans böcker både stilistiskt och innehållsligt för hög: ”Sanning är det som förtär.”
Han är fri från moraliserande och hans kyliga och objektiva prosa med sin aforistiska förtätning ställer stora krav på läsarens koncentration. Nobelpriskommitténs varudeklarerande varningsflagga i prismotiveringen har fog för sig: ”Omedgörligheten i Kertész hållning är tydligt förnimbar i hans stil, som kan påminna om en välvuxen hagtornshäck, tät och taggig mot sorglösa besökare.” Men att tränga fram genom den snårigheten är värt alla ansträngningar.
Kulspetspennan är den spade som författaren gräver sin grav med, en grav som med en anspelning på Paul Celans ord om krematoriernas offer finns bland molnen.
Som hos Elias Canetti är minnet, skrivandet och döden centrala teman, liksom främling- och utanförskapet, men i Kertész fall grundar det sig i synnerhet på vad han fick gå igenom som femtonåring 1944. Då fördes han samman med andra judar från hemstaden Budapest i en boskapsvagn med adress Auschwitz, som blir till ett begrepp och en formel som ständigt återkommer: ”Vad jag än tänker på, tänker jag alltid på Auschwitz ... Auschwitz talar ur mig” sägs det, liksom att ”från Auschwitz kan man inte bli botad, från sjukdomen Auschwitz kan ingen någonsin tillfriskna.”
Särskilt tydliga är de självbiografiska inslagen i Mannen utan öde som det tog honom tio år att fullborda (utgiven 1975, svensk översättning 1985) och som är en av de stora och provocerande europeiska samtidsromanerna.
Liksom hos Primo Levi, den italienske kemisten som överlevde förintelsen men till slut valde att begå självmord, bildar dödslägret horisonten för Kertesz ständigt återkommande reflektioner, också det motsägelsefulla i att han som tonåring lärde sig att acceptera det ohyggliga och oförståeliga i Auschwitz och Buchenwald som något vardagligt normalt, trivialt och rutinartat: ”Helvetet, det är det banala”, eller med Hanna Arendts ord, ”den banala ondskan”.
”Bödel och offer tjänar båda en och samma sak i totaliteten: de fullgör sin totala tjänst i Intets sak”, påstås det, och lärdomar från lägret återkommer nästan formelartat: ”Neuros och våld som enda form för mänskliga relationer, anpassning som enda möjlighet till överlevnad, lydnad som praxis, vansinne som slutresultat.” Men pessimismen är inte nattsvart: ”Lycka är plikt. Vi finns till på jorden för att vara lyckliga, skulle Gud ha sagt om det funnits en gud.”
Allt detta hålls ständigt aktuellt, både av mannen utan öde som heter György Köves (efternamnet betyder 'stenig', och romantiteln anknyter förstås till Robert Musils Mannen utan egenskaper) och i senare böcker som Fiasko (1988, svensk översättning 2000) och Galärdagbok (1992, på svenska 2002). Att vara utan öde har sin särskilda positiva innebörd: ”om det finns ett öde är friheten inte möjlig” men ”om däremot friheten finns då finns inget öde, det vill säga ... då är vi själva ödet.”
Folkmorden lyfts upp från det enskilda till det generella och från dåtid till nutid: ”För mig är Förintelsen ingenting som utspelat sig i imperfektum”, säger Kertész som ser förintelsen inte som en privat judisk angelägenhet utan som ”den västerländska civilisationens traumatiska erfarenhet.”
Detta diskuteras i hans romantrilogi som inleddes med Mannen utan öde och där Fiasko är andra delen och Kaddish för ett ofött barn (på svenska 1996) den tredje.
Den vindlande monologen i Kaddish, den judiska sorgesången, utvecklar sig till ett våldsamt angrepp på fadersauktoritet och fadersförtryck, som ett furiöst motstycke till Kafkas aldrig avsända brev till fadern: ”orden fader och Auschwitz väcker samma genklang i mig”, och ”om påståendet att gud är en förhärligad fader är sant, då uppenbarade sig gud för mig i Auschwitz skepnad.” Fadersvälde är lika med skräckvälde, sägs det i monologen, kanske delvis som hos Musil med syftning på den österrikisk-ungerska dubbelmonarkins patriarkala ordning.
Kertész negativa erfarenheter av en existentiell utsatthet fördjupades i det kommunistiska Ungerns totalitära system, då han som journalist och komediförfattare överlevde i en inre exil.
Den antiauktoritära hållningen hos honom är ständigt aktuell, som det framhålls i Fiasko: ”att i denna kollektiva värld förbli privatmänniska och hålla ut som privatmänniska: ett mera heroiskt företag skulle jag för ögonblicket knappast kunna formulera.”
Imre Kertész är en författare som likt Sisyfos är medveten om det fåfängliga i mänsklig strävan men som dock finner en sorts paradoxal lycka i att trots det aldrig ge upp: ”Det är inte historien som är obegriplig, utan vi som inte begriper oss själva.”
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2002
Nobelpriset 2002: Litteratur
http://www.ne.se/rep/nobelpriset-2002-litteratur
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
