Masoud Kamali
Nobels fredspris 2003 tilldelades den iranska advokaten och människorättskämpen Shirin Ebadi. Beslutet är att betrakta som historiskt och det kommer i sitt politiska efterspel säkerligen att påverka utvecklingen inte bara i Iran och i andra islamiska länder, utan också västländernas traditionella syn på förenligheten mellan islam och demokrati.
Den norska nobelkommitténs välavvägda och modiga beslut att välja en i den internationella storpolitiken ganska okänd kandidat som dessutom uttalar sin islamiska tro och inte ser någon konflikt mellan islam, modernitet och demokratin är värt att uppskattas. Beslutet kan betraktas som en triumf för människosläktet och en viktig markering mot de mörka krafter som lever på att förstärka och cementera skillnaderna mellan olika folkgrupper, både i den västliga delen av världen och i islamiska länder.
En stor del av mänsklighetens historia vittnar om krig och konflikter förklädda i olika religiösa tro som gagnade maktfullkomliga krigsherrar. Fredspriset till Shirin Ebadi kan bli ett slag mot de orientalistiska föreställningarna som har fått ny näring i den globala ”kampen mot terrorismen”.
Ebadi hör till den skara av intellektuella i islamiska länder som inte låter sig luras av sekularismens räddningsmission. Dessa länder har upplevt decennier av auktoritär sekularisering initierad av modernismens profeter såsom Kemal Atatürk i Turkiet och Riza Shah Pahlavi i Iran.
Med facit i hand kan vi i dag konstatera att dessa försök att eliminera religionens messianska budskap som är väl mottagen av dem som har förlorat på den auktoritära modernismen har misslyckats. Paradoxalt nog blev resultatet av denna sekularism att i Turkiet har ett moderat islamiskt parti lyckats vinna val och bilda regering, och i Iran styr en islamisk regim sedan 1979. Det iranska islamiska styret har dock interna motsättningar mellan en grupp konservativa islamister som kontrollerar nästan alla viktiga organ i landet och en annan grupp moderata islamister som vill reformera och liberalisera systemet.
Det hårda politiska klimatet i Iran har fått ett rejält bakslag sedan 1997 då en grupp islamiska mullor ledda av president Khatami vann valet och regeringsmakten. I det öppnare klimat som följde Khatamis valseger vaknade det iranska civila samhället till liv och engagerade sig i kampen för demokrati. Advokaten Shirin Ebadi var en av dem som intensifierade sitt engagemang i kampen för mänskliga rättigheter.
De konservativa religiösa grupperna som under decennier har förstärkt sitt grepp över det politiska systemet reagerade vilt, och genom att ha kontrollen över de väpnade styrkorna, paramilitära grupper och det juridiska systemet började de arrestera, tortera, fängsla och mörda sina motståndare. I den situationen tog Ebadi på sig försvaret av politiska fångar. Hon fängslades själv. Trots det lyckades Ebadi skilja mellan de religiösa konservativa gruppernas maktfullkomlighet och de religiösa reformisternas potential att förstärka demokratin i Iran.
Ebadis engagemang för de mänskliga rättigheterna gäller inte bara inom den politiska sfären. Bland hennes sociala engagemang var etableringen 1994 av Föreningen för försvaret av barnens rättigheter. Ebadis sociala och politiska engagemang för utsatta grupper och hennes mod och uthållighet att arbeta i de mest ogynnsamma förhållandena i Iran ger henne en särställning i kampen för de mänskliga rättigheterna.
Trots att majoriteten av iranier, både i och utanför Iran, har jublat över Ebadis fredspris och ser det som ett trendbrott i nobelprisets historia har en liten grupp med till synes inbördes skilda ideologier kritiserat det i skarpa ordalag. Till dem hör konservativa makthavare i Iran och regimkritiska extremister i exil. De konservativa makthavarna ser beslutet som ett politiskt drag mot deras maktmonopol och ett stöd för islamistiska moderata reformister. Av samma anledning kritiseras beslutet av en del ”militanta sekularister” som inte ser någon försoning mellan religion och demokrati. Denna grupp tycks inte ha dragit någon lärdom av de militanta sekulära ledarnas misslyckanden med att eliminera islamistiska partiers och gruppers politiska engagemang och inflytande i islamiska länder under hela 1900-talet.
Priset till Ebadi kan förstärka ett konstruktivt debattklimat där både religiösa och sekulära fanatiker förlorar sitt monopol över ”sanningen”, och där nya kreativa demokratiska system kan växa fram och ersätta religiösa och antireligiösa diktaturstater i islamiska länder.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2003
Nobelpriset 2003: Fredspriset
http://www.ne.se/rep/nobelpriset-2003-fredspriset
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
